Nya lianer men gamla babianer

I våras hörde jag Alexander Bards vidsträckta föredrag på Biblioteksdagarna; jag vet inte säkert varför han bjudits in – kanske som snubben som kan skapa debatt och röra om? Och jag noterade att några i auditoriet reagerade på hans retorik som blandar driv och informellt, högt och lågt. ”Varje bibliotek borde anställa ett gäng 19-åringar som snabbt omvandlar biblioteket till ett medietek”, berättade han. Utgångsläget för Bard är att ungdom och medieteknik är den framkomliga rutten. Själv tror jag inte att ålder är framgångsfaktorn, däremot medieteknik, digitalisering och mediepedagogik.

Erik Fichtelius är tuppen för Nationell biblioteksstrategi som ska lämna sin slutrapport i mars 2019; på vägen kommer de att släppa delresultat och förslag till konkreta insatser. Ett av dessa är Digitalt först med användaren i fokus som kom ut i september 2016. (Titeln och texten är inspirerad av Digitalt först – den avsiktsförklaring som regeringen och SKL har antagit.)

Uppdraget är tydligt som ett fyrtorn i vinternatten: Sverige behöver rustas digitalt, biblioteken är oundgängliga i detta arbete och ett första steg är att utbilda landets biblioteksanställda. (Av nån outgrundlig anledning ska 75 procent av personalen utbildas, vad som händer med den resterande fjärdedelen är oklart…) När Bard föreslår nya lianer och nya babianer, föreslår Fichtelius nya lianer men gamla babianer.  

Biblioteken i Sverige har lagstadgade uppdrag som är omöjliga att lösa utan digitala perspektiv – de ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Helt omöjligt utan digitala skills. Dessutom ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Bibliotekets digitala habitat sträcker sig alltså långt utanför e-böcker, ljudböcker, databaser, publika datorer, fria nät, fiffigt biblioteksdatasystem, boktips på Youtube osv. Här pratar vi demokrati, delaktighet och folkbildning.

Det finns flera motiv till att höja den nationella digitala kompetensen på användarnivå: För det första – Sverige tappar i EU:s digitala ranking (Danmark toppar faktiskt), och EU tappar globalt mot t.ex. Japan och USA. Sverige har alltså snarast krymt i kraft under åren efter 2011, då regeringen gav ut sitt krävande strategidokument It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. För det andra – flera tunga utredningar (t.ex. Demokratiutredningen, Digitaliseringskommissionen och Medieutredningen) pekar på demokratiska orosmoln och på behov av kompetensförstärkning på användarnivå. För det tredje – den digitala sprickan i samhället riskerar att fördjupas som en konsekvens av ökad heterogenisering genom bl.a. ökade hälsoklyftor, större inkomstskillnader, urbanisering och migration.  

Biblioteken är av flera skäl särskilt lämpade för digital fortbildning – de flesta bibliotek har redan en rätt väletablerad digital infrastruktur, och vi kan därför ana att det finns kompetens i skrået; bibliotekssystemet är utbyggt i hela landet; trösklarna är låga i jämförelse med många andra offentliga verksamheter.

Fichtelius trånar efter den danska modellen, där många bibliotek har permanenta digitala hubbar, “borgerservicecentre”.

Nu är pengarna i rullning. Regionbiblioteken startar utbildningar. Exakt vad dessa innehåller är oklart, men jag antar att de föregås av en praktiknära behovsanalys.

På uppdrag av SKL, Digidelnätverket och KB rapporterar Ida Norberg om nuvarande tillstånd i Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken. Även om jag känner att materialet hade kunnat analyseras mer detaljerat, finns det en hel del att hämta där. Den allmänna känslan är att det visserligen görs en hel del på det digitala bildningsområdet på bibblorna runt om i Sverige, men att det digitala uppdraget inte är högprioriterat. (Jag tror helt enkelt att retoriken, dvs. mål- och resultatdokument, inte sällan trumfar verkligheten…)

Aktiviteterna är antingen reguljära eller knutna till kampanjveckor –  t.ex. Get online week och eMedborgarveckan. Till utmaningarna hör att bibliotekspersonalen får frågor i det vardagliga arbetet bakom infodisken, och att många anställda då känner osäkerhet pga. bristande kompetens. Utbildning av personal och nära samarbete med strategiska IT-resurser verkar vara nycklar.

Utan att ha djuplodat är det uppenbart för mig att biblioteken inte marknadsför sin digitala service särskilt hårt; det är t.ex. ofta rätt få besökare på arrangemangen trots att behovet av allt att döma är stort. I biblioteksrummet prioriteras bokens bildning före de digitala verktygen. Antagligen hänger detta samman med osäkerhet inför uppdraget, kompetensbrist och bibliotekens historiska arv.

Det digitala uppdraget knyts till och med till biblioteksväsendets överlevnad. Åsa Johnson-Persson, bibliotekschef i Åsele, resonerar:

”Vi lever i en tid då frågor kring bibliotekets överlevnad finns. Vad händer med boken? Kommer vi att finnas kvar? Vi måste slåss för […] vad vi har och vad vi kan erbjuda […]. Mycket mot politikerna som kanske inte riktigt vet, man får kämpa för sin verksamhet hela tiden”  (Ida Norberg, s. 29).

Kanske är det just här perspektivet når sin fulla potential; en verksamhet som inte följer sin tid kommer förr eller senare att förlora sitt berättigande. Förr om verksamheten är konkurrensutsatt, senare om den är en offentligt finansierad kulturverksamhet. En pigg bryggd av e-medier och kompetenser inom informationssökning, källkritik, digitala medier, kreativa verktyg (bild, ljud, film, programmering) i en pedagogisk förpackning är antagligen en styrketår.  

 

Kulturvärlden och det digitala erbjudandet

Jag har just tuggat i mig en remissversion av Region Kronobergs kulturplan för 2018–2020; i en passage tecknas denna framtidsvision: ”År 2020 möter länets invånare kultur digitalt och på okonventionella arenor”. Kronoberg lär vara den största IT-regionen i Sverige utanför Stockholm, och förutsättningarna för digital utveckling inom kulturområdet ska därför vara särskilt delikata. Visst blir man nyfiken på hur det där digitala erbjudandet formeras?

Den kultur som finansieras av offentliga medel i Sverige – teater, dans, konstnärlig musik, litteratur, bildkonst, hemslöjd, film, kulturarv o.s.v. – har djupa rötter. Filmen kan räknas till 1900-talet, övriga är äldre eller betydligt äldre. Kulturen kan alltså, om det vill sig väl, ta sats från en tät och myllrande historia. Med muskler, erfarenheter och motiv från förindustriella tider och produktionsformer rammar den framtiden…?

Men oss emellan – det är väl ändå rätt uppenbart att samtidens vardagliga berättande, opinionsbildning och gestaltande till stor del sker på arenor vid sidan av den offentligt finansierade kulturen? Mer eller mindre kommersiella digitala medier, forum och uttrycksformer är för standardmedborgaren det naturliga valet? Glappet kliar förstås, och den offentligt finansierade kulturen rör på sig. På sikt finns det givetvis risk att den kultur som inte finns online, inte heller är intressant. En mängd processer och perspektiv växer fram.

En av de vanligaste strategierna handlar om att tillgängliggöra analog kultur digitalt –  material görs t.ex. tillgängligt för människor med funktionsnedsättning, och teknologin kan överbrygga geografiska avstånd. Kulturarenan, som drivs av Betaniastiftelsen, är uttryckligen skapad särskilt för att tillgängliggöra kultur i vården. DigitaltMuseum  har en annan ingång – här odlas förhoppningen att kulturarvssamlingar enklare ska kunna användas för fördjupning, studier, undervisning och kunskapsuppbyggnad.

Poängen med att omvandla analoga representationer till digitala uppmärksammades tidigt av kulturarvsinstitutioner och arkiv. Efterhand har uppdragets komplexitet röjts, och denna komplexitet möts upp av Digisam, som samordnar digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet i Sverige. Hur gränssnittet byggs upp är avgörande för hur kunskap byggs upp och materialet kan begripas. (En lösryckt bild på en flintyxa säger för de flesta inte mer än en enstaka not i ett partitur.) Nedan en presentation från Digikult 2016 av Cecilia Lindhé.

Till de entusiastiska pionjärerna hör Folkets Hus och Parker, som distribuerar global scenkonst på 180 biografer runtom i landet – balett från Bolsjojteatern, opera från Metropolitan och Kungliga Operan, teater från National Theatre i London osv. Initiativet startade 2007. Det finns förstås många utmaningar för den som jobbar med denna typ av tillgängliggörande –  åtskilliga kulturformer har sin grund i fysisk närvaro. Sändningen behöver produceras för att inte plattas ut, och när den produceras skapas väl i själva verket en ny produkt?

Vid all typ av digital spridning aktiveras frågor om upphovsrätt. Vanligtvis efterlyses tydliga regelverk som tillvaratar både konsumentens och kulturskaparens intressen. (Men eftersom lagstiftningen är nationell och nätet globalt, kompliceras frågan.) Till de uppmärksammade tvisterna under de senaste åren hör den mellan Wikimedia och BUS. 

Att tillgängliggöra hänger alltså samman med distribution – digitala biografer, digitala musiktjänster m.m. Distributionen kan i sin tur förknippas med bekvämlighet; Netflix skapar service genom effektivitet, du får tillgång till ett landskap av rörlig bild med några knapptryck. Fria pendanger från musiklivet är KonserthusetPlay och Musik i Syd Channel

En helt annan ingång till digital kultur handlar om att vidga kulturbegreppet – att uppmärksamma kulturformer som inte hör till den klassiska högkulturen. Ett typiskt fall är dataspel, som numera kan få en och annan seriös recension i media. Hit räknas möjligen också vissa Youtube-kanaler, en och annan podd, en och annan blogg o.s.v. Att vidga kulturbegreppet är svårare i praktiken än i visionen –  åtskilliga institutioner och finansiärer menar sig stå för ett brett, hermeneutiskt eller rentav antropologiskt kulturbegrepp, men några större avtryck i verksamheten syns mer sällan, här dominerar den estetiska kulturen. Sverok, spelhobbyförbundet, driver frågan att spel ska jämställas med film och musik och kunna få kulturstöd; lyssna gärna på Förslag: Ge spel kulturstöd. Det är inte svårt att argumentera både för och emot breddningar av kulturbegreppet; i själva verket är en tredje ståndpunkt ofta det rimligaste alternativet.

Att kontextualisera kulturen digitalt, dvs. att producera digitalt material som på olika sätt kommenterar den kulturella produkten, är en rätt utbyggd strategi; det kan handla om intervjuer med författare, curatorer, musiker etc. som publiceras som filmklipp eller ljudspår i appar, på webb eller i audioguider. Det finns också exempel på AR-lösningar med viss framgång. Kontexterna bildar ett komplementärt erbjudande – en produkt plus en tilläggstjänst (där tillägget ibland är så frikopplat att det kan förstås som en egen produkt). En särskild nisch är pedagogiskt orienterade kontextualiseringar som t.ex. förbereder inför ett fysiskt besök eller ger förslag på efterbearbetning; inte sällan handlar det om webbaserat material (text, bild, film) producerat av teatrar eller museer.   

Kontextualisering och marknadsföring kan flyta samman – tämligen utbyggda teasers produceras nuförtiden för sociala medier. Vi kan räkna med att analoga marknadsföringskanaler successivt förlorar i slagkraft mot digitala (t.ex. applikationer och sociala medier) och att de digitala kanalerna är i snabb transformation.

Finansiering är en utmaning för i stort sett varje kulturprojekt. Crowdfunding har blivit ett allt vanligare sätt att finansiera kulturprojekt (men metoden används också i andra sammanhang – för miljöprojekt, välgörenhet eller start-ups.) Vissa offentliga finansiärer använder crowdfunding i en ett-plus-ett-modell – varje bidrag från en privat finansiär dubblas av en offentliga finansiär. I Sverige har sajten Crowdculture fått viss uppmärksamhet. Crowdfunding tolkas ömsom som en fräsch alternativ metodik, ömsom som en nedmontering av offentlig finansiering eller konstnärlig frihet.

