AH! JE SUIS BLESSÉ

Undra hur många kulturårslöner en snubbe som August Strindberg har dragit in egentligen? Ett och annat arbetstillfälle hos bibliotek och förlag och bokhandlare såklart. Säkert också några nypor i konstvärlden. Tveklöst en hel del skrammel i Strindbergforskningen och på de litteraturvetenskapliga utbildningarna. Och Strindbergmuseet förresten. Och sen dramatiken – Fröken Julie spelas ju t.ex. rätt ohämmat än i dag. Filmerna ska inte glömmas heller. Och journalistik. Och…

En hel del av pengarna kommer helt klart direkt ur privata fickor (biljettintäkter, bokförsäljning, entréavgifter m.m.), men åtskilligt är offentliga medel.

*          *          *

Vi skulle knappast känna till den romerske statsmannen Gaius Cilnius Maecenas, död några år före Kristi födelse, om vi inte hade förevigat honom i lexikonet – mecenat. Maecenas uppskattade (noga utvalda) tänkare och diktare i sina samtid, t.ex. Vergilius(Aeneiden), Ovidius (Metamorfoser) och Horatius (Ars Poetica), och detta svärmeri drev honom att bli kulturens frikostige gynnare. Säkert insåg han att kulturen också kan stå i politikens tjänst; han var rådgivare till Augustus.

Kultur och politik hänger ihop. I Sverige är helt klart kungahuset ett fint fall av denna koppling, och Gustav III är självskriven portalfigur. Han var uttalad konstfantast och grundare av flera kulturinstitutioner som ju faktiskt ännu är helt centrala i svenskt kulturliv – Akademien (1786), Dramaten (1788) och givetvis Operan (1773). Det var ju just på Operan som den där ödesdigra maskeradbalen ägde rum 1792. Gustav var klädd i mask, trekantig hatt, tunn venetiansk sidenkappa och ordensstjärnor, när han träffades av kulan strax ovan sin rumpa och plågad yttrade: ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le”.

Ja, på den tiden var franska kulturspråk. Och Frankrike var föregångare också på andra sätt i kulturpolitikens historia. Långt senare dock. Där inrättades 1959 ett kulturdepartement, och till kulturminister utsågs en diktare – André Malraux. Fram till dess hade de totalitära kulturpolitiska insatserna dominerat. I Tyskland användes både ett estetiskt och antropologiskt kulturbegrepp som kulturpolitiskt roder i den nazistiska ