Några gröna ytor med historia i Växjö

Spetsamossen är ett avigt grönt rum i Växjö. Det ligger just norr om centrum, bostäder runt omkring, växtlighet, gång- och cykelbanor, både rörligt och lugnt, för både unga och gamla.  

Gamla kartor, från 1800-talet, visar ett mer eller mindre obrukbart område, som ingen egentligen tar har hand om – en ensam, öde del av ett välordnat landskap. Spetsamossen, en sankmark, ansågs så farlig att stadens odlingsdirektion bestämde sig för att utreda saken ordentligt. Hur ska den hanteras? Kan den användas?  

Det var försommar, år 1834, när sjuttonåriga Anders Liedberg anlände till Växjö från Jönköping. Han studerade, började jobba och lyckades kvickt åstadkomma saker genom sin examen. Vi kan kalla honom entreprenör. Och han grubblade över den ödsliga mossmarken nordväst om staden; han hade upptäckt den när han kartlade Hovs by, som både gränsade till Spetsamossen och ägde en del av den.  

Ingen hade hittills riktigt upptäckt eller tagit tag i mossodling, och många tvivlade på att det överhuvudtaget skulle funka. Men lantbruket suktade efter åkermark, befolkningen på landsbygden ökade, i brist på mark och mat började fler och fler emigrera till Amerika. 

Anders kavlade upp ärmarna och testade själv att odla upp en liten bit av den besvärliga marken. Resultatet var inte helt illa, och snart var han fast besluten om att han skulle kunna göra något användbart av mossen. År 1857 ritade Anders upp en visionskarta över Spetsamossen. Han möttes först med skepsis, men förslaget godkändes.  

Liedberg kom med önskan om köp och påbörjade sitt arbete med den arbetskraft han hade råd med. Anders brorsa, Janne, dök upp, och hans guld från en vistelse i Amerika räckte både till köpet och till borgen för diverse lån från banker.  

Anders Liedberg kunde tona ner sina lantmäteriuppdrag och istället gå in för en tillvaro som landägare och mossodlare. Lånade pengar betalde drängar och pigor, och han började förverkliga en dröm; den vattensjuka våtmarken, trettio tunnland ödemark, blev i allt bättre skick för odling. Och han ville samtidigt rikta Växjöbornas blickar mot mossen. Folk blev nyfikna, lokaltidningen skrev. I den lilla sjön reste han ett badhus, särskilt för kvinnor, och en tid senare anställde han en simlärarinna från Jönköping.  

Och namnet måste bytas; sjön fick heta Hulda sjö, och Spetsamossen fick klinga naturromantiskt – Mosshem. Samtidigt var Liedberg i gång med bostället Ringsberg. Modernisering och utveckling, åttkantiga lusthus och ladugård i u-form. Det går bra nu.  

 

Men i början av 1865 förändrades atmosfären. Lån förfaller, han har svårt med återbetalning. Oklara löften till kreditgivare, uppskjutna betalningar. På hösten krossas drömmen om den grönskande oasen Mosshem i ett slag. Både Ringsberg och Mosshem auktioneras ut. Därmed inleder Anders en karriär som simtränare.  

Detta blev slutet för sagan om Liedberg, Spetsamossen och Ringsberg. Anders överlevde konkursen med tjugo år, sjuk och märkt av sina motgångar.  

Efter Liedberg tog Carl Schander över mossen, och han fortsätter utvecklingsarbetet – han tömmer gölen, bildar nya kvarter och bostäder, han odlar vidare, mossen är i strålande skick.  

Det finns egentligen inget kvar av de äldre strukturerna idag, förutom enstaka träd av hög ålder, resten är bortröjt och förändrat. Men vägen väster om Spetsamossen, Liedbergsgatan, bär namn av mossens första och originella betvingare. 

x   x   x

Sydost om Spetsamossen reser sig landet mot Ringsberg – Liedbergs boställe. Ringsberg och grannknallen ytterligare österut, Kristineberg, är kuperad terräng. Områdets karaktär bär ännu tydliga spår av de tre delar som dominerade från mitten av 1800-talet – skolan, fängelset och bryggeriet. Dessförinnan var området något av ett undantag – svårbrukat och beläget utanför stadskärnan.  

På kullarna finns det en lång tradition av småskalig odling och mat. Landerierna, med bostäder och odling, ägdes av privatpersoner men marken var kronans. Schweizerierna var kaféer med alkoholrättigheter, där kunde man få sprit till kaffet utan att det serverades mat.  

På 1860-talet såldes Kristineberg till Kronobergs läns hushållningsskola, och blev då en trädgårdsanläggning med förfinade trädplanteringar – hundratals buskar och träd planterades från Kungsgatan och ner mot Ringsberg. Även vid Ringsberg tillkom en trädgårdsanläggning genom seminarieskolan; byggnaden var lokaliserad där Ringsbergsskolans parkering ligger idag.   

Runt sekelskiftet hade seminariet varit alltför trångt alltför länge. Byggnaderna revs, och 1910 stod Ringsbergsskolan och gymnastikskolan klar. Ritningar av överintendentämbetets G. Hermansson, stilen nationalromantik och jugend. Till skolmiljön hör rektorsbostaden, vaktmästarbostaden och klosetthuset. Samtliga med nationalromantisk anstrykning. Utbildning på Ringsberg: Småskola, folkskola, vissa högre klasser och lärarutbildning. 

Visa källbilden

Fängelset, ritat av Fångvårdens arkitekt Carl Fredrik Hjelm, stod klart 1848 och placerades som en karaktärsbyggnad i Växjö, en fondbyggnad för Bäckgatan. Som cellfängelse är det ett av Sveriges äldsta. Ibland kallas det kvinnofängelse, och visst har det funnits kvinnliga fångar här, men majoriteten har varit män. Den mest kända fängelsedirektören är utan tvekan Rut Grubb, landets första kvinnliga fängelsedirektör, stark i det sociala engagemanget, framsynt i sin syn på fångvård och mån om utbildning, jämställdhet och sexualkunskap. 

Fängelset är en del av institutionernas stora epok i Växjös arkitekturhistoria – Växjö hospital, Växjö teatern, fängelset, Residenset.     

