Reynolds och Holwell – Vad menas med Systems approaches?

Martin Reynolds och Sue Holwell ger i “Introducing Systems Approaches” i Systems Approaches to Managing Change (2010) en introduktion till perspektiv inom systemtänkande. Reynolds och Holwell startar i tre händelser i påskveckan 2009 – tjugoårsdagen av den tragiska Hillsboroughoolyckan, en uppsjö råskinn till havspirater utanför Somalias kust, och en koloni utsatta orangutanger på en indonesisk ö. Poängen är att händelserna inte kan förklaras eller förstås på ett rättvist sätt utan att kontextualiseras och relateras till flera sammanhang – utmaningarna kan inte hanteras utan att de tolkas genom system.

Och så ser tillvaron ut – system och subsystem som hänger samman – vare sig vi pratar globala, regionala, lokala eller individuella utmaningar. Att lösa problem innebär att justera i systemen, och varje justering riskerar att skapa nya problem: ”when we begin to make changes unintended (and sometimes unwelcome) consequences emerge” (s. 4).

Reynolds och Holwell skiljer under inspiration av Russell Ackoff ut mess från difficulty. The mess kännetecknas av hög grad av komplexitet (bl.a. med många faktorer som är beroende av varandra) och hög grad av osäkerhet (bl.a. med många perspektiv som bryts mot varandra). Och just här hittar författarna en oundgänglig kärnpunkt – systems approaches siktar på att underlätta tänkandet runt, och hanteringen av, komplexa, verkliga situationer som av olika systemteoretiker har kallats ”messes”, ”the swamp”, ”wicked problems” och ”resource dilemmas” (s. 5).

Ur en konstruktivistisk horisont framträder systemen som konstruktioner, och två kärnvärden i systemtänkandet är holism och pluralism. En sedvanlig analytisk metod bygger på att sönderdela helheter, systems approach bygger alltså istället på holism – Reynolds och Holwell hänvisar till metaforen om skogen som skyms av träden. ”It is based on an understanding that if one considers a situation as a whole, rather than focusing on its component parts, then there are properties which can be observed which cannot be found simply from the properties of the component parts” (s. 8). I dessa helheter kapslas mångfalden in – motstridigheter och antiteser, friktioner och centripetaler – och situationen tolkas utifrån relationer och beroenden. Författarna är noga med att betona den konstruktivistiska utgångspunkten och det medskapande forskarsubjektet. ”Such wholes are not pre-determined or existing. Rather they are selected or identified by someone for a purpose – generally to learn about the complex situation in order to do something about it” (s. 8).

The systems approach är ingen homogen, monolitisk tradition – tvärtom. Reynolds och Holwell backar inte för att se själva traditionen ur ett systemperspektiv, och de presenterar en mängd perspektiv och inriktningar som de kondenserar till our own perspective. Där möts fem riktningar mot bakgrund av att de på olika sätt hanterar tre drivkrafter som bildar motiv för förändring: ”understanding interrelationships”, ”dealing with different perspectives” och ”addressing power relations” (s. 15).

I korthet:

  • The systems approach, som omfattar många inriktningar,
  • innebär att verkliga situationer tolkas kontextuellt
  • via en konstruktivistisk grundsyn
  • som kännetecknas både av att system är beroende av varandra
  • och att holism, relationer och pluralism ställs i förgrunden
  • vilket understödjer förbättringar av komplexa och osäkra situationer.

Reynolds och Holwell – Varför finns Systems approaches?

Varför finns systems approaches? Frågan är helt klart intressant, och kan besvaras på rätt många olika sätt utifrån det tänk som Reynolds och Holwell bygger upp. Vi följer några av spåren.

  • SA kan förbättra världen genom att bidra till att hantera komplexa situationer.
  • SA höjer oss över vardagligt tänkande.
  • SA är generell och kan tillämpas brett.
  • SA är adaptiv och öppen mot kontexter.
  • SA öppnar för interpretativ dynamik och rymd för brukaren.
  • SA är ett nyckelverktyg vars egenskaper skapar direkthet, närhet mellan teori och praktik, och effektivitet.
  • SA ligger i linje med en del av människans temperament.

