Henfridsson & Youngjin Yoo – Trajectory Shifts in Institutional Entrepreneurship

I centrum för August Strindbergs kammarspel Fröken Julie (1888) står betjänten Jean och den unga högadliga Julie. Dramat låter normer kopplas fria – sociala spelregler sätts i rörelse. Jean, underlägsen i rang, bryter taktiskt och skoningslöst ner grevedottern, har sex med henne, och driver henne till sist till självmord. Själva tidpunkten har betydelse. Dramat utspelas nämligen under en midsommarnatt – i symbolisk mening ett temporalt gränsland.

Utgångspunkten för Ola Henfridsson och Youngjin Yoo i “The Liminality of Trajectory Shifts in Institutional Entrepreneurship” i Organization Science (2014) är just ett gränsland där konventioner utmanas. Under påverkan av antropologen Victor Turner talar de om liminalitet (liminality). Turner använde begreppet för att beskriva mittsekvensen i en övergångsritual – ett tvetydigt gränsland. Ibland är avstånden uppenbarligen kortare än vi först anar – samma tankefigur funkar som litterärt verktyg, i tolkning av rituell praktik, och som bild inom organisationsteori.

Henfridsson och Yoo bygger en teori om riktningsförändringar inom institutionellt entreprenörskap med utgångspunkt i liminalitet. I brännpunkten befinner sig tillstånd av osäkerhet – en förändring är under uppsegling men ännu inte genomförd. Situationen är instabil – en möjlig framtid lever sida vid sida med de traditionella mönstren, och kampen är ojämlik, eftersom “the unfamiliar trajectory is always at risk of being absorbed by the power of the familiar trajectory and its associated practices (s. 3). Hur hanteras situationen av den institutionella entreprenören? Henfridsson och Yoo identifierar tre mekanismer.

  • Reflexiv oenighet (Reflective Dissension)
  • Föreställd projektion (Imaginative Projection)
  • Eliminatorisk utforskning (Eliminatory Exploration)

 

Reflexiv oenighet handlar om dissonanser och gränser. Innovatören har förmågan att på ett reflekterat sätt urskilja skillnader mellan den nya riktningen och den äldre (”distinguish difference”). Etablerade övertygelser och praktiker ställs mot nya, och för att hamna i rätt utgångsläge placerar sig förändringsagenten i periferin i relation till etablerad praktik. Från denna position kan gränserna för de traditionella mönstren identifieras, och behovet av en ny riktning blir uppenbart – Henfridsson och Yoo talar om “a radical way to illuminate the need of a new trajectory” (s. 9).

Mekanismen föreställd projektion har en visionär och retorisk profil; med lexikon från Henfridsson och Yoo handlar det om ”initial vision”, ”imagining solution” och ”shaping initial trajectory”. Den institutionella entreprenören skapar konturer av en ny framtida inriktning för innovationspraxis. Visionen av den alternativa framtiden bidrar till “renewed energy” och ger förnyarna kraft “to continue to explore the possibilities of their beliefs” (s. 11).

Den tredje mekanismen, eliminatorisk utforskning, är inriktad på att experimentera med olika lösningar, utesluta otillräckliga alternativ och lyfta den nya inriktningen. Här materialiseras alltså den vision som byggdes upp av mekanismen föreställd projektion. Henfridsson och Yoo noterar att mekanismen inkluderar förhandling mellan ännu obeprövade lösningar och befintliga institutionella krafter. ”An important aspect of this mechanism is how the designers negotiate between the unknown, often unknowable, technology and existing institutional forces” (s. 12).

Henfridsson och Yoo identifierar också triggers, dvs. kontextuella fenomen som motiverar riktningsändringen. De konstaterar att startskottet ofta är “a sense of urgency […] based on either the recognition of unsatisfactory performance of the current solution or the belief that the current situation can be improved if they seek an alternative solution” (s. 14). Det handlar alltså antingen om svag prestanda eller om en diffusare tro på att det finns bättre lösningar. Det senare alternativet kan förknippas med entreprenörens temperament, och har kallats ”design attitude”. Attitydens ursprung är den institutionella entreprenörens “unhappy consciousness” och förmåga att uppfatta världen som den skulle kunna vara. “This design attitude is the raison d’être for institutional entrepreneurs” (s. 15).

Därmed är ramverket etablerat. Det består, som i bilden ovan, av en sekvens i tre led, men är samtidigt cirkulärt genom en återkopplingsloop; triggers startar processen, det liminala skedet tar vid, och outputen är en ny innovation trajectory. Men eftersom utvecklingsarbetet i själva verket aldrig kan fulländas, kan nya triggers skapa reaktion, och processen startar om.

Henfridsson och Yoo lyfter till sist några förslag till fortsatt forskning. Det första är kopplat till företagets identitet; en hel del tyder nämligen på att identitet spelar en viktig roll i förbindelse med frågor om förändring och stabilitet, och det finns ett värde i att undersöka hur reflective dissension och imaginative projection kan kopplas till organisationens identitet. Det andra förslaget handlar om fördelar i att koppla loss och ta ett steg tillbaka i samband med förändringsarbete. ”Future research can explore entrepreneurial action that involves the act of stepping back and how it facilitates trajectory shifts” (s. 17). Det tredje förslaget är inriktat på kontextualisering av innovation – utvecklingsarbete står i relation till andra företag och aktörer – hur ser dynamiken ut? Hur påverkar olika företag och innovatörer varandra? Och vilket inflytande har denna påverkan på designprocessen?

Resonemangen hos Henfridsson och Yoo har i mina ögon rymliga förtjänster. Mänsklighetens historia är ju i själva verket ett orkesterstycke av idéer, många av dem dessutom med potentialer, men åtskilliga stannar just vid att vara goda uppslag. Och många organisationer föredrar – ofta antagligen på goda grunder – försiktighet framför nyordning. Samtidigt gör vissa organisationer halsbrytande manövrar – förändringar och innovationer – och frågan om hur förändringsagenterna, de institutionella entreprenörerna, lyckas mobilisera och driva transformation trots institutionströghet är givetvis central. Etablerade teknologier, välinrättade ledningssystem, begränsningar i interna förmågor, och kanske rentav förtrampande kultur – mycket talar emot dem.

Jag känner igen en hel del av resonemangen från min vardag på Växjö kommun; jag känner mig emellanåt hårt trängd av de institutionella villkor som präglar kommunal praxis, och i skeden av osäkerhet och instabilitet till följd av revidering växer tillstånd fram som åtminstone påminner om liminality.

 

Summering:

  • Riktningsförändringar inom institutionellt entreprenörskap
  • kan begripas genom begreppet liminalitet,
  • som betecknar skeden av osäkerhet och instabilitet
  • en ny möjlig framtid anas och står jämte konventionella mönster.
  • Förändringsagenten kan hantera situationen bl.a. genom att
  • uppmärksamma dissonans, bygga visioner och arbeta explorativt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 − 4 =