Till Växjös tämligen blygsamma industrihistoria hör bryggeriet på Kristineberg. Det var runt sekelskiftet 1900 en av Växjös största fabriker med runt trettio anställda. Äldre kartor avslöjar det äldre ortnamnet Lilla Bommalyckan, men gården döptes om av Johan Magnus Cassel – vars fru hette Kristina – runt 1840. Bryggeriet blev klart 1888, och började leverera öl av flera sorter. Den tydligast profilerade disponenten var Arvid Knöppel, en Stockholmsdirektör som tog sig an bryggeriet 1896. Efter många konkurser och uppstarter avslutades bryggeriepoken 1970. Idag är Kristineberg Växjö kulturskola 

Andra ställen på Kristineberg är vaktstugan och disponentvillan. Disponentvillan är mest iögonfallande. Den byggdes runt 1875, men fick sitt omfång under Arvid Knöppels era; efter utbyggnad 1902 bodde Knöppel, hans fru Cecilia, fem barn, fyra pigor och en guvernant i huset. Knöppel anlade också en tennisbana, först i Växjö – instruktören Hagger togs in från England. Till kuriosan hör att Arvid Knöppels son – med samma namn som pappan – blev skulptör, och ligger bakom en av Växjös mest framskjutna konstverk, bronsskulpturen Slagbjörn, i kommunhusets entré.        

Vaktstugan är av oklar ålder, en gammaldags bondeaktig timmerstuga, som sannolikt flyttades till sin nuvarande plats under första halvan av 1800-talet. Här bodde bl.a. bryggmästare och maskinmästare.  

I bryggeriområdet finns också stal för arbetshästar, verkstad och garage.  

x   x   x

1639 klövs det småländska hövdingadömet i två län – Jönköping och Kronoberg – och landshövdingen för Kronoberg slog sig ner i Växjö. Ett residens byggdes vid Stortorget, men den byggnad som idag är residens stod klart först 1848; flera bränder totalförstörde föregångarna. Under 1700-talet och halva 1800-talet användes Kronobergs kungsgård som landshövdingens bostad.  

Arkitekt till residenset var Carl Gustaf Blom Carlsson. Byggnaden är uppförd i tegel i två våningar i senempire eller Karl Johanstil – en försiktig uppluckring av nyklassicismen.

Växjö residens i senempire är byggd åren 1844-48.

Bara något år senare påbörjades Stadshuset, en pendang till residenset, efter ritningar av Theodor Ankarsvärd, som också ritade Växjö teater och Italienska palatset på Sigfridsområdet.  

x   x   x

Det var bl.a. beskattning och kyrklig reformation som utlöste Dackefejden – striden mellan den småländske bonden Nils Dacke (1510–1543) och den svenska centralmakten. Även om upproret redan efter ungefär ett år slogs ned av Gustav Vasa och hans fogdar, hörs ekot av Dacke än idag i Smålands inland: Gymnastikföreningen Dackegymnasterna, skidbacken Dackestupet, speedwayklubben Dackarna o.s.v. 

I Virserum framträder Dacke som beslutsam och stridsberedd frihetskämpe i en skulptur av Arvid Källström, och på Stortorget i Växjö finns Carl Milles betydligt diskretare bronsskiss Dackes dröm. Visst är det väl anmärkningsvärt att en skiss, 87 cm hög, har tagit plats på Stortorget? Men skulpturen är intressant på fler sätt. För det första sticker den rent estetiskt ut i Milles produktion: Den är utförd i en reliefstil och saknar den mjukhet som kännetecknar åtskilliga av Milles verk. För det andra finns det en lång historia kring verket, och denna historia har faktiskt delvis utspelats utanför Milles synfält. 

På 1950-talet föreslog Växjöpolitiker med Carl Petri (h) och Georg Lücklig (s) i spetsen att ett monument över Nils Dacke skulle resas på Stortorget i Växjö. Uppdraget gick till skulptören Carl Milles, som hade en stark position i framförallt Sverige och USA för offentlig gestaltning. Flera politiker var redan inledningsvis tveksamma till projektet, bl.a. Nathan Valmin (h): Borde inte motiv och kostnader utredas? Och varför inte utlysa en konstnärstävling? 

Milles idé var storslagen – skulpturen står på en granitsockel, med en sammanlagd höjd på åtta meter. Ur sockeln sprutar vatten i alla riktningar från en springbrunn. Skulpturen utgår från granen – spretig, tät och vass, och längst ner ligger Nils Dacke, antagligen i dröm. I granmotivet syns stridsmän, och många har stupat.  

Och finansieringen då? De 300 000 kronorna skulle till största del täckas av privata donationer och fonder. Priset var onekligen högt – 300 tkr år 1952 motsvarar 4,4 miljoner år 2015 mätt med konsumentprisindex, och 15,4 mil-joner mätt med löneindex. Med facit i hand underskattades Dackes sprängkraft; hans minne var på 1950-talet fortfarande präglat av tidens nationsorienterade historieskrivning. Många skämdes över historien och vissa kände närmast ett hat mot Dacke – han hade förrått sitt land och gått emot sin kung, ”landsfadern” Gustav Vasa. Förrädare passar förstås inte på torget, och definitivt inte på en plats för landshövdingens representation… 

Tidsandan gjorde säkert sitt – i mitten av 1900-talet byggdes folkhemmet med homogenisering som ledord, inte separatism. Bilden av Dacke som landsförrädare stöddes dessutom av vissa av tidens främsta experter på Vasatiden. Flera lokalpolitiker kritiserade Dackes dröm, antagligen delvis som politisk strategi. Dackefrågan lyckades till och med splittra partier. Men också civilsamhället engagerade sig, bl.a. i insändare och i ett slags omröstning. Dessutom reagerade akademisk expertis. I viss mån fick Dackefejden nationellt genomslag i media, mestadels i notisformat, men också i mer omfattande genrer. 

Debatten utspelades både på blodigt allvar och med glimten i ögat. En fröken föreslår på Lätta sidan i Smp att Växjö borde prioritera en staty över ostkakans kvinnliga uppfinnare, och i rikspress framställs striden emellanåt som en småkomisk uppgörelse; satirtidningen Grönköpings veckoblad hör t.ex. till publicisterna. 