Den offentligt finansierade kulturen jobbar sällan med inlåsning, men inom den kommersiella kulturen är det en vanligare strategi. När du t.ex. väl har upprättat din spellista på Spotify suger det såklart att lämna tjänsten. Den offentligt finansierade kulturen själv hamnar däremot själv inte sällan i inlåsning. Verksamheter köper system eller prenumerationer som är svåra att komma ur – biblioteksdatasystem, webblösningar o.s.v. Just skärningen mellan offentlighet och näringsliv är ett rafflande område, inte minst ur ett perspektiv av digitalisering av kultur.

Digitaliseringen öppnar givetvis också för interaktion, inte minst B2C- interaktion; kulturinstitutioner och konstnärer interagerar med sin publik. På sociala medier kan det påminna om förtjänt marknadsföring, dvs. omnämnanden i situationer som verksamheter saknar kontroll över. En inte oväsentlig del av ett museibesök kan vara att dokumentera och dela upplevelsen med följare på sociala medier, och dokumentationen kan vara påfallande raffinerad. Marken har beforskats av t.ex. Thomas Hillman och Alexandra Weilenmann.

Interaktionen kan förstås också ha mörka sidor. Myndigheten för Kulturanalys har i flera rapporter uppmärksammat kulturskapare som hotas, och hot kan enkelt framföras i digitala kanaler.

För vissa professioner är digitala verktyg standard – det gäller bl.a. film och fotografi. Kulturvaneundersökningar visar också att filmning och fotografering på amatörnivå är mycket vanliga kulturyttringar i Sverige, i synnerhet bland yngre. Sedan ett par år är särskilt den rörliga bilden på frammarsch. Produktionen är billig, och spridningen enkel. Här finns det potentialer för en ny och rätt avancerad folkkonst att utvecklas.

Folkbiblioteken har ett lagstadgat digitalt folkbildningsuppdrag: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” Uppdraget tolkas på olika sätt i olika kommuner, och rapporten Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken av Ida Norberg ser behov av att uppdraget förtydligas och att bibliotekspersonalens kompetens förstärks. Rapporten visar också att de flesta bibliotek erbjuder aktiviteter inom det digitala området, och att nästan hälften av kommunbiblioteken använder kampanjveckorna Get online week och eMedborgarveckan.

***

Det finns tydligen en hel del möjligheter. Frågan är hur väl de anrika kulturformerna lyckas forma sina erbjudanden och affärsmodeller.

 

Poetry: The Hackers and The Island

Last night I visited a reading with Aase Berg, one of the most influential writers in Sweden, at Växjö library. We were seven persons in the audience, the organizer Jocke Granlund included. No, poetry is definitely not a big business, at least not this night.

Aase’s record is massive. She was editor for Bonniers Litterära Magasin for some years, member of the editorial staff of 90-tal and 00-tal for a long time, and today she writes for the important daily paper Dagens Nyheter. Almost twenty years ago, she started the publishing house Ink, which publishes young, Swedish literature, and she has collaborated with the alternative writer and publisher Carl-Michael Edenborg, wellknown for his engagement in erotic literature.

Aase has also won several literary awards, and some of her books and poems have been translated to English, German and Chinese. This night, she reads from her (almost) new collection of poems – Hackers (2015). The theme is the patriarchy, and how to navigate through it as a female. How do you avoid the family trap? The poems are full of violence, sharp violence, often realized from the inside. The belly of the Trojan horse is loaded with amazons, parasites, hookers – and it is from this old Greek image the title is picked – the hacker uses the Trojan horse to defeat enemies in the digital world, just like the female warriors fight from the inside of the patriarchy in Aase’s book.

Break free, just like the Austrian girl Natascha Kampusch. Kampusch was prisoned for eight years, mostly in a basement, by Wolfgang Přiklopil. He kidnapped her on her way to school with a white van when she was ten years old. After some years, he brought her on some excursions outside the basement, under strict surveillance of course. Sexual abuses, physical torture and psychological threats were parts of her everyday life. But one day, Natasha saw her chance to escape – Wolfgang got a phone call when she was cleaning the car, and he did not notice that she ran away. A few hours later, he committed suicide. Kampusch’s autobiography has made impact on the writing of Aase Berg.

Aase Berg is a great writer, and her way of explaining and interpreting her own texts this night is really entertaining.

*          *          *

A few weeks ago, me and my friend Anders Lundgren, visited a concert/performance/reading with Mattias Alkberg, a Swedish poet, musician and composer, on the left wing. Me and Anders had some beers before the performance, but I did not lose any of the necessary concentration.

Alkberg reads from several collections of poems, his most recent is Ön (“The Island”, released in the fall 2016). The poems are about communication and separation. An island is something isolated, it is a spot in the ocean, like an “I” in the “we”. Humans are made of water, surrounded by water, and everything is basically the same water. The space between the words and the blank sheet of paper is an ocean, while the letters are fragments of islands and so on.

Ön is characterized by its social criticism, no real dreams of change, it is a story of a society without interest in covering the needs of its citizens. Some of the lines are really powerful, almost dizzying:

The tails of the aircrafts rush above the houses and the summer sky
a silhouette against the midnight sun as an ad for the death

The loneliness of life is just so obvious, so intrusive:

The last probably hopefully snow
Slips off the roofs and lands voff in the flowerbeds
The melt thunders you were looking for another word in the sumps

Since you have not been alone with your own thoughts for so long, they frighten you
So long since you were alone that you do not recognize it
You are googling loneliness in your phone you think
But you already know

After the performance, I buy the book, and I get his signature and a greeting on the first page.

*        *        *

It is a huge difference between the intellectual, feminist writing of Aase Berg and the rough poems of Mattias Alkberg. But they share a common interest in the critique of the unequality of and the feeling of alienation in the contemporary society. I like them both.

Årsbästalistan 2013

Ok. Årsbästalistan för 2013. Blev lite överraskad själv när jag satte ihop den. Har blivit gubbig och bekväm, känns det som. Hmmm. 2014 blir hårdare.

Film

Återträffen. Anna Odell. Så blev hon folkkär.

Konst

Hilma av Klint på Moderna museet. Att hon var tidig med de där abstraktionerna bryr jag mig inte så mycket om. Livsåskådningen är grejen här.

Samtidskonst

Ragnar Kjartansson på Moderna museet Malmö under Malmö Nordic. Scandinavian Pain.

Lyrik

Eva Ström vann Pär Lagerkvist-priset. Törnrosa.

