Homo Deus

Yuval Noah Harari has written a book about the transformation of Homo sapiens to Homo Deus – man as God – Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. It is a logic continuation of his bestselling Sapiens: A Brief History of Humankind, released some years ago.

The times are changing – in the beginning of the 21st century it is more likely to die from your McDonald’s diet than to die from famine, Ebola or regular wars; sugar is more dangerous that gun powder. We have won several battles, and we are, according to Harari, heading for three new major  projects.

First. To invent immortality. It will take some time, that’s for sure, the first step is just to live longer lives. It is provoking, the journey is exhausting, but we can already see the signs. (It is like in a play – if a gun occurs in the first act, someone will fire it in the third…)

Second. To invent eternal happiness. Ice cream, drugs and gaming is not enough, we need to develop our biochemistry.

Third. To upgrade Homo sapiens to Homo Deus. It is no use to worry, at least not right now – mankind will upgrade itself, step by step, get more skills and power, until we, in a future, look back on our ancestors and find them as – another species. It is all about an evolution blending biology/body and technology.

During the 20th century the main purpose of medicine was to cure – it was an egalitarian project, everybody deserves a life and body on a “normal” level. The purpose for the next generation of medical research might be to upgrade healthy people – give them extra skills and produce a kind of übermensch. (It could be dangerous – it is possible that this superman will treat ordinary people just as bad as Europeans treated Africans in times of colonization.)

The history of the planet Earth is divided in eras – the current era is Holocene, but it could be called Anthropocene instead – Homo sapiens has made a huge impact on the ecosystem. Anthropocene could also be connected to the humanism of the last – let’s say – 300 years. Nature has definitely lost its magic, God is not the supervisor anymore – what is left to believe in? Humanity.

But our bodies and identities are never stable and constant. Nor is humanity. Experiments on Homo sapiens have given clear results – it is possible to create or even erase complex emotions like love, anger, hate, fear and depression by stimulating the right locations in the brain. Our brains and bodies are nothing but algorithms – emotions are mathematics, full of complexity?

Well, we should consider that statement as a metaphor rather than a fact. In the 19th and 20th century, the body was considered as a machine – run by steam or electricity. The machine was the golden technology at that time, not the computer. The body is obviously a battlefield for ideologies. I think we are heading a new clash of ideologies – the struggle between humanism and post-humanism.

The reality will, according to Harari, consist of a net of biochemical and digital algorithms without any distinct intersections, everything interwoven, nothing isolated. But also stratified. Think about the social consequences of the upgrading – who will have access to the emerging technology?

The new religions and philosophies will not emerge in the caves in the Middle East or on the Indian countryside. Their origin will be in the laboratory. Socialism promised salvation through steam and electricity – the new techno-religions will promise salvation through algorithms, technology, DNA etc.

One of the major questions for the future deals with the differences between consciousness and intelligence. AI will produce intelligence, far more intelligence than we can imagine right now. But what about consciousness – who will take care of that? And what do we need it for?

Anyway, the development is not deterministic – we can still shape the destiny. Please, read Homo Deus, it is a good starting point!


Yuval Noah Harari

Another Dimension

A history of mankind 

Information technology, IT, has existed as long as we have had civilizations – bones and pieces of wood with marks for the memory have been used for thousands of years, and advanced systems have developed in relation to complex societies.

Cuneiform on clay tablets was used by the Sumerians for contracts, laws, taxes, stories and so on. The information you wanted to keep or exchange was transformed to data and coded in cuneiform script. The skills (to write and understand the signs) in combination with the technology (clay tablets, wedges) separated the information from time, space and person.

To collect, build new and pass down information is one of the most typical characteristics for the human being. IT is a part of this.

A new dimension

Our world consists of small units. One of the basic units is the atom – the typical size is around 100 picometers (a ten-billionth of a meter). These small things build the universe, the body, the houses, the emotions. That is what chemistry is about.