En första vändpunkt i den infekterade striden inträffar i juni 1955 när professor Milles, omgiven av internationell och estetisk aura, tillsammans med en amerikansk dokumentärfilmare, besöker Växjö. Kritiken tystnar, och stadsfullmäktige röstar snabbt – inom några dagar faktiskt – igenom Dackemonumentet. En andra vändpunkt inträffar strax därpå, i september 1955. Milles dör. Beslutet i stadsfullmäktige har då inte vunnit laga kraft, inget kontrakt är skrivet. Dackesaken läggs i träda. 

Det skulle dröja. Men sedan 1995 reser sig konstverket Dackes dröm på Stortorget i Växjö, dock inte i det kolossalformat som Milles hade planerat och inte på en särskilt framskjuten plats. 

De fyrtio åren mellan Milles död och skulpturens resning var dock ingen resa i bekvämlighet. Många engagerades i projektet. En centralfigur var Thure Vickhoff, som donerade en grundplåt på 120 000 kr till Växjö kommun, som dock vägrade att ta emot pengarna. Istället bildades en stiftelse – Stiftelsen för förverkligandet av skulpturen Dackes dröm i Växjö – med politikern Ragnar Munther (c) i spetsen. Visionen var att uppföra verket i det for-mat som Milles hade föreslagit. 

Åtskilliga finansieringsformer och produktionsmetoder diskuterades, och stiftelsen förde samtal med Millesgården om upphovsrättsfrågor. Flera gjuterier och tekniska specialister konsulterades, bl.a. Herman Bergman konstgjuteri i Stockholm och Bigel i Paris, men utmaningarna blev alltmer omfattande. Den erkänt skicklige teknikern Sune Rehn kontrakterades, men hans nerver bröts ner av pressen; han tvingades avbryta arbetet och tog sitt liv med sömnpulver. 

Drömmen om Dackes dröm i kolossalformat blev övermäktig – bl.a. upphovsrättsfrågor och ekonomiska begränsningar styrde slutligen projektet i en annan riktning. Konstnären Claes Hake kontaktades. 

Ett viktigt kapitel i historien om Dackes dröm hör samman med dess versioner. Den första fysiska modellen i 3D spåras till 1953, då Milles presenterade en mindre gipsskulptur för Växjöpolitikerna. Milles hade modellerat fram en version med obearbetad baksida. Carl Petri och Georg Lücklig var tveksamma inför modellen – monumentet var alltför krigiskt, och de fredliga skälen till upproret saknades, framförallt eken och oxen. (Den strypta gränshandeln med ek och oxar mellan Blekinge och Småland sågs som ett skäl till Dacke-fejden.) Milles medger ödmjukt att han missat eken och oxen. Ett år senare, 1954, tillverkade Milles en bronsmodell, som är snarlik gipsmodellen från 1953 – stor-leken är densamma, oxar och ek saknas fortfarande, och baksidan är fortfarande inte skulpterad. När skulpturen anlände till Växjö blev politikerna osäkra, och Nationalmuseum bjöds in för att be-stämma dess värde, vilket föga överraskande väckte Milles förtrytelse. Professor Erik J Lundberg och intendent Oskar Antonsson kunde dock konstatera att verket är högklassigt, men de förbryllas över den släta baksidan och föreslår att monumentet ska placeras med vegetativ fond i ett hörn av torget, antingen väster eller öster om residenset.  

Carl Milles hann, som sagt, aldrig färdigställa sin Dackeskulptur. Men en av Milles vänner, Axel Wallenberg, förde senare vidare arbetet på sitt sätt. Han tillverkade en version som visserligen behöll de blygsamma måtten, men som hade skulpterad baksida. Wallenberg – som studerade för Milles på Konstakademien på 20-talet – assisterade sin lä-rare i flera sammanhang och var en kännare av hans tekniska och estetiska preferenser. Efter Millles död arbetade Wallenberg som intendent på Millesgården fram till pensionering, 1983. 

Verket bekostades av Dackestiftelsen, som ett led i att realisera Milles verk i storformat på Stortorget, och gjöts av Gunnar Petterssons konstgjuteri. Verket såldes till Södra Skogsägarna år 1994 för 30 000 kr efter att under flera år har funnits i företagets lokaler. Hur ska denna version av Dackes dröm värderas? Är det ett autentiskt Millesverk eller har verket rentav två upphovsmän — Milles och Wallenberg? Enligt Mikael Karlsson, senior advisor på Gallery Milles/Millesgården, är tumregeln att verket räknas som autentiskt om Wallenberg inte har signerat verket. Mig veterligen saknas signatur, så det lutar alltså åt att verket ska uppfattas som ett äkta verk av Milles. På Kronobergsgatan, just sydöst om Stortorget i Växjö, finns alltså sedan 1995 den version av Dackes dröm som är i Växjö kommuns ägo. Verket, som är en skiss till monumentalverket i skala 1:10, står på en hög kolonn och speglar sig i ett vattenkar av Claes Hake. Hake hade av Dackestiftelsen fått uppdraget att ordna en konstnärlig miljö för Milles skulptur. 

Själva Millesverket tillhörde redan Växjö kommun; det köptes in av kommunen 1960 av Milles dödsbo för 10 000 kronor och stod placerat i kommunledningsförvaltningens representationslokaler i över 30 år. År 1994 deponerades verket till Dackestiftelsen, som genast överlät verket i kombination med Hakes arrangemang. Villkor – att Växjö kommun sköter verket för all framtid. 

Verket finns, berättar Mikael Karlsson, i ytterligare två exemplar—ett i Millesgårdens samling och ett hos en privatperson i Uppsala. Millesgårdens exemplar är enligt min bedömning samma som visades för Växjöpolitikerna 1954. Sammantaget finns det alltså fyra bronser av Dackes dröm—tre med slät baksida och en med skulpterad baksida. Samtliga är att betrakta som autentiska Millesverk. Tre av dem har tillkommit efter Milles död. 

Det gigantiska Dackemonumentet planerades alltså för Stortorget i Växjö, en stark och central miljö. Platsen är allt annat än oproblematisk, vilket lyftes fram redan i debatten 1955. Då framträdde inte minst politiska, etiska och motiviska skäl. Långt senare, år 1985, avrådde landsantikvarie Lars Thor och 1:e antikvarie Karl Johan Krantz kommunen från att uppföra Dackes dröm på Stortorget. Anledningen var nu snarare estetisk och kulturhistorisk – torgets rena och tidstypiska utseende skulle störas av Milles verk. Till Stortorgets utmaningar hör förstås också de historiska och förhistoriska kulturlager som vi kan räkna med finns under stenläggningarna. 