 

Den kanske mest sporrande tanken är att systems approaches kan användas för att förbättra världen. Reynolds och Holwell målar upp en bild av ett perspektiv och en arbetsgång som kan bidra till att lösa mängder av avancerade problem, eller – annorlunda och mer korrekt uttryckt – hjälper att förstå, förbättra och förändra mängder av komplexa situationer. Det kan handla om allt från miljö- och hållbarhetsfrågor till internationella konflikter och mångfaldsfrågor.

Situationer som vid första anblick kan framträda som lokala angelägenheter kan få konsekvenser på och stå i relation till den globala nivån och utmärkas av en snårskog av beroenden av olika kynne; inriktningen är att undvika reduktion och föredra holism och pluralism. Systems approach är, om vi lyssnar till Reynolds och Holwell, det breda och allsidiga perspektiv som lämpar sig för att bringa reda i dessa messes – riktigt snåriga situationer med hög komplexitet och osäkra egenskaper.

Det är just i perspektivets intresse för att driva förändring genom att förstå samband, hantera kontrasterande perspektiv och tolka maktrelationer som dess styrka som potentiell världsförbättrare ligger.

The systems approach sätter sig uppenbarligen på höga hästar. Men kanske kan dess existens trots allt motiveras av dess potential som världsförbättrare?

En annan vinkel är att förklara the systems approach som ett sätt att höja oss över vardagligt tänkande; perspektivets existens motiveras av att det bildar ett effektivt alternativ till skallens ordinära aktivitet. Reynolds och Holwell redovisar fyra klassiska tankefällor som systems approach kan hindra oss från att fastna i.

  • Samband ignoreras, och därmed minskar chanserna att förbättra situationen.
  • Fokus riktas på enskilda faktorer, istället för flera faktorer och helheter.
  • Individer pekas ut som syndabockar, trots att utmaningarna ligger i komplexa system.
  • Intresset riktas mot utfall – mätbara resultat – istället för bakomliggande processer. ”This last feature of traditional thinking has widespread relevance in Western societies blighted by the culture of targets, performance indicators and ‘best’ practice” (s. 6).

 

Vanligtvis handlar fällorna i det vardagliga tänkandet om två dimensioner – reduktionism och dogmatism. Kan existensen av systems approach rentav härledas till dess potential att höja oss över vardagligt tänkande?

Ytterligare en förklaring hänger samman med att systems approach är generell och fungerar på alla (eller i varje fall väldigt många) typer av situationer. När Reynolds och Holwell öppnar föreställningen, drar de mycket riktigt fram Hillsboroughoolyckan, havspirater och utsatta orangutanger i Sydostasien – tre helt olika situationer.

Att the systems approach går att använda för att förstå eller förändra olika typer av situationer och fenomen understödjer alldeles säkert dess existens. Systemteori kan begripas som ett generaliserat språk – inte olikt logiken eller matematiken. Inom vissa naturvetenskapliga discipliner, t.ex. ekologin, tillhör systemtänkandet givetvis standardinstrumenten, men det kan även kopplas till t.ex. socialvetenskaper, utbildningsvetenskaper, psykologi, filosofi, datavetenskap, organisationsteori och ekonomi.

Systemtänkare har – och det blir rätt uppenbart i Reynolds och Holwells översikt – en förkärlek till messes, problem av riktigt kritisk valör, men det finns inget som hindrar att metoden sätts i arbete också vid difficulties, vanliga hederliga problem alltså.

Kanske hålls perspektivet levande just genom dess till synes allmängiltiga karaktär och breda tillämpningsoptioner?

Existensen av the systems approach kan också förklaras av dess förmåga till adaption. Traditionen har kunnat förändra sig själv över tid och i olika diskursiva sammanhang. På så vis påminner den, med Gareth Morgans lexikon, om organismmetaforen. Metoder som har vanskligt att utveckla sig, har svårare att överleva när livsbetingelserna skiftar. The systems approach förmåga att omskapa sig har bidragit till att den har kunnat påverka och påverkas av andra teoribildningar.