During the last fifty years, we have added a new unit – the bit. They are not small, they are not even physical – they are a new dimension. We have added a new dimension to the time/space-dimension – the digital dimension. Every place, every emotion, every song, every individual, every time has a digital dimension. From now on, until the end of civilization. Cope with it.

A new economy

Think about Kodak. The company had 140 000 employees. In 2012, two things happened in a few months. Kodak went bankrupt and Facebook bought Instagram for one billion dollars.

The works are gone but the money is still there – Facebook has made a whole bunch of people ten times richer than George Eastman, the founder of Kodak.

A collaborative production

A sharing ideology – six of the most popular content sites in the world are produced by users. It is obvious that a lot of people work without getting paid; the content on Wikipedia, the greatest encyclopedia today, is created by volunteers all over the world. This is a layer in the economy that we never see – it is besides the BNP, besides the bank accounts. Ideas are stronger than objects, thoughts are stronger than matter, bits are stronger that atoms, interaction is stronger that transaction.

A new kind of knowledge

When the machines entered the textile industries in the 18th and 19th century, they were considered as a threat for the economy – the machines are stealing the jobs for the workers! And they did. But at the same time, new professions were born – and the number of workers grew.

Today we are heading a period similar to the first industrial revolution. Abstract thinking, creativity, design competence, and innovation instead of hands on work and routines. The robots are considered as threats – they steal our jobs! And they do. The request for low qualified employees is low, while the request for the high-educated is high.

The shark is old, much older than Homo sapiens, enjoy its smooth movements, try to understand it, but do not bleed.

The Twelve Dimensions

Pier Luigi Sacco is well known for his theories on culture economics. He has given us an historic perspective on the relationship between money and arts. The history of the European art finance starts with the classical patrons and continues with the period of the industrial revolution – a development from Culture 1.0 to Culture 2.0. The state of today is Culture 3.0.

On a general level the transformation could be described as a shift to a postindustrial economy, a kind of society that is to a lower extent occupied with manufacturing than innovation, information, education and culture. This not a new observation. For more than 40 years, the arrival of a new kind of society (sometimes called post industrialist) has been announced. Almost that long, it has been observed that culture in a broad sense plays an increasingly more important role in highly developed economies.

“One of the most evident effects has to do with the cornerstone of the Culture 3.0 phase: Active cultural participation. By active cultural participation, we mean a situation in which individuals do not limit themselves to absorb passively the cultural stimuli, but are motivated to put their skills at work: Thus, not simply hearing music, but playing; not simply reading texts, but writing, and so on. By doing so, individuals challenge themselves to expand their capacity of expression, to re-negotiate their expectations and beliefs, to reshape their own social identity.”

A brief scheme of the phases/relations:

Culture 1.0 – preindustrial society – patrons, subsidies
Culture 2.0 – industrial society – cultural & creative industries
Culture 3.0 – postindustrial society – culture as system-wide force, keyword: active cultural participation

In the complex postindustrial economies of today, it is not only the immediate contributions to the economy that are most important – but the indirect. Culture can contribute on a number of areas, like innovation, welfare and sustainability. A presumption is that a lot of citizens actively participates in the cultural life in an interaction between consumption and production.

“Today, one can easily have access to production technology that allow professional treatment of text, still and moving images, sound, and multimedia with impressively quick learning curves and at very cheap prices – something that, before the explosion of the personal computing revolution, and thus no longer than a couple of decades ago, would have simply been unthinkable. Thus, if the Culture 2.0 revolution has been characterized by an explosion of the size of cultural markets, the Culture 3.0 revolution is characterized by the explosion of the pool of producers, so that it becomes increasingly difficult to distinguish between cultural producers and users”

The classification is of course an historic epoch description. But at the same time it’s a description of three logic relations between culture and money. And all these three relations are in highest degree still alive today, and they will probably keep on coexisting.

Sacco identifies a connection between innovation and cultural activity – every society with a high degree of innovation is also characterized by a high degree of active cultural participation.

“The interesting aspect of active participation is that individuals are not simply exposed to cultural experiences, but take a dive into the rules that generate them, they have to learn to play with the ‘source code’ that is behind the generation of cultural meaning.”