Sydöstra hörnet av Stortorget blev alltså Dackes plats. Men det har funnits åtskilliga andra förslag. Nationalmuseum föreslog, som nämnts ovan, en placering i nordväst eller nordöst på torget. Även en mer östlig placering, utanför Riksbankshuset, har föreslagits. Dessutom har Kronobergs slottsruin diskuterats, liksom de öppna ytorna mellan Växjösjön och Södra Skogsägarnas lokaler. 

x   x   x

Linnéparken anlades 1879, och 1909 fick den sitt namn efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Fram till mitten av 1800-talet gick Växjösjön nästan upp till kyrkan, och sjösänkningar och nedsmutsning hade förvandlat området närmast kyrkan till obehaglig sumpmark. Järnvägen etablerades och dämde upp, området fylldes upp och säkrades – parken kunde ta form. 

Växjö gamla gymnasium kallas Karolinerhuset, eftersom huset restes vid sekelskiftet 1700, under Karl XII:s era. Sten plockades från Kronobergs slott, redan i förfall. Carl von Linné och Viktor Rydberg gick i skola i Karolinerhuset, och Esaias Tegnér höll flera av sina berömda skoltal här, det första med temat Linné. Undervisningen i huset upphörde under 1800-talets andra hälft, och gymnasiet fungerade sedan under en längre period som stiftsbibliotek. 

Konst i området: Arwid Källströms Peter Wieselgren och Esaias Tegnér. John Börjesons Linnébyst. Sigfrid av Peter Linde. Dessutom en runsten, enkel och utan språklig eller visuell elegans.     

x   x   x

Smålands museum är landets äldsta länsmuseum – insamlingen av föremål påbörjades redan på 1790-talet, men museet fick egen byggnad först 1885, och dörrarna slogs upp för allmänheten 1890. Byggnaden ritades av Fredrik Wilhelm Scholander, en av Sveriges mest anlitade arkitekter under 1800-talet.  

Embryot till museet var en donation av mynt till stiftet, och denna donation kompletterades med en brokig bukett arkeologiska objekt och kuriosa. Alltsammans bakades in i stiftsbiblioteket och exponerades i ett av domkyrkans tornrum. Samlingen växte och flyttades till det gamla gymnasiet. När Gunnar Olof Hyltén-Cavallius donerade ett par hundra allmogeföremål, stod det klart att museet hade växt ur sitt skinn – här behövs nya lokaler.  

Under andra delen av 1800-talet startades fornminnesföreningar upp på många håll i Sverige, bl.a. den Växjöbaserade föreningen Smålands museum med Hyltén-Cavallius i spetsen. Hyltén-Cavallius drev museifrågan hårt – framför sig såg han en timrat hus, fornnordiskt och nationalromantiskt, med inslag av Värends förflutenhet och stavkyrkor i uttrycket.   

Gunnar Olof Hylten-Cavallius.jpg

Hyltén-Cavallius var entusiastisk och arbetsvillig – han dammsög landsbygden efter allmogeföremål, gammelslöjd, seder och historier. Till de skriftliga arbetena hör Wärend och Wirdarne, som handlar om folktro i Värend, och Svenska folksagor och äventyr (tillsammans med George Stephens).   

Den park som idag kallas Museiparken var ursprungligen kopplad till järnvägen. Från 1860, när järnvägen kom till Växjö, fanns det i området ett nöjesstråk med järnvägsrestaurang, kägelbana, dansbana, slingrande stigar och musikscen. Först under mellankrigstiden växte parkens friluftsmuseum med äldre byggnader fram – kvarnar, soldattorp, loftbod och hällkista.  

Museet blev förresten arkitekten Scholanders sista projekt, han dog innan ritningarna hade omsatts i byggnation. Och Hyltén-Cavallius avled på sommaren 1889, bara månader innan Smålands museum öppnade för allmänheten. Hur välförankrad och öppen den mäktiga byggnaden egentligen var är tveksamt – museet hade öppet helgfria lördagar mellan 12 och 13.  

The City as a Theater

Many years ago I read the book Metaphors we live by, written by George Lakoff and Mark Johnson. I remember it had an impact on me on that time, even though I don’t remember all details today.

We use metaphors all the time; sometimes just to make a statement more lively or powerful, sometimes to make foggy thoughts more clear. Lakoff and Johnson combines philosophy and linguistics, when they distinguish the most basic metaphors; pictures that structures our world view, our understanding, our perception.

Argumentation is warHe attacked every weak point in my argument. His criticisms were right on target.

Time is money. You’re wasting my time. How do you spend your time these days? I’ve invested a lot of time in her.

Ideas are objects; linguistic expressions are containers. When you have a good idea, try to capture it immediately in words. The idea is buried in terribly dense paragraphs.

Orientational metaphors. Happy is up, sad is down. Conscious is up, unconscious is down. Health and life are up, sickness and death are down. More is up, less is down. High status is up, low status is down.

*          *          *

How do we understand cities? Perhaps by using metaphors, and one of them is definitely the city as an art work, often connected to the theatre.

The most well-known book of Jane Jacobs, an American-Canadian writer and reviewer of architecture and city planning, is probably The Death and Life of Great American Cities, which has affected the debate on contemporary city planning for decades.

She was critical to the huge urban projects which were planned and partly realized in New York, and preferred a city based on humans, not on engineering or rigid structures. This is a short passage on the importance of the sidewalks:

This order is all composed of movement and change, and although it is life, not art, we may fancifully call it the art form of the city and liken it to the dance – not to a simpleminded precision dance with everyone kicking up at the same time, twirling in unison and bowing off en masse, but to an intricate ballet in which the individual dancers and ensembles all have distinctive parts which miraculously reinforce each other and compose an orderly whole. The ballet of the good city sidewalk never repeats itself from place to place, and in any one is always replete with new interpretations.

Jacobs could definitely be connected to the thinking of Lewis Mumford, especially his idea of the urban drama.

The city in its complete sense, then, is a geographic plexus, an economic organization, an institutional process, a theater of social interaction, and an aesthetic symbol of collective unity. The city fosters art and is art; the city creates the theater and is the theater.