Prosa

Jón Kalman Stefánsson. Himmel och helvete. Fantastisk ju.

Serie

Breaking bad. Lite som Shakespeare skrev nån. Håller inte med. Mycket bättre.

Musik

Kartellen. Underklassmusik.

Bödlarna hämtar sten

När jag till sist tog mig ut ur de mjuka, kvävande hasselsnåren, stod det klart. Metaforernas mästare hade äntligen sopat hem Nobelpriset i litteratur. Och Tranströmer blev i samma ögonblick själv en metafor; en sliten flyttfågel med bruten vinge nådde äntligen sin tillflyktsort för sommaren. “Postludium” ur Det vilda torget:

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

Och i dagarna tar Kristian Lundberg emot det nyinstiftade Pär Lagerkvist-priset. Och han är bannemej värd det. Den tunna självbiografiska romanen Yarden är helvetiskt bra. Helt i nivå med Lagerkvists sämsta.

Jag tillhör den bråkdel av mänskligheten som har läst Miguel Cervantes 1600-talsroman Don Quijote. Hela rubbet. Från pärm till pärm. Eller hoppade jag möjligen över några dryga stycken i mitten? Jag minns inte så noga. Det var säkert femton år sen.

Boken berättar om den fattiga adelsmannen Don Quijote som har förläst sig på riddarromaner. Han rider ut i världen på hingsten Rosinante. Följslagaren är bonden och väpnaren Sancho Panza, och målet är att vinna en viss urtjusig kvinnan: Dulcinea.

Boken, som är en drift med den ärofyllda riddarberättelsen, är en av världens mest kända pikareskromaner. Som berättelse är den egentligen rätt löst sammansatt; kring en ramberättelse har författaren fogat episoder, tillbakablickar och berättelser i berättelsen.

Boken är uppbyggd runt de två huvudkaraktärerna Don Quijote och Sancho Panza. Den förstnämnda står för romantisk idealism, den sistnämnda för realism och bondförnuft. Den mest kända episoden (i kapitel åtta) betättar om hur Don Quijotes förvridna blick får honom att gå i strid med väderkvarnar, eftersom han uppfattar dem som jättar.

Egentligen minns jag inte längre så många detaljer ur boken. Och inte tyckte jag att den var särskilt bra heller. Men jag läste den som klassiker. Och en klassiker är den.

Jag blev förstås lite förvånad när jag såg att Don Quijote har utsetts till världens genom tiderna bästa bok. En norsk branschorganisation har låtit hundra författare från 54 länder rösta. Att se Don Quijote som världens bästa roman påminner tyvärr lite om att fäktas mot väderkvarnar. Kampen är utsiktslös, meningslös, fel på alla sätt.

*         *          *

Vilka konkurrerar då (om man får tro expertisen) om att vara världens bästa diktsamling? Jag hittar en lista, det s.k. Världsbiblioteket, som är en sammanställning av hundratals svenska experter: Svenska akademien, bibliotekarier, litteraturvetare, författare, bokhandlare m.fl.

Om man litar på listan står det klart att det svenska språket är ett sjusärdeles lysande diktarspråk. Bland världens 50 bästa diktsamlingar är inte mindre än 17 svenska. Jag har egentligen inga synpunkter på att t.ex. Erik Lindegrens Mannen utan väg, Gunnar Ekelöfs Färjesång eller Edith Södergrans Landet som icke är dyker upp. Mer beklämmande är det att upptäcka Runebergs Fänrik Ståls sägner och Tegnérs Fritiofs saga.

Konstens prispallar

Inom det svenska konstlivet finns det rader av priser. En del av dem brukar få stor uppmärksamhet i media. Dit hör investmentbanken Carnegies Carnegie Art Award, som är särskilt profilerat mot samtida nordiskt måleri. Prissumman ska inte underskattas, in alles 2,1 miljoner. I år gick första priset till finnen Heikki Marila, en monumental blomstermålare.

Ann Edholm fick andrapriset, och stjärnskottet Klara Lidén fick rookiepriset. Kanske är rookiepriset mest intressant. Den som inkasserar detta stärker helt klart sin position för framtiden; tidigare har bl.a. Nathalie Djurberg, David Svensson, Jens Fänge och Tal R belönats.

Ett av konstens charmigaste priser är Årets MMF-konstnär. Vinnaren får ett av sina verk utfört som väv (i ett exemplar) vid Märta Måås-Fjetterströms ateljé i Båstad. Före Olafur Eliasson och Drottning Margrethe tilldelades bl.a. Jockum Nordström och Maria Miesenberger priset.

Ett av konstens mindre charmiga priser är Sergelpriset, som tilldelas svenska skulptörer. Tyvärr räcker det dock tydligen inte att vara svensk skulptör för att vinna, man måste vara gubbe också. Inte ett fruntimmer bland segrarna sen starten 1945. Så hedrar Konstakademien Johan Tobias Sergels minne.

Artfacts

Det produceras ungefär 20 000 porrfilmer per år. Fullängdare. Bara i USA. Men det är ingen som ser dem. Ingen. Fråga runt, så får du se. Och det är ingen människa utan en allvarlig släng av psykotisk narcissism som får för sig att googla sig själv. Nej, nej. Och det finns ingen konstnär som kollar sin egen eller andras ranking på Artfacts. Ingen. Fråga runt själv.

Artfacts är ett inflytelserikt men suspekt instrument som rankar konst och konstnärer enligt kriterier som låter såhär:

This tool examines the following aspects: quantitative analysis, localisation and characterisation of the markets; sales volumes, top sells, beaten prices and bids; absolute and average values relative to the used medium and the period of production; analysis of the “Peer Group”.

För närvarande toppar (inte alls överraskande) Andy Warhol listan. Och bäste nordbo är Edvard Munch på plats 128. När jag nyligen lyste igenom det underverk som kallas svensk samtidskonst, fick våra tio toppar följande placeringar i totalen:

0543. Nathalie Djurberg
0577. Johanna Billing
0704. Ann-Sofie Sidén
0620. Henrik Håkansson
0881. Annika Larsson
0997. Annika von Hausswolff
1061. Klara Lidén
1079. Carl Michael von Hausswolff
1130. Matts Leiderstam
1212. Miriam Bäckström

Det är lätt hänt att man retar sig på kulturens topplistor och snobbiga priser. (Jag retar mig ju t.ex. på att Don Quijote har blivit framröstad som världens bästa roman och att Fänrik Ståls sägner tydligen tillhör poesins elitklass…)

Och det finns onekligen många tydliga tecken på att folk retar sig på Artfacts. Att Lars Vilks med jämna mellanrum presenterar Artfacts ranking på sin blogg, är ett av dessa tecken. Det mesta som Vilks gör verkar nämligen reta folk. Själv ligger han förresten på plats 15250.