Yes, something has definitely happened to culture. The function of the arts is no longer to decorate and legitimate the political power and in return gain protection. Nor is culture a meaningful leisure activity in exchange for governmental subsidies.

According to Sacco, the economic significance of culture is not isolated to the creative and cultural industries, an opinion that has been climbing on the political agendas during the last decades. Sacco claims that culture is much more system-wide than to be considered as a growing sector in the economy. In fact, culture completely permeates the social and economic life of cities and regions.

It’s an optimistic message. Economic and social regression can be broken. And it’s no longer necessary to look on the global concurrence with fear. The local society can succeed if politics, businesses and civil society cooperates – and realizes the strategic significance of culture for the economic development and the social coherence.

Sacco is inspired by several renowned theoreticians – Richard FloridaMichael Porter and Amartya Sen – when he identifies twelve dimensions of central relevance for the system-wide capacity of culture:

1. Quality of Cultural Supply
2. Quality of Local Governance
3. Quality of the Production of Knowledge
4. Development of Local Entrepreneurship
5. Development of Local Talent
6. Attraction of External Firms and Investments
7. Attraction of External Talent
8. Management of Social Criticalities
9. Capability Building and Education of the Local Community
10. Local community involvement
11. Internal Networking
12. External Networking

According to me, an analysis of these dimensions is a good starting point for every local society. What do we have? What do we need? Do we have the right conditions for success in the short term or the long term?


In The Twelve Dimensions I gave an introduction to Pier Luigi Sacco’s theories on the position of culture in the postindustrial society. In this essay I will continue the exploration. One of the signs is culture as a system-wide force, another is active culture participation.

Sacco builds his reasoning around several theoreticians – for example Amartya SenMichael Porter and Richard FloridaZygmunt Bauman could also be mentioned; his theories on the floating modernity are connected to Sacco’s theories on culture based participation and the symbolic production’s importance to identity. Other important theorists like Manuel CastellsSaskia SassenRobert Putnam and James Coleman could be mentioned in connection to Sacco as well.

Sacco divides the system-wide cultural district in five parts in an analytical tool: Quality, Development, Attraction, Sociality and Networking. Every part can in turn be divided in several aspects, which we, a bit simplified, can term material resources (natural and physical capital) and immaterial resources (social, human and symbolic capital).

Sacco’s perspective is quite generic and I will put the reasoning in a Swedish context.


The quality dimension is connected to Michael Porter, professor of Economics at Harvard Business School, who has built models on competitiveness and clusters. From a hard-core art perspective, Porter could be perceived as too influenced by economy, but I still think there are some points to be found here.

One of the quality dimensions has to do with the quality of the cultural supply. Since ’quality’ is a comprehensive (and surprisingly conflictual) subject, my advice is to stay pragmatic. The basic question for this dimension is: Is there a cultural environment that is stimulating and attractive? Institutions and organizations play a major part. But a major institution doesn’t have to be more important than a minor, since small, edgy activities could be really attractive.

The next quality dimension deals with the quality of the local, public governess. This dimension answers questions about coordination, understanding and engagement of the local administration. Without administrative and political support, the cultural environment will get drained. In Sweden, Regions and Municipalities play a major part for the impact of culture in the local societies.

The third quality dimension is about education and the production of knowledge. What are the quality of the institutions of education and research in the district? The universities are definitely the most important players. Art Academies and several other degrees – humanities, media, communication, pedagogics, IT – are all keys in the production of knowledge in the system-wide cultural district. Adult education and upper secondary schools with aesthetic profiles could also be of certain interest.


Development, which is emphasized by both Amartya Sen and Michael Porter, deals with refinement of the existing resources of the district.

The first development dimension is about reorientation and formation of institutions, associations, entrepreneurs, producers. How do innovations get support? How conservative are the existing infrastructures? What opportunities are there for curious projects? In which way are the new trends caught up? How do we meet the new forces?

The second development dimension deals with individuals. What support do individuals (‘talents’) aiming for a higher level get? How do we encourage artists? How permissive is the existing scene? What opportunities do new talents have to get established? In what way do we coach them and promote them?


Attraction should be associated with the American professor Richard Florida, well known for his identification of the creative class. The creative class produces a tolerant, open environment, which in turn attracts more creative individuals (talents), businesses and capital. It’s not difficult to challenge Florida; the model has been criticized for being elitist and out of empiric support.

The first dimension of attraction is about mobility, not at least within private businesses, but also within the public sphere. How does the district attract external investments in the fields of knowledge production, culture and communication? In what way do we attract education institutions, companies, regional/national cultural institutions etc. to get established in the district?

The second dimension of attraction works on the individual level – how do we attract external individuals to settle down and work in the district? Think of professional artists, musicians, designers, producers and culture carriers – well-oriented and specialized people from the cultural and creative industries. What opportunities do external writers or dancers have, if they want to develop their careers and relations in the district?


Under the headline sociality sorts the social dimensions of culture and the social scope of the cultural life. Sacco relies partly on Amartya Sen’s theories. Sen’s interest in low developed economies is relevant also for higher developed economies; the poverty doesn’t have to be economic or material, but instead connected to, for instance, the lack of life experience or lack of will to broaden horizons.

The first dimension of sociality deals with everybody’s chance to participate and to build capacity in the local society – does everyone have the possibility to live an expressive life, a life characterized by the capacity of artistic expression? The American Bill Ivey, former head of the National Endowment of the Arts, has written the book Arts, Inc., where we highlights the expressive life.

It’s, according to Ivey, every human being’s right to live an expressive life, which of course doesn’t mean that everybody should become an artist, writer or musician. Nor does everyone have to get engaged in all genres, techniques or art forms. Instead, everyone should have the chance to experiment with different artistic methods.

All citizens should have the knowledge and the access to the basic cultural tools, i.e.to play an instrument, draw, dance, compose or design. But it could also be an attitude to life based on creativity.

Artistic expression isn’t just about art, but also about self-esteem and to find tools to interpret ´different contexts. The expressive life isin some way autonomous, independent and raised above f.x. money, power, success and the everyday world.

The second dimension of sociality has to do with cultural and knowledge based activities and methods as basic tools for solving social criticalities. How do we use artistic practices to improve intercultural communication? Does culture help us to burst filter bubbles or to get isolated tribes together?

The third dimension of sociality emphasizes the engagement in the local society. What role does culture play in urban development, city planning and city regeneration? In what way is civil dialogue used for the development of cultural presence in the local society? In what way do the culture institutions view their audiences – as a genuine resource for the content or as less informed passive spectators?


Network is closely connected to both Amartya Sen and Michael Porter. Porters clusters for example –i.e. the transformation of old industrial areas to hubs for culture and creativity – requires networking. The sociologist Manuel Castells has also, in several packed volumes, noticed the network from different perspectives, usually on a macro level.

In the network society, collaborations between activities that used to consider each other as competitors appear. A requirement for success is open collaboration, which cross-fertilizes the companies and creates innovations. Networking means great expectations, and the digitalization has made the potentials more or less infinite. In close connection with the term network society is specialization; it’s common that projects requires certain specialist competence for defined tasks.

The network society is built up by weaker and stronger nodes, and in the outskirts it’s almost impossible to make benefits of synergies. In many fields networking is essential for success. But at the same time, the network society is structured by a capitalism that slices up labor and employment in insecure, short missions without continuity.

What does the internal and external networks look like? Are they strong or weak? Institutional or individual? Short term or long term? Time consuming or effective? Compulsory or voluntary? Additional or tautological? Top-down or equal? New thinking or anacronistic?


För ett tag sen höll jag ett kort föredrag om framtidens kulturliv i Sverige. Ett slags trendspaning, helt enkelt. Det jag berättade var i runda slängar följande. 

Alan Turing är åtminstone lite småkändis idag, delvis på grund av att hans liv gestaltas i filmen The Imitation Game som kom ut för några år sedan. Turing var homosexuell, idag upphöjd till gayikon, och framförallt har hans matematiska snille gjort avtryck. I den korta artikeln Computing machinery and intelligens (1950) definierar Turing ett test (Turingtestet) för att kunna bestämma en maskins kognitiva förmåga. Vanligtvis tolkas artikeln som en prognos för framtiden; den handlar om att det i framtiden kommer att bli möjligt att bygga en maskin som kan uppföra sig exakt som en människa (Turingmaskinen), dvs. artificiell intelligens (AI).

Än är vi dock inte där, inte alls faktiskt. Maskinerna är överallt runt om oss, men inte är de särskilt människolika!? Utvecklingen går snarare i en riktning som gör att människor genom att använda maskiner anpassar sig till och allt mer börjar likna dem. Människan blir maskinlik?

Vi kan ändå räkna med att vi står inför en robotrevolution. Hur påverkar den vårt samhälle? Enligt en av de beräkningar som är mest refererade i media idag kommer 53 % av dagens anställda att kunna ersättas av digital teknik inom 20 år. Det handlar givetvis om iögonfallande och uppenbara tillämpningar som montagerobotar och självkörande fordon, men också om diverse diskretare applikationer och datorprogram.

(Det är inte svårt att hitta branscher där digitaliseringen har satt djupa märken. Musikstreaming är ett fint exempel. Med bl.a. Spotify har en hel distributions- och produktionskedja plockats bort. Inom populärmusiken är det egentligen själva musiken, dvs. den kulturella produkten, som är sig mest lik. Och det är ju lite paradoxalt eftersom det ju är kulturen som brukar brösta upp sig med ord om nyskapande…)

Omstruktureringar av arbetsmarknaden är inte ovanligt. Vid övergången från det industriella samhället till det postindustriella ersattes t.ex. mänsklig arbetskraft till stor del av robotar. (Det var egentligen bara under den rätt korta moderna eran under 1900-talet som mänsklig arbetskraft med låga kreativa krav var särskilt eftertraktade på arbetsmarknaden – hantlangning och enklare styruppgifter räckte i många fall.)

Idag är det dock inte bara industriarbetaren som ersätts, utan också tjänstemannen: företagsekonomer, vissa marknadsförare, personaltjänstemän, anställda inom sjukvård (bl.a. diagnoser och mindre ingrepp), administratörer. Medelklassen tappar mark. De yrken som inte drabbas av omstruktureringen kräver originalitet, konstnärlighet eller social förmåga. Hit hör t.ex. forskare, interaktionsdesigner, vissa kulturskapare, speciallärare, kuratorer, präster och imamer.

Att hälften av jobben försvinner innebär dock inte att hälften av oss kommer att gå sysslolösa; det ekonomiska system som vi har nu kräver större sysselsättning, det kommer alltså att krävas andra jobb.

Jag misstänker av flera skäl att kulturlivet kommer att spela större roll i framtiden än det gör idag. En anledning är att vi framgent antagligen kommer att vara mer fria att disponera vår tid. Vi kommer i större utsträckning att arbeta konsultativt i kreativa yrken där det är mindre angeläget med traditionella anställningar.

Ett annat skäl är att vi idag lägger alltmer pengar på upplevelser, rekreation och kulturella tjänster av olika slag. (Tio gånger mer än för 30 år sen faktiskt.) Och jag ser inte att denna trend kommer att vika.

Ett tredje skäl är att kulturarenorna är perfekta för att utveckla de kreativa och sociala förmågor som krävs i ett framtida arbetsliv.

Dessutom är framtiden onekligen så utmanande att vi behöver fler plattformar för samtal om de etiska och mänskliga frågor som är länkade till utvecklingen: Tänk på medicin, nanoteknik, övervakning (idag fotas man var sjätte sekund i Seoul och London…), biometriska program för igenkänning, krigsteknik, genteknik, miljö. Kulturen blir helt enkelt en arena för frågor om hur vi vill ha framtiden.

*          *          *

En av de tydligaste samhällstrenderna idag gäller ökad mångfald och utveckling mot ett mer heterogent samhälle. Urbanisering är inget nytt, men den kommer att slå hårt framöver. Glesbygdskommuner lär tappa runt 10 procent av sin befolkning under de närmaste åren. Vischan åldras, och den ekonomiska kraften försvagas. Vi kan räkna med att det utvecklas vita fläckar på kulturkartan. Variationerna är slående – Växjö kommun (där jag bor) lägger t.ex. betydligt mer pengar per person på kultur än flera andra kommuner i regionen, runt 50 procent mer än vissa faktiskt. Det urbana livet har generellt sett ett större utbud än det lantliga, och att konsumera kultur genom evenemang (t.ex. teater, konst, bio, konsert) är idag betydligt vanligare bland stadsbor.

Urbaniseringen förstärks antagligen av migrationen. På sistone har vi haft en stor flyktingström till Sverige, och vi kan räkna med att över 20 procent av Sveriges befolkning är invandrare eller barn till invandrare år 2020. Hur drar vi nytta av det kulturtillskott som migrationen innebär? Hur hanterar kulturlivet mångfalden?

Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden (2014) bekräftar bilden av en kulturvärld som ligger steget efter. Museerna kan förbättras: Det handlar dels om vad museerna presenterar, men också om hur innehållet skildras och av vem. Utredningen berättar att det i museisverige dels finns både tröghet och vilja och dels oro för att inte ha råd med mångfaldsarbete.

Den brittiska motsvarigheten till Kulturrådet, Arts Council England, är tydligt: Den som inte uppfyller mångfaldskraven riskerar att bli av med det ekonomiska stödet.

Även andra delar av mångfaldsarbetet går trögt: Museerna och hbtq (2015) konstaterar att svenska museer i en internationell jämförelse visserligen har kommit långt i normkritik och hbtq-perspektiv. Men det är ändå mycket som återstår. Hbtq-perspektiv genomförs ofta i avgränsade projekt av eldsjälar. Närmare nio av tio av museerna uppger att de har behov av att uppgraderas sin hbtq-kompetens.

Till processen av heterogenisering hör ökade hälsoskillnader som i sin tur är länkade till ökade inkomstklyftor. OECD rapporterar att bl.a. Tyskland och Sverige har ökat inkomstklyftorna mer än andra OECD-länder under 2000-talet. Det är idag rätt stor risk att barn till fattiga föräldrar aldrig deltar i föreningsliv eller i aktiviteter anordnade av musik- eller kulturskolor. Inkomster är kopplade till utbildning, och här syns stora skillnader i kulturvanor: Att lågutbildade (gymnasium eller lägre) läser mindre och mer sällan går på konstutställningar, teater, balett och pop- och rockkonserter förvånar inte.

Den typiska kulturaktiva personen idag är en ung, välutbildad kvinna i en större stad. Hennes motsats i alla bemärkelser är en äldre, lågutbildad man på landsbygden.

Kulturvanor används (precis som allt annat) för att forma identiteter; att köra parkour eller trailrunning eller lyssna på amerikansk country blir en del av en berättelse om vem du är. Vi tillhör olika tribes, och dina Instagramuppdateringar blir en metod för att bygga upp självbild och konsumtionsbild.

Vi lever i ett alltmer brokigt samhälle, där unga snabbt rör sig mellan olika sammanhang, bl.a. digitalt. Vi kan räkna med att nya kulturella uttryck kommer att uppstå, ibland som blandformer.

Att förändringar sker är inte svårt att notera; jag tittar tillbaka på mitt liv – yoga, parkour och free running var ju inte direkt på tapeten när jag växte upp. Dataspel, vars embryo jag upplevde på 80-talet, kan idag utan vidare recenseras i kulturnyheter. Innebandyn hade 500 utövare 1982… Och gerillaslöjd och gerillaodling…?