Mumford, American sociologist and philosopher, has been called the last public intellectual, a scholar writing for a wider audience than the academy. Mumford wrote several – at least twenty – critical studies on city planning, technology, history, sociology etc.

In the book The culture of cities he gives a picture of the development of the Western city from the medieval city to the modern industrial city, the latter characterized by the lack of spirit and by social break downs. Mumford tried to find new paths for humankind by creating a humanistic society.

William Whyte, American urbanist, paid a lot of attention to human behavior in urban settings; Whyte says that the plaza should function like a stage, and the street corners are obviously extremely important.

His huge “Street life project” has affected many scholars and practical city planners world-wide.

There is a beauty that is beguiling to watch, and one senses that the players are quite aware of this themselves. You can see this in the way they arrange themselves on the ledges and steps. They often do so with a grace that they must appreciate themselves. With its brown-gray setting, Seagram is the best of stages – in the rain, too, when an umbrella or two puts spots of color in the right places, like Corot’s red dots.

Allan Jacobs and Donald Appleyard urge planners to fulfill human needs for fantasy and exoticism.

The city has always been a place of excitement; it is a theater, a stage upon which citizens can display themselves and be seen by others.

The target of their critic is on how bureaucracy and too rigid standards can conflict with good urban design and the creativity of people. Street life is noise, smells, social interaction, confusing uses of spaces.

*          *          *

The metaphor of the city as a theater should not be considered as a metaphor we live by, but it is at least a common image – easy to use and almost impossible to disregard.

Gardens by the Bay

Last week I visited a one-day conference – the annual Publika parker och trädgårdar (Public parks and gardens) in Helsingborg in company with two landscape architects and colleagues from Växjö, Ida and Marielle. The theme of this year’s conference is Interactive parks and spaces, and the focus on interaction reflects a strong movement of today – participation and dialogue – which permeates public gardening, city planning, public art etc. in many projects in Sweden and abroad.

Olof Wiese works with interactive design and is part of the creative company Utskottet in Malmö. Their passion is to get people to enjoy parks and public spaces, and their tool is playful, user-friendly installations. Olof gives a summary of some of the projects, most of them temporary, and I must say they are talented – my favorites are combinations of technology and everyday activities – such as the strange symphony produced by people swinging (Ljudgungan/Soundswing).

The Copehagen-based artist Thomas Dambo creates huge installations, sculptures and workshops which highlight recycling and the value of our trash. Thomas holds a Master in Interaction Design and is also a musician (hip hop actually) with eight albums and over 500 concerts on his record (which definitely distinguishes him at this conference). He has made some great birdhouse installations, for example at Arken.

One of his big hits is Happy wall, an interactive, verbal sculpture. Another one is Remake Christmas in Copenhagen, a house and temporary workshop.

But the most audience pleasing works of Thomas is probably his Trolls.

Christina Danick, art historian, is one of the artistic leaders for Urban Arts Ruhr in Germany, an institution established when Essen was the European capital of culture in 2010. Under the motto “Urban spaces as a laboratory” artists cooperate with citizens in the region, where twenty cities create a common identity within the Emscher Landscape Park. I really like the historical background – the coal mining area, highly populated, lost its power in the 60’s and 70’s, people moved to other areas and the economy declined. After a few decades the area started its regeneration – from faded mining industries to cultural and creative industries.

Anne Beate Hovind is in charge of the art projects in the Norwegian Björkvika Utvikling, which focuses on the design of the public spaces in a new urban district in Oslo. The best part of her presentation deals with the work Future libraries by Katie Paterson. One text by 100 authors in 100 years will be kept, unread and finally published. The first one was Margaret Atwood.

Carly Lamb, which I consider as the main speaker of the day, works for the landscape architect company Grant Associates in Bath in south east England. Carly talks about visions of reconnecting people and nature, “glow moments” of surprise, and bringing in places for humans and nature in the cities.

Recently she returned to England after a seven year long session in Singapore, where she worked with the awarded-winning project Gardens by the Bay. The company won a competition about creating a park for the 21 century in the dense, high-tech city. They developed a design concept based on the orchid-flower, and the result is just amazing – huge, artificial, expensive. But is this for real, is this really to bring nature into the city?

Alfred Nerhagen is landscape architect at the Municipality of Helsingborg and project leader for a temporary activity space at Oslopiren south from the city center in the urban development project H+. Within the next ten years the pier will be used for projects co-created by citizens and the City of Helsingborg. The aim is to develop creative and interactive spaces. A grass root-project, unpredictable, spontaneous, unplanned.  It’s definitely a great initiative, all city departments are involved, and I am sure it will turn out well.

The project Pixla Piren opens in May 2016 and will never be finished. The area, about 20 000 square meters, is divided in pixels, each about 100 square meters, which people can annex and fill with life. You can use your pixel for one day or for several years, it’s up to you. And you can even apply for funding up to 10 000 crowns from the municipality. There are some other features at the pier – a maker space, an exhibition area, a street art block and some gardening.

The obvious question is of course – what will happen after the ten years of experiments? Well, Oslopiren will be colonized by high prestigious apartments with a great view over the sound and the kingdom of Denmark, I guess.

*          *          *

It’s a good day. When I sum up my experiences from the gathering, some questions remain. One of the crucial questions connected to the theme has to do with the volunteers. Quite a lot of the projects need unpaid helpers. That’s common in the cultural world – think of music festivals, art projects and so on. This might be good – it reflects enthusiasm, pride and engagement? But, according to me, it does also hide something – unemployed, young or retired people are used as workers, without any payment (except a good lunch)… Is culture something you can get (almost) for free? The volunteer trend (which we sometimes call “participation” and “dialogue”) might unbalance the cultural economy – art becomes cheaper than it actually is?

Pinocchio

Borås is the city of Pinocchio, Jims Dine’s huge work, 9 meters high and made of bronze, and several other significant sculptures. It’s a part of quite big efforts within the cultural field in the city. I don’t know if it’s a sign of prosperity, but at least attraction.

I just visited The Nordic Urban Laboratory, a conference in Borås and Gothenburg, in company with my colleague Jonna. City planners, researchers, community organizers and others take a look at alternative strategies in urban development. The main purpose is to develop a toolkit which can support municipalities and regions in their production of their own strategies. It’s overall holistic views, connecting cultural resources to certain knowledge bases.