Highway to hell

Där står samtidskonsten och vrider sig och vänder sig. Men hon lyckas ändå aldrig göra sig fri från historien, arkivet, varifrån hon hämtar sina symboler. Och symbolerna frilägger ju teman som knyter an till nya symboler och… Lyssna nu, så berättar jag om några av samtidskulturens tyngsta ikoner.

Staden

Staden är en utomordentligt välbesökt symbol. Full av komplexitet, full av nerv. Staden kan vara otämjd – en storstadsdjungel – och helt domesticerad – ett rutnät. Å ena sidan “den babyloniska skökan”, å andra sidan “det himmelska Jerusalem”. Den ideala staden har gator av guld, den är rik och vacker. Så sägs det.

I staden står ordning mot oordning. Smutsiga kåkstäder breder ut sig utanför ett rent och ordnat centrum. – Kom! Från kåk till kåk vi oss beger, från syll till ås, allt brytes ner! Låt oss bygga bort misären, låt oss bygga nytt och utplåna det fallna… Arkitekturen lider svårt av alla dessa utopier. Ambitiösa stadsbyggnadsplaner riskerar givetvis att övergå i naiva visioner om perfektion. Snubbel, snubbel. 

I staden som symbol ligger också en befrielsetematik. Under medeltiden var handeln fri innanför murarna, medan den på landsbygden var reglerad till marknader. Ett löfte. Från fattigdom till rikedom. Det urbana står i detta sammanhang för frihet, det rurala för livegenskap. Och glöm inte senare tiders romantiskt färgade tankar på städernas stad: Rom, Berlin, London, New York, Paris, Peking o.s.v.

I sin enklaste form möter vi symbolen staden i siluett: tinnar, torn, höga huskroppar. Eller kanske i glassiga fasader. Men staden låter sig lika gärna draperas i mer esoteriska bilder.

Trädet

Man kan tro att staden och trädet är varandras motsatser. Trädet hör till naturen, staden till kulturen. Men så är det alltså inte. Istället pekar trädet rakt mot staden; det var nämligen trädet som gjorde det möjligt för människan att bygga staden. Gärna på höjden. Babel.

Och trädet är i själva verket fullt av bostäder. I nordisk tradition rymde asken Yggdrasil boningar för gudar, jättar och människor. Ja, den bildade metafor för hela världen.

Trädet är av frodig betydelse; det står för växande och liv. Men det är också en tung visdomssymbol. I paradiset växer det träd, på trädet hänger det frukt, frukten bär på kunskap, när människan smakar på frukten förstår hon att hon är naken, när hon förstår att hon är naken börjar hon fortplanta sig. Och då bygger hon hus av trä till sin familj, tillverkar hon redskap av trä, håller hon sig varm av veden och tillagar hon sin mat över elden.

Trädets struktur går förstås inte att kringgå: roten, stammen, grenen, kvisten, bladet. Adelssläkter (och mer jordnära släktforskare) backar ju inte för att visa sina anor. Och Darwin vände, om jag minns rätt, faktiskt upp och ner på trädet.

Vägen

Highway to hell. Målet är ingenting, vägen är allt. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. On the road.

Jo, tack. Vägen är full av mening. Och som symbol är den uråldrig. Livsresan följer en väg. Och vår utveckling är en väg. Vi går vidare. Gärna till förgreningar, där vi ungefär som Hercules står inför avancerade vägval. Och vi avskyr ju återvändsgränder. Ordet “erfarenhet”, ett lån från tyskan, berättar om den visdom som man skaffar sig när man “far”. Även kunskapen är alltså en resa.

Just som trädet knyter vägen an till staden. Alla vägar leder nånstans. Kanske till Rom. I den romerska imperiet byggdes “via” efter “via” i system av rejäla vägar. Och det är ju skillnad på å ena sidan den raka vägen, kanske motorvägen, som tar oss från A till B. Rationellt, säkert. Och å andra sidan den slingrande vägen, som vi gärna promenerar och som ständigt ger oss nya utsikter.

Klotet, ringen och stjärnan

Människan har en särskild relation till geometrin. Regelbundenheter, precision. Här krävs beräkningar med vinklar, roten ur, Pythagoras sats och pi. Och därmed perfekt att skjuta hål på. Jovisst. Men samtidigt knyter geometrin an till existentiella frågor. Betänk mandalan i österländsk mystik.

Klotet ligger nära både lek och livsåskådning. Fotboll och himlakropp. Och ständigt oberäknelig. Bollen är rund. Klotet är rörligt. Just intill klotet ligger äpplet – perfekt för hushållning, odödlighet och makt – och ägget – den arketypiska födelsesymbolen. 

Klotet måste upplevas i rummet. Klotet gestaltas ju (till skillnad från t.ex. cirkeln) i tre dimensioner. Arkitekturen är passande nog full av majestätiska kupoler och glober. 

Berättelsen om cirkeln är sagan om den magiska ringen. Den utmärks av att hänga samman, den löper troget och till synes odödligt runt runt. Därmed bildar den ikon för året, tiden, evigheten.

Klossen skiljer sig ju tydligen från sina runda kamrater. Den är orörlig, stabil, knappast utrustad med bollens lekfullhet. Men den har samtidigt varit oundgänglig i människans utvecklingsprojekt. Tänk dig staden utan rutan och klossen. Eller åkern utan den raka fåran.

Om geometrin förädlas lite till, hamnar vi i stjärnan. Kanske med fem eller sex uddar. Den har fått markera allt från judisk kamp till kommunism, statsskick och anarkism.

Pentagrammet hängs vid nyandlighet, och Betlehems stjärna vägledde teckentydare från österlandet mot den där överjordiska födelsen.