*          *          *

Utvecklingen mot ett alltmer heterogent samhälle står i förbindelse med en starkare individualisering. (Och den är i mina ögon riktigt, riktigt tröttande.) Motkraften formuleras i termer av t.ex. deltagarengagemang, delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Viljan ligger i att (gärna tillsammans med andra) dela, forma, finansiera, skapa och äga: matlag, bilpooler, politiska frågor utanför partipolitiken, crowdfunding, AirnB, andelsjordbruk, couchsurfing, tidsbanker, lånegarderober, klädbytardagar, bokbytardagar, verktygspooler osv. I grunden förutsätter detta ett slags gör-det-själv-ideologi. Man kan skapa sitt eget kulturella innehåll.

Kulturen blir i allt högre grad deltagarorienterad, och digitaliseringen gör att allt fler kan delta i och påverka det kulturella innehållet. Tänk på fanfiction, bloggar, podcasts, onlinedataspel, musikskaparprogram som Garageband… Det är alltså tämligen smärtfritt inte bara att konsumera kultur utan också att producera, reagera och kommentera. (Klickklickklick och du har ordnat en flashmob med naken strutsdans på Sergels torg.) Och den här trenden lär inte vika. Kulturaktiviteter understöds av snabb mobilisering på internet.

Bilden är tämligen entydig nationellt – allt färre unga har föreningsengagemang; de skäl som anges är ökad konkurrens mellan aktiviteter och en större lust för informella, antiauktoritära sätt att utöva aktiviteter på.

*          *          *

Bra uppkoppling är alltså en förutsättning för kulturaktivitet idag. Men digitalisering innebär inte att människor inte vill träffas. Tvärtom. Vi söker oss till gemensamhetsbyggande sammanhang, och faktum är att fysiska möten verkar värderas högre idag än tidigare. Det syns även i mer traditionella kulturformer: Biobesök och livemusik (pop/rock) har t.ex. ökat under de senaste 20 åren. (Och betänk att detta sker i en tid då både musik och film är mer lättillgängligt än någonsin tidigare genom diverse on-linetjänster.)

Livemusik är förresten en av få kulturvanor som män och kvinnor har i lika stor utsträckning. Annars dominerar kvinnor både i eget skapande och konsumtion (med undantag för att spela on-line-dataspel.) Kulturvärlden är, precis som resten av civilisationen, bekönad. Ibland används själva aktiviteten som ett tydligt könspolitiskt uttryck, t.ex. i roller derby (som är ett slags feministisk kontaktsport på rullskridskor med en anstrykning av underground och DIY).

Variationerna syns också i läsning: Kvinnor läser mer än män, och det gäller både dem som läser ofta och dem som aldrig läser. Dessutom pekar en del literacystudier (bl.a. PISA) på att pojkar fattar sämre än flickor när de väl öppnar den där boken… Risig läsförmåga kan vara ett demokratiproblem, eftersom ordet hänger ihop med demokratisk utveckling och dessutom är länkat till ett tungt kulturarv.

*          *          *

Hur får då de gemensamhetsbyggande sammanhangen sin struktur och sin värdegrund idag? Ja, sanningen står inte längre i SvD. Tablå-tv och papperstidning är knappast framtidens branscher. Medietilliten sjunker i Sverige, och vi ligger faktiskt under snittet globalt. Unga använder sociala medier som främsta nyhetskälla, och material skapat av familj och nära vänner på sociala medier anses mest pålitligt.

Det finns helt klart en risk att man fastnar i vad som brukar kallas filterbubblor. Du har säkert inte missat att t.ex. Google, Spotify och Facebook aldrig levererar ”neutrala” flöden; innehållet individanpassas. Världsbilder, intressen och åsikter bekräftas istället för att utmanas. På sikt kan leda till att människor blir sämre på att föra dialog med varandra, det läcker helt enkelt inte information mellan bubblorna.

Jag gissar att röster kommer att höjas om att skapa ett gemensamt kulturarv. (Men jag är rätt säker på att rösterna kommer att tystas.)