The gathering is on high level: elaborated program, important speakers and well-produced arrangement – high class projectors, perfect microphones and rooms with delicate ventilation. (But when the slides are too perfect, I don’t really believe the speakers. I suspect they’re hiding something in the content, a lack or a crack. It’s the same feeling as when I recognize a bottle of wine with a too decorated label – is the wine missing something?)

The first two days of the conference is located at the Textile Fashion Center, rooted in the deep tradition of manufacturing and retailing of textile in the area of Borås. It’s crowded, I don’t know how many visitors, I’m sure it’s more than a hundred, and the audience is more international than I expected.

*           *           *

Franco Bianchini, one of the main speakers, is specialist on cultural planning, and he delivers a brief history of the field from 1988 until today. We are dealing with times of continuous change – e.g. powerful globalization, increasing hybridity, heavy conflicts, and breakdowns of social values. It’s a comprehensive presentation, and the history is told with a refreshing distance.

One of the most cherished and effective methods used in cultural planning processes is mapping. Magnus Fredricsonpresents a really detailed mapping work in the Skaraborg region. Spots are loaded with information on a GIS-map, the map is run through an application, and the results are visualized in several diagrams. (It gives me a feeling of positivism, not too far from the architect’s Space Syntax.)

Bettina Lamm, associate professor and landscape architect, gives a view on Urban Play, a temporary cultural intervention in the public space of Søndre Havn, Køge, Denmark. Art, architecture and play has brought life into the empty harbor area.

It’s a huge difference between the projects presented by Fredricson and Lamm. The serious orientation of the mapping is really contrasting the poetic, playful attitude in Søndre Havn. Different goals, different methods and different results. The crucial question is obvious in both cases – what happened afterwards? What did the mapping lead to, substantially? What did the temporary project leave behind – except memories and documentation?

Under the headline Sustainability speaks Kenneth A BalfeltHelena Bjarnegård and Cecilia Liljedahl. Kenneth, a Danish artist, presents a project in Folkets park, Nørrebro, Copenhagen, where residents and users have been integrated in the creation and running of the process. (A small but interesting detail is the darkness in the park. Some parts are actually left without light – marijuana smokers, dealers and lovers need the shadow, I guess…)

Helena presents Frihamnen in Gothenburg, an old harbor area, close to the city center; the most well-known piece in the project is probably the sauna, made by the Berlin-based architects of Raumlabor.

Cecilia shows some green art projects; the most visually salient project is a bamboo work by the Japanese artist Tetsunori Kawana, which will be raised in the beginning of the summer 2016.

The section about Art, contains three sessions. Ari Marteinsson is part of the Danish Bureau Detours, an organization with special interest in creating social environments in public space. Invisible Playground is a German group focused on games to explore and understand the city.

Kerstin Bergendal is well known for her social and dialogue-based projects, always with a high focus on the place and the public space. Her most recognized project is probably PARK LEK, today almost considered as a model or prototype.

Every speech is an aspect of the interaction between local/societal, method/result, temporary/permanent, time-consuming/”jajamensan”-mentality and theorists/practicians.

*          *          *

It’s raining in Gothenburg when I leave the conference. It’s two hours until the train departures and I decide to take a walk through the central parks and continue to Göteborgs konsthall. A great exhibition with Magnus Bärtås is on display. The rain increases and I have to take shelter at the library to finish this text.

The conference has raised several questions in my mind:

First, the popular method mapping. What should be mapped? Are the bad experiences, the conflicts, the tensions included in the mapping? In theory, every planner dedicated to the method would say yes. But when it comes to reality… And what happens to the results after the mapping process? How do we implement strategies? I’ve heard of so many mapping projects, but seen so little brave interventions…

Second, the ubiquitous tool dialogue. What is a dialogue? At first glance it has to do with mutual understanding and adding of new perspectives etc. But in reality – dialogue is also misunderstanding, indirectness, guessing, implicit contexts, friction, reading between the lines, disruptions, gestures… Without the total meaning of dialogue, the tool is, according to me, too romantic, maybe misleading, or even impossible to use.

Third, the tradition of gentrification. Planners talk about the grass-root perspective, their interest in ‘common people’. But at the same time, it’s obvious that quite a lot of the projects are ending up in gentrification – the old industrial area is transformed to an attractive hub for more or less wealthy people connected to businesses of information, technology, arts, brewery, education… The dirty, faded dwelling area, which used to house unemployed or in other ways marginalized people, gets shaped up, cultivated, attractive and – expensive…

Fourth, the issue of competence. Which competences are needed for a good cultural planning process? I’m sure, almost every municipality or region lacks knowledge within their organizations. I’ve heard so many enthusiasts, but do they have the knowledge? A planning process needs both overview and specialists, and I’m sure a lot of the projects need to step up, to go beyond the idealistic introvert reflections and backslapping. It’s time to do our homework.

Fifth, the role of the traditional institutions Public run libraries, art galleries, cultural heritage organizations and museums have been important for the cultural infrastructure during the last century. But at the same time it’s obvious that many of them are not flexible enough, regarding to for example funding, staff and buildings. Rigid artistic directors without capacity (or interest) even to listen to the competence of their staff… no, they will never be able to listen to the voices of the surrounding society and the audience, they will never be able to suck up the new movements. The temporary is the new permanent. We’re in a state of permanent transition where everything is fluent and floating. Believe me, empty echoing institutions trying to express and consolidate their power through monologues are most probably not a creative force in the negotiating about the fluid symbolic universe of the future.

*          *          *

The creative city is dead. To be honest, it never was born, at least outside imagination. Nationalism, that once at least tried to keep people together, walks around like a wounded animal. And a wounded animal is dangerous. The struggle between stability and change isn’t over; all that is solid melts into air? What we need is not to build a common, monolithic history, but a discussion of the common futures, the new destinations.

TINY HOUSE

Får nån dag sedan besökte jag Återbruksbyn på Norremark i Växjö, där tre återbrukshus visades (och var till salu faktiskt). Husen är resultatet av kursen Återbruk – en praktisk byggkurs med återvunnet material som har gått på St Sigfrids folkhögskola under närmare ett år.

Kursen går helt enkelt ut på att praktiskt lära sig att bygga hus med grund i ekologiska och resursmedvetna val.