Dödskallen

Om stjärnan associeras till födelse, är kraniet dess motsats. Dödskallen är en uråldrig dödssymbol, närmast nedärvd. Och den står i full blom i populärkulturen. Varje piratromantiker fäktas som Jack Sparrow.

Dödssymbolen har två riktningar: Antingen handlar den om din fiendes död eller om din egen död. Du seglar med Jolly Roger eller hemsöks av barockens vanitas-motiv. Det kommer hursomhelst att gå någon illa. Skallen grinar hålögd med glappande haka. Eller poserar som Slash med Jack Daniels och John Silver.

Ankare

Det är tidigt i juni. Vi övernattar i den gamla Tullstugan på Lilla Stenshuvud. Jag, FdV och NH har grillat lax med skinnsidan nedåt och druckit rosévin på trädäcket. På sluttningarna nedanför oss står de gråvita betongobjekt som ingår i Kivik Art Centre, ett projekt som leds av Sune Nordgren. Projektet illustrerar en välbekant strategi inom samtidskonsten: Att bygga in egenskaper från andra konstarter, i detta fall arkitekturen, i gestaltningen.

Klockan är runt tre på natten när jag skakar av mig täcket. FdV och NH sover, den ena snarkar, den andra gnisslar tänder. Jag drar på mig kläderna, skorna, trycker försiktigt ner dörrhandtaget, tassar ut genom dörrn. Jag står en stund på terrassen. Det är inte mörkt, bara nattskumt. I norr ser jag lamporna från Kivik. Där bor Mette och Richard som vi åt nöttoppar hos tidigare idag. I öst reser sig Stora Stenshuvud. Jag följer en stig nedför berget, passerar några betongmoduler av Snøhetta, David Chipperfield och Antony Gormley.

I en sänka på andra sidan en hage ligger Kullåkra. Där bor Uffe Lundell, sur som en citron numera. Stackars Jack har gjort rättsprocess av Kivik Art Centre. Konsten inkräktar. I naturen och i Uffes integritet.

Jag rör mig vidare genom bokskogen, det prasslar och knakar om mina fötter. Det är fuktigt, tårna blir våta. Havet, Hanöbukten, är inte långt borta. Det är ljudlöst och svart. Vi badade på Haväng för några timmar sen, svinkallt, såg stenåldersdösar på det gamla skjutfältet.

Plötsligt uppfattar jag i ögonvrån en hastig rörelse. Vad? Jag vänder mig ditåt. Jag hör en tung andhämtning. Jag stirrar in i det dunkla snåret. Koncentrerar blicken. Först kan jag inte urskilja annat än trädstammar, sten och lövverk.

Några dagar senare landar jag i Rom tillsammans med Anne, Thure, Pontus och Rasmus. I Rom är det omöjligt att värja sig mot kulturhistorien. Vatikanen, Sixtinska kapellet, Rafaels stanzer, verk av Michelangelo, Peterskyrkan. Plus allt det antika: Colosseum, Forum Romanum, Pantheon o.s.v.

Rom är intressant för samtidskonsten på många sätt, bl.a. som referenspunkt. Samtidskonsten gillar nämligen att anspela på historien, att hämta näring ur arkivet. På så vis kan man t.ex. visa hur jävla välorienterad man är eller hur man placerar sig i en tradition eller hur man knyter an till eller kritiserar en äldre idé.

Det är hett på Petersplatsen. Turister, munkar, nunnor och vardagsreligiösa katoliker hukar i skuggorna. Jag bestämmer mig för att bestiga Michelangelos kupol, ger ifrån mig några euro till en välklädd vakt, kliver uppåt i trappan, över fem hundra steg läser jag. Runt, runt. Jag passerar några terrasser på insidan och utsidan, vidunderliga vyer. Sen börjar vandringen inuti själva kupolskalet. Trappan är smal, väggarna lutar, murarna är svala och torra, klaustrofobiskt. 

Långsamt känner jag hur adrenalinet slår på. Och jag älskar känslan. Precis som när jag mötte stormen Gudrun i januari 2005. Puls, basuner i benen. När jag slutligen kliver ut på den övre plattformen är jag färdigladdad. Rom vid mina fötter, hetta, andning. Höjden, avstånden gör det svårt för ögat att göra topografiska bedömningar.

Adrenalin förlöser. Efter några minuter i hettan beger jag mig åter in i gångarna, genom de smala trapporna, ut på de stenlagda ytorna på markplan. Mitt sinne är som klarast efter att ha blåsts igenom. Rent, fritt. På marknivå bestämmer jag mig. Jag fattar tyst och för mig själv ett beslut som kanske får mitt liv att byta kurs.

Nevermore

Nevermore. Min röda mustasch lyser som en bengalisk eld i den svarta natten. Runt mig hör jag kråkfåglar. Vingslag. Mystiska, illavarslande läten. Jag skymtar konturer av svarta och grå vingar.

“Fredrik, hoppas allt går åt helvete. Linda”. Jag har bett Linda Spåman skriva en fri hälsning till mig i sin grafiska roman Misslyckat självmord i Mölndals bro (2011). Jag pratar en stund med hennes ljusröda läppstift, ljusa hy, svarta böljande hår och blekblå iris. Hon frågar vad jag tycker om boken. När hon andas in och tittar i taket, tänker jag på en vacker vargmåne över ett sakralt hedlandskap. Men jag kan inte riktigt förklara varför.

Misslyckat självmord i Mölndals bro är en riktigt, riktigt skarp och svarthumoristisk skildring av en flickas resa genom mörkret. Linda vaknar i besvikelse: Sömnmedel, sprit, rep och kniv räckte tydligen inte. Hon har nu en enda målsättning: att skrivas ut från sjukhuset och göra ett nytt försök att ta sitt liv.

Spåman är drottning av den svarta fågeln. Dödens, vishetens och minnets hotfulla fågel, en av den västerländska mytologins tyngsta symboler. Ingen går förresten fri från Edgar Allan Poes berättande långdikt The Raven (1845). Den musikaliska dikten återger ett besök av en korp hos en melankolisk man som tyngs av sorg efter sin älskades död.

Fågeln understödjer mannens långsamma fall ned i psykets mörka vatten. Korpens enda svar på den sörjandes frågor är ett ekande “nevermore”. Fågeln kastar illavarslande, kyliga skuggor över rummet.