Reynolds och Holwell håller inte igen – de leder perspektivet bakåt till indiska traditioner (Upanishaderna och Bhagavad Gita), kinesisk livsåskådning (Buddhism, taoism), mystik inom islam (sufism) och grekisk filosofi (Aristoteles). Det moderna bruket av begreppet system etablerades genom Immanuel Kants tänkande. Därifrån har the systems approach funnit vägar genom den moderna vetenskapen – general systems, cybernetics, hard systems, system dynamics, viable systems, soft systems, critical systems, complexity theory o.s.v.

Systemtänkandet verkar i detta ljus ha rika potentialer att utvecklas och anpassas, och kanske är det just därför traditionen överhuvudtaget finns?

Det urval som Reynolds och Holwell presenterar beskriver ”systems more as an ’art’ form rather than as a ’science’. The prime intention is not to get some thorough comprehensive knowledge of situations, but rather to acquire a better understanding in order to improve the situation” (s. 17). Det finns alltså en öppenhet för praktikern – hen bildar ett starkt forskarsubjekt. Jag misstänker att den rymlighet och dynamik som Reynolds och Holwell skriver fram bidrar till attraktiviteten i the systems approach.

Och denna rymd hänger samman med en pragmatisk hållning. ”Whilst we may discuss different approaches in an abstract sense, any claims towards their value in creating beneficial change in a situation is dependent on the context of use, the purpose for which it is employed, and the skill and imagination of the practitioner” (s. 17). Det finns inget färdigt recept, tolkning konkurrerar ut automatisering – det handlar istället om att bryta ner invanda föreställningar och veckla ut nya perspektiv, nytt systemtänkande.

Visst bidrar väl perspektivets öppna, rymliga och dynamiska tolkningsegenskaper till dess attraktivitet?

En annan ingång är att förklara existensen av the systems approach utifrån traditionens direkthet. Det finns en osedvanligt uppenbar närhet mellan teori och praktik som gör att perspektivet upplevs intuitivt. Även den mest relativistiskt orienterade sälle känner mentalt av den omedelbarhet som perspektivet erbjuder. Varje fenomen är situerat i ett sammanhang, varje situation är kontextberoende, och det krävs en effektiv metod för att nysta upp dessa beroenden. Jag lutar åt att systems approach är en metod vars uppbyggnad sällsynt enkelt kopplar upp mot de strukturer av beroenden och kontexter som kännetecknar både vår vardag och våra messes.

Måhända motiveras the systems approach delvis genom perspektivets direkthet, nära koppling mellan teori och praktik, och effektivitet?

En annan förklaringsmodell, som bara delvis kan genereras genom Reynolds och Holwells framställning, utgår från människan själv. Under punkt 2 ovan har jag, under inspiration av Reynolds och Holwell, skrivit fram the systems approach som ett sätt att skärpa vardagliga tankar – dess existens motiveras genom att systems approach kontrasterar mot det mer bristfälliga ordinära tänkandet. Men denna bild behöver kompletteras – människan verkar inte bara ha en stark inneboende förmåga att tänka vardagliga tankar utan också en drivkraft att lösa komplexa problem.

Människan är speciell som art på flera sätt; ofta anges kommunikation, språk och förmåga till nätverksbyggande. Till detta kan läggas förmågan att tradera information och kunskaper över generationer. I själva verket byggs kunskaper till stor del genom olika versioner av problemlösning. Etablering av skriftspråk och odlingskultur, uppbyggnad av civilisationer och stater, lösningar för logistik och handel – inget av detta görs utan att difficulties och messes uppstår och måste hanteras längs vägen.

Människan som art har en del drag som lockar henne (oftast omedvetet) att göra bruk av ansatser som åtminstone påminner om systems approach. Människan verkar helt enkelt gilla att lösa problem och förbättra situationer. Arten kan lika gärna tolkas som en problemlösare som en problemskapare – hennes språk är väl rustat för att beskriva kausalitet och kontraster (varför, därför, alltså, men o.s.v.), och det finns en explorativ ansats i the systems approach som passar människans mentalitet väl.

Är det möjligt att förklara existensen av the systems approach som en produkt av människans envisa intresse att lösa problem, utforska världen och utveckla förståelse för sammanhang som för henne framåt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 + 6 =