Men återbrukshusen har givetvis också en djupare fond i den samtida alternativrörelsen; frågor om globala resurser, samhällsutveckling, ekonomi, biopolitik m.m. reser sig. Tankar om omställning, kritisk attityd mot normer och dolda samband dyker upp i mina tankar.

Huvudnumret på Återbruksbyn är Tiny House, en samhällskritisk rörelse som förespråkar att leva enkelt i små hus. Man satsar på komprimerade, väldesignade lösningar istället för volym – inredningdesignen öppnar t.ex. för flera användingsområden. (Tyvärr är dock husen i Återbruksbyn ännu inte inredda, jag får hålla till godo med exteriörerna…)

Tiny houses är visserligen en reaktion på den senaste ekonomiska krisen, men traditionen har rötter ner i 60- och 70-talet.

Det är givetvis omständligt att konstruera med utgångspunkt i återvunnet material – träet måste rensas, dimensionerna är inte optimerade m.m.

Min erfarenhet är att det tar mer än dubbelt så lång tid att producera möbler och inredningsdetaljer av recyclat trä. (Och ändå kan det vara värt det…) Samtidigt får man per automatik till en lekfull look. Återbruksbyggda produkter känns liksom igen i själva estetiken.

Det finns åtskilliga hustyper inom alternativa byggrörelsen, vid sidan av Tiny Houses:

Halm- och lerhus. Halmbalar isolerar, putsad lera utgör fasad. Halm har rätt bra isolervärden, är billigt och naturligt. Dessutom är det enkelt att bygga runda, organiska former, en klassisk alternativ byggestetik (som ju beundras även av den ickealternativa majoriteten, jfr Gaudís grejer i Barcelona.)

Timmerhus. Klassiskt snitt, helst träfiberisolering.

Jordskepp. Den mest ingenjörsmässiga varianten av alternativhus. Här bygger man man hus av gamla bildäck, och innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Jordskeppet är en totallösning.

*          *          *

Själv känner jag en stark lockelse i den alternativa byggrörelsen. Visst borde man väl vara förmögen att slå ihop ett återbrukshus? Med hjälp av vänner och research? Men än är jag inte där. Jag bor visserligen ekologiskt men i mainstreamkulturen. Kvarteret heter Portvakten, och mitt hyreshus är Sveriges högsta trähus i passivhusteknik.

Ett passivhus är byggt utan traditionellt uppvärmningssystem (inga element) och är  helt tätt. Fönstren är maximalt isolerade. Värmen som alstras av oss som bor här, hushållsmaskiner och lampor tas tillvara i bostaden och den täta konstruktionen minimerar värmeutsläppet. Jag trivs bra.

Jordskepp

De där Moseböckerna kastar man inte fram i tid och otid. Det blir ju så högtidligt.

Men just flodvågen… Gud skickar en gigantisk våg över människan på grund av hennes risiga moral, men först ger han Noa utförliga anvisningar för att bygga arken. Vatten, floder, regn. Översvämningen täcker snart alla bergstoppar, och det mesta av liv utplånas.

När vattnet slutligen sjunker undan framträder land igen, arken strandar på ett berg, Ararat, och Noa, hans familj och djuren ombord på arken överlever. Mirakulöst – ja, jisses!

Den bibliska trudelutten står icke allena. I själva verket dräller det av översvämningar inom äldre och yngre livsåskådning och andlighet. Och idag är de aktuella även inom den mer profana miljörörelsen. Klimatförändringar med häftigare skyfall, starkare oväder, orkaner, monsuner, tromber, havsnivåstigningar…

Det här är ett givet ämne för samtidskonsten. Men än så länge är faktiskt konstens systerdiscipliner mer vakna.

*         *          *

Min kompis Lena och jag gick på en spännande föreläsning på St Sigfrids folkhögskola i förra veckan. Den handlade om jordskepp, enligt ryktet ett extremt miljövänligt boende. Basen finns i passivhustekniken.

Inom jordskeppsnätverken bygger man hus av gamla bildäck, som man bankar in jord i och staplar på varandra. Sen lägger man på ytterligare jord, väggarna blir minst en meter tjocka och håller värme som sedan avges jämnt för ett behagligt inomhusklimat. Innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar.

Ljusinsläpp från fönster i syd. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Vattnet renas och används som dryck eller tvättvatten. Tvättvattnet (som kallas ”gråvatten”) passerar genom odlingarna, toalettvattnet (som kallas ”svartvatten”) renas via en septisk tank.

Idén med jordskepp är att de (precis som rymdskepp) ska innehålla allt en människa behöver för att överleva, utan hjälp från yttervärlden.

  • Egen uppvärmning/ventilation (termisk massa, självdrag).
  • Egen elproduktion (vindsnurror, men främst sol).
  • Eget vattensystem (vattenuppsamling, rening).
  • Egen livsmedelsproduktion (odling).
  • Byggda av återvunna material (lokala material, men i praktiken mest bildäck, aluminiumburkar, glasflaskor och lera).

 

De första jordskeppen byggdes i USA på 70-talet. Men idén har alltså spridit sig. Gurun heter Michael Reynolds, och naveln heter Taos i New Mexico. Pionjärt och visionärt. När du surfar omkring på ”earthships” märker du snart att steget inte är långt till det sakrala.

Men att bygga med så liten miljöpåverkan som möjligt kräver i själva verket ingenjörstänk. Jordskepp är inget för hippien, lantromantikern eller den allmänna odlingsvurmaren. Byggtekniken är hård, långsam, kunskapsintensiv.

Jordskeppsideologin står långt ifrån den kollektivism som jag är van att tänka igenom. Här bygger varje hushåll sitt eget slutna system. Du är oberoende. Och du kan väl förberedd kura ihop dig i väntan på världens kollaps. Det känns ju som en domedagsvision det här – eller?

Jag kommer aldrig att bygga ett jordskepp. Och det kommer inte du heller. Men vi måste börja tänka annorlunda. Så jag tror att vi kan låta oss inspireras av jordskeppsrörelsen. Om vi matar jordskeppen med hederlig kollektivism, skarp ingenjörskonst och eklektiskt bondförnuft, så hoppar jag gärna i arken.