Den danske konstnären (och jaktfanatikern) Svend-Allan Sørensen är också besatt av kråkfåglar: råkor, gråkråkor, svartkråkor, korpar. I grova, expressiva träsnitt lutar sig visheter mot väggen.

Den här natten slutar säkert i en ny gryning. Just som vanligt. Men kråkfåglarna tystnar inte. Om du en gång har mött dem, kommer de aldrig att släppa dig med blicken. Barnets tid är förbi. Aldrig mer tillbaka. Nevermore.

*          *         *

Både Spåman och Sørensen litar på kombinationen av text och bild. Och det är inte alls ovanligt i samtidskonsten. Det är inte längre lönsamt att tala om “visual art” eller “bildkonst”, eftersom konstprojekt lika gärna kan  inkludera komponenter som retar många sinnen (syn, hörsel, känsel, smak, lukt) och därmed använder många teckenkonventioner samtidigt. Åtskilliga teoretiker har grubblat på hur olika medier (eller konstarter) förhåller sig till varann. Här följer tre exempel:

1. Inom ut pictura poesis-teorin (“i bildkonsten  som  i poesin”), som den antike tänkaren Horatius formulerade, menar man att de olika konstarterna ingår i samma familj och att de har samma mål och innehåll men olika uttryck. Skillnaderna är i själva verket ytliga.
2. Laokoon-teorin (efter en uppsats av Lessing från andra halvan av 1700-talet) har helt andra utgångspunkter. Här menar man att det finns gränser som skiljer konstarterna åt, eftersom de utgår från olika teckenformer.
3. Till 1900-talets landvinningar hör kognitionspsykologers tankar om att vi “läser” bilder och “ser” texter (en dikt skapar bilder i luvan, helt enkelt).

Exempel 3 är givetvis mest lockande för min del. Denna teori leder nämligen snabbt till att jag hamnar i skenbara paradoxer som är svåra att ta sig ur. Det går alltså lika bra med selleri.

Fullriggare

Det är vinternatt. Jag vilar tungt på en smal, knarrig säng under en förlist tremastare. 1699 ton, 263 fot lång, 40 fot bred. Hon sjösattes 1883. Fullriggare. En gång skar hon över Nordsjön, en annan bröt hon fram i Kvarken. Jag åkte visserligen inte till Stockholm för fartygets skull. Och inte för Strindbergs. Men de följer mig tätt, tätt.

Var och en, som besökt en utställning och närmare givit akt på publiken, kan därvid icke ha undgått att lägga märke till vissa människor, som i ett eller avseende bete sig besynnerligt. Än ställa de sig helt tätt inpå en tavla och betrakta ett mörkt hörn, där andra inte kunna upptäcka någonting, än springa de åter baklänges och skåda genom den halvslutna handen såsom genom en kikare; än falla de i förtjusning över en liten obetydlig tavla, än rycka de föraktligt på axlarna framför en stor duk och le ett obeskrivligt löje.

Strindberg skärskådade konstvärldens beteenden. I Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare listar han de fundamentala koderna för att lyckas interagera i konstvärlden. Strindberg gav ut skriften anonymt (som en “översättning” från franskan) nån gång i mitten av 1870-talet. Han var då okänd som författare (genombrottet blev Röda rummet, 1879), och han hade ännu inte börjat praktisera sin experimentella bildkonst.

En helt annan position hade Lars Vilks och Martin Schibli när de publicerade Hur man blir en samtidskonstnär på tre dagar (2005). De var redan välkända och starkt förankrade i konstvärlden. Vilks och Schibli är vassa, bitvis ironiska. De konstaterar att det förr tog lång tid och krävdes envisa tekniska övningar för att bli konstnär, men att det nuförtiden är betydligt enklare. Lär känna konstvärlden och du känner konsten, berättar Vilks och Schibli. Det är nämligen inte konsten i sig som är väsentlig utan konstvärldens traditioner och nyckelpersoner. Konstnärlig kvalitet är ur denna vinkel detsamma som lyckat nätverksbygge.

Stockholmsmässorna Market och Supermarket (18–20 januari 2011) leder mig till noderna i dessa lösa nätverk. Vi börjar med Supermarket. Högst upp i Kulturhuset. Mässa för konstnärsdrivna gallerier. Gott om representanter från hela Norden, men också många från kontinenten och enstaka från andra håll. Det är rörligt och rörigt. Jag får en del lotsning av mina följeslagare FdV, DQ och CF.

Utställarnas utmaning är att balansera mellan showing (visa sin konst) och telling (berätta om sin konst). Det sägs att Supermarket ska vara lite småanarkistiskt. Kanske rebelliskt. Men det är inte sant. Framstående rebeller håller ju helt enkelt inte till på välarrangerade mässor. Och inte på Kulturhuset. Supermarket skär istället ett riktigt fint snitt genom samtidskonstens skiftande subkulturer. Och mässan lyser upp en mystisk vrå i världen som utmärks av en djup tro på konsten. Jag har kul.

Market hittar vi på Fredsgatan 12, i ett slags spökslott som kallas Konstakademien. Här är det borgerligt och rent. Market är mässan för prestigekonst. Välklätt. Beryktade kommersiella gallerier, mestadels från Norden. (Ooops – Nu går Jonas Gardell förbi! Herrejösses!)

Här hittar jag konst av det där rutinerade elitskiktet: Fredrik WretmanKarin WikströmAndreas ErikssonClay KetterMiriam BäckströmDavid SvenssonTruls MelinAnn EdholmJohan ScottErnst BillgrenAnnika von HausswolffMaria Friberg och många till. Det är spännande att navigera i stormens öga. Inget förvånar mig. Inget tråkar ut mig.

Galleristerna ser oroliga ut; de tummar på sin elektronik, vrider sig i montrarna. I förväg har det tisslats om Johannes Nyholms film Las Palmas. Jag ser den. Alla ser den. Det är faktiskt en fyllefilm. Lite som Sällskapsresan 1. Men med inbyggd socialkritik.

På kvällen drar vi på gallerinatt, till Hudikvallsgatan och däromkring. Tyvärr har FdV lämnat mig, men jag tar mig fram ändå. Högstatusgallerier håller öppet. Andersson & Sandström, Nordenhake, Andréhn-Schiptjenko, Christian Larsen, Crystal, Flach.