Här tror jag att kulturarenorna spelar en viktig roll på sikt – kan de spräcka bubblorna? Kan de få människor att mötas? På riktigt? Att sammanföra subgrupper är dock rätt svårt, inte minst p.g.a. att vi, som nämnts ovan, bygger vår identitet genom konsumtion och således undviker vissa sammanhang till förmån för andra.

(Det finns slående statistik här, t.ex. i åldersvariationer: Yngre är mer kulturaktiva än äldre inom i stort sett alla områden. Avvikarna är teater, klassisk konsert, opera och konstutställningar, där äldre är lika aktiva eller mer aktiva än yngre.)

Riskerna med filterbubblor hänger delvis ihop med skräddarsydd konsumtion (eller datadriven produktion). Kulturen formas av våra digitala beteenden. Företag – Netflix kan nämnas – samlar in stora mängder data och använder materialet i sin planering. De har koll på hur vi rör oss på sajten, när vi tittar och pausar, när vi släpper en serie osv., och innehållet kan skräddarsys. Borta är expertens diffusa magkänsla?

Fokusgrupper och testpaneler har förekommit länge inom film, tv och teater. Nyheten är volymerna och kraften i redskapen. Filmstreamingtjänsterna är förstås inte ensamma på banan; företag som Next Big Sound och Next Big Book tillhandahåller data för musik- respektive bokbranschen.

Faran är uppenbar – när producenterna vet vad konsumenterna vill ha, riskerar produkterna att likriktas. Än så länge gäller datadrivenheten främst kommersiell kultur, men jag är säker på att den är på gång även för den offentligt finansierade kulturen, i alla fall om den mangagementideologi som idag står stark fortsätter att råda.

*          *          *

Tendensen är att människan överskattar förändringar på kort sikt, men underskattar dem på lång sikt. Allt tyder hur som helst på att vi står inför stora förändringar kopplade till samhällets robotisering; förändringarna kommer att påverka arbetsmarknaden på ett sätt som jag tror leder till att kulturen får en framskjuten roll i framtiden. (Hur kulturen finansieras framöver är dock en annan fråga.)

Till bilden av framtiden hör också heterogenisering: Tilltagande urbanisering, omfattande migration, större hälsoskillnader, djupare inkomstklyftor, starkare filterbubblor osv.

De mest spännande områdena är i mina ögon deltagarengagemang och delningskultur: Hur förskjuts rollerna för producenten, förmedlaren, konsumenten, kommentatorn, kritikern? Hur ser relationen mellan deltagarkulturen och den offentligt finansierade kulturen ut i framtiden? Hur beter sig institutionerna?

Förr eller senare måste vi antagligen ifrågasätta de infrastrukturer – stöd, bidrag, institutioner – som vi har byggt upp – vem är de till för? Hur är kulturens strukturer kopplade till maktstrukturer i samhället i övrigt?

*          *          *

Det finns många som har formulerat sig fint, läs t.ex. följande:

Kulturvanor, 2016, Myndigheten för kulturanalys

Museerna och mångfalden, 2014, Riksutställningar

Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys, 2015, Myndigheten för kulturanalys

Deltagarkultur, 2008, Kristoffer Haggren m.fl., Korpen

En kulturutredning: pengar, konst och politik, David Karlsson, 2010, Glänta hardcore

Museerna och hbtq, 2015, Riksutställningar

Laboratorium för spontankultur, 2008, Daniel Tjäder och Adam Andersson

Om medborgarperspektiv, deltagande och publikarbete, Amelie Tham, 2012, Myndigheten för kulturanalys

Ägodela, 2016, Naturskyddsföreningen

Robotrevolutionen: Sverige i den nya maskinåldern, 2015, Stefan Fölster, Volante

Gerillaslöjd, Frida Arnqvist Engström, 2014

Kultursverige 2040, Tobias Nielsén och Sven Nilsson, 2010, Volante/Swecult, 2010

Konsten att gestalta offentliga miljöer, 2013, Statens konstråd

Kultur 3.0: konst, delaktighet, utveckling, 2013, Pier Luigi Sacco, Nätverkstan