DEN DÖDA VINKELN

För några veckor sen åkte jag söderöver. Det blev en dag i Malmö, en dag i Lund och en dag på Louisiana i Danmark. På Louisiana fick jag se konst av Picasso, en underlig snubbe – en blandning av Don Juan, Faust, James Bond, Robinson, Sherlock Holmes, Tarzan, Frankenstein och Dracula. Man tröttnar. Men ravinen ner mot Öresund på Louisianas östsida var som vanligt en ädelsten.

Dan före gick jag, Anne, Marianne, Askan, Karina, Rune och Ragnar en promenad i Pildammsparken i Malmö. Vi kände oss äkta. Parken innehöll fåglar, löpare och en och annan pikant rest av den blytunga Baltiska utställningen 1914. Baltiska blev på samma gång den sista samlade manifestationen för sekelskiftets jugendepok och den gryende modernismens morgonpipa.

Nationalromantiska galtar fick framskjutna platser på Baltiska, men de skulle snart få allvarlig konkurrens. På Baltiska visade kraftkarlen Gustaf Fjæstad en serie märkliga jugendobjekt: skogiga trämöbler och monumentala textilier. Liknande ting hade han tidigare levererat till konstsamlaren Ernest Thiel, vars monsterkåk idag kallas Thielska galleriet.

Gustafs textila arbeten producerades i en lång kedja: Gustaf formgav, hans systrar Amelie och Anna Fjæstad vävde, Gustafs fru Maja Fjæstad understödde systrarna, och Maja konsulterade i sin tur sin syster Anna Hallén vid avancerade utmaningar.

Längst bort från Gustaf i produktionskedjan ovan hittar vi alltså hans svägerska Anna Hallén. Hon är i stort sett helt okänd för historieskrivningen. Hon rör sig dold i den döda vinkeln. Själv känner jag egentligen bara brottstycken av hennes liv: Hon bodde i Domsten, var ogift, arbetade för Malmöhus läns hemslöjd, fick i ålderdomen dålig hörsel och var en jävel på textila tekniker.

Alldeles nyligen sänkte jag min blick i Johanna Rosenqvists Könsskillnadens estetik (2007). Och där dyker faktiskt Anna upp. Visserligen bara i en glimt. Men ändå.

*          *          *

Anna Hallén, som var utbildad vid Handarbetets vänner, förestod Malmöhus läns hemslöjdsförenings försäljningsmagasin i Helsingborg ändå från starten 1911. Föreningen hade då ytterligare ett försäljningsställe, nämligen på Gustaf Adolfs torg i Malmö. För Malmömagasinet ansvarade inledningsvis Märta Fjetterström (senare med tillägget Måås). Först på slutet av 20-talet öppnades magasinet på Clemenstorget i Lund och sommarbutiken i Falsterbo. Hemslöjdens butiker förestods genomgående av ogifta kvinnor.

I Hemslöjdsmagasinen mötte kunden en väl tilltagen skara av biträden. Alla var dräktklädda. Elegant och högtidligt. Kanske lite stramt. Tyger till skånska “folkdräkter” och andra landsbygdstextilier fanns till salu. Materialet hade organiserats omsorgsfullt bakom disken, och på väggarna hängde tavlor som visade häradsdräkter framifrån och bakifrån.

Hemslöjdsmagasinens kunder kunde välja mellan att köpa färdiga varor eller att tillverka på egen hand. Om en beställning mottogs, skickades den till utvalda, specialiserade slöjdare i länet för produktion. Om kunden föredrog gör-det-själv-konceptet, kunde hon (ja, säkert oftast en kvinna) köpa mönster, tyg etc.

Den stora delen av hemslöjdens produkter var textilier av olika slag, och textilslöjdaren var (med mycket få undantag) en kvinna. Den “manliga” (eller “hårda”) slöjdaren bearbetade metall eller trä. Fördelningen illustreras: 1925 engagerades 145 väverskor men bara 21 möbelsnickare.

Hela kedjan produktion-försäljning-konsumtion dominerades alltså av kvinnor. Föreningens styrelse hade däremot en något annorlunda fördelning: Inledningsvis var den jämn, men mot slutet av  20-talet fick den faktiskt ett överskott av män. Ungefär en tredjedel av styrelsens ledamöter var förresten av adlig börd, en skarp kontrast till den betydligt enklare skaran slöjdare.

Verksamheten hade sin förutsättning i ett omfattande inventeringsarbete. Under de två första årtiondena av 1900-talet inventerades hela länets hemslöjd.

Inventeringen var systematisk. Och när man svor sig fri från kulturimperialism, gav man sig in i en giftig museipolitisk diskussion: “Då föreningen aldrig velat beröva den gamla slöjden sin rätta hemvist nämligen på landet, äger föreningen icke någon större samling dylika föremål. Föreningen har istället mera inriktat sin strävan på att genom avbildningar i olika former till eftervärlden bevara forna tiders idoga och skickliga handaslöjd”.

Vid första anblicken lockas man att tro att inventeringen genomfördes utan värderingar. Inte alls, inte alls. Föreningen förbehåller sig nämligen rätten att kvalitetssäkra materialet: “Det bästa som kan upptäckas av olika slag lånas, fotograferas och färglägges.” Smakfostran.

Malmöhus läns hemslöjdförening bedrev kurser, bl.a. för att hjälpa arbetslösa kvinnor. Hemslöjdföreningen bidrog därmed dels till att underlätta övergången från agrarsamhälle till modern marknadsekonomi, dels till att destabilisera ett konservativt patriarkat. I någon mening var hemslöjdsföreningen en subversiv kraft; i Helsingborgs stad vidtogs under 1920-talet faktiskt åtgärder för att begränsa gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete.

Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan verkar vid första anblick ha föga gemensamt med den frigjorda, byxklädda och kortklippta “New Woman” (eller på svenska “ungkarlsflickan”), som utgör sinnebilden för den kvinnoroll som utmanade de tunga patriarkala strukturerna i mellankrigstiden.

Ungkarlsflickan strävade (åtminstone ytligt sett) efter likhet med mannen. Kvinnornas inträde i lönearbete under första världskriget innebar kristid för den klassiska manligheten. Hemslöjdsrörelsen var en feministisk mobiliseringsplats. Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan utgjorde möjligen en diskret parallell till den uppenbart giftiga ungkarlsflickan.