På vissa ställen är hela rubbet redan sålt. På vernissagedagen. Säg 30 verk gånger snittpris på 50 tusen – ja, du fattar. Kindpussar. Hehehe. Gallerierna domineras inte av utbyggda koncept, komplex narration, avancerad kognition eller intermediala projekt. Däremot dricker jag vitt vin ur boxar.

Efteråt är det efterfest på Le Rouge, en krog i Gamla stan. Jag vill dricka en kall öl; jag tränger djupt ner i källaren, genom alla de röda hinnorna. Jag lyssnar på musiken, pratar lite, tittar på kläderna. Mässor, gallerier och efterfester – konstnätverkens noder.

När jag har halkat hem till hotellet, ligger jag alltså under fartyget. Strindbergs anvisningar, Vilks och Schiblis dekonstruktioner – är konsten inte annat än beteenden och nätverk? Innan jag somnar tänker jag istället på kreativitet, skaparlust, siare, poesi, flow och känsloliv.

Ur jazzen

Ulf Linde gillar inte det där med samtidskonst. Han begriper nämligen inte varför konstvärlden silar isär samtidskonst från konst. Det berättar han i sin självbiografi Från kart till fallfrukt (2008). Men denna samtidskonst är däremot inte alls oberoende av Linde. Under andra halvan av 1900-talet framträdde han som en nyckelperson: Pedagog, DN-kritiker, folkbildare, intendent, museichef, essäist, kulturprofil och – emellanåt – driftkucku. Det är mot gestalter som Linde som den senmoderna konsten både sparkar och tar spjärn.  

Linde började faktiskt sin estetiska resa som jazzmusiker. Han lirade vibrafon med storheter som Arne Domnérus och Putte Wickman. Men idag är det knappast någon som bryr sig om Lindes lidelse för toner. Det är istället museimannen, skribenten och möjligen akademiledamoten Linde som har gått till historien.

Jazzkåsören läste konsthistoria, teoretisk filosofi och etnografi, innan han blev resande för Riksförbundet för Bildande Konst. Men det var egentligen Lennart Rodhe som lärde Linde att verkligen se.

I Rodhes faggor fanns naturligtvis Olle Bonniér och den märkvärdige Karl Axel Pehrson. Och inte långt därifrån irrade Pierre Olofsson och Arne Jones. Linde blev också god vän med Ragnar SandbergCarl Fredrik Reuterswärd och Evert Lundquist.

En hel del av sitt självförtroende förvärvade Linde av Bror Hjort (en snobb med uselt kökshantverk, enligt Linde), och antagligen var det tack vare Hjort som Linde och Sven X:et Erixson blev bekanta.

Moderna museets vänner tog Linde ut i världen, och Linde tog med sig världen till Moderna museet? Ja, kanske var det så. Linde var Moderna museets intendent mellan 73 och 76, samtidigt som han var professor i konstteori vid konsthögskolan.

Lindes sinne för språk fick stimulans av möten med Pär LagerkvistWerner AspenströmEyvind JohnsonJohannes Edfelt och i synnerhet Lars Ahlin och Erik Lindegren. 

Även om konstkritik och essäistik blev Lindes huvudgenrer, har han lämnat en del spår inom det litterära fältet, bl.a. som översättare av poesi. Att översätta poesi är att rensa hjärnan och tvätta ögonen, menar Linde.

Linde klöv block, slog sprängkilar i urberg. Flera av hans sociala relationer blev ansträngda. Siri Derkert tillhörde hans favoriter fram till 68, då deras kamratskap – enligt Linde – försvann i en förutsägbar kommunistisk-feministisk svada. Nä, särskilt många kvinnor hade Linde inte i sitt stall. Och absolut inget vänsterfolk. Lindes varma kontakt med PO Ultvedt gick över styr när PO blev “rabiat maoist”, berättar Linde. Konsthögskolan höll på att kantra: En tung falang med Alf Linder och Channa Bankier vid rodret drog så mycket åt babord att till och med den sinnesstarke rektorn Philip von Schantz darrade i sina bär och klasar. 

Inte heller Leif NylénGöran Palm och Jan Myrdal passade Lindes pussel. Linde spände en grimas som enligt de flesta är rätt utsiktslös: Konst och politik hör inte ihop… Eftersom konstkritiken aldrig kan vara politiskt neutral blev Linde tvungen att lämna kritikerkarriären.

Efter 68 uppfattades Linde (egentligen ganska orättvist) som en stockstyv reaktionist, men dessförinnan tolkades han som radikalist. I den stora konstdebatten 62 tog han höjd för den friska linjen att “åskådaren gör konstverket” (i själva verket ett Duchamp-citat) och stod då i fejd med de klassicister och formalister som betonade verket och upphovsmannen.

Linde lärde sig alltså att grundligt avsky marxister. Men han hade inte heller mycket till övers för imaginister, freudianer och postmodernister. Tysk expressionism och fransk surrealism passade inledningsvis inte heller Linde. Men efter en tid som lärare på konsthögskolan kunde han åtminstone fördra surrealismen.

1977 innebar ett tydligt brott för Linde. Han dubbades till ledamot av Svenska akademien och tillträdde som chef för Thielska galleriet. På Thielska stannade han i 20 år. Först var han tveksam. Nationalromantiker och sekelskifteskonstnärer hade inte särskilt gott rykte. Men snart mjuknade Linde som skogiga mossan: Han kunde inte längre dölja sin förtjusning över Bruno LiljeforsGustaf Fjaestad och de andra.

Linde bytte alltså planhalva. Han stod hädanefter på tryggt avstånd från gläfsande och svultna kritiker, nervösa och ivriga studenter, snobbiga och spetsiga teoretiker. Linde hade ju blivit chef för en av Sveriges mest traditionstyngda konstinstitutioner och ledamot av Sveriges mest omhuldade och agenthemliga litterära verksamheter.

Så kom hösten. Mörkt, fuktigt, ogästvänligt. Och ljuset skulle dröja kvar där bakom de dimmiga bergen. Depressionen satt tydligen i benen. Han känner sig numer ganska belåten, i alla fall tillfreds. I motljus under en brättad sommarhatt sitter en åldrande man i rullstol. Båda benen har amputerats. Han röker när han ler och spisar jazz. Och han slutar aldrig att älska att piska språket, färgen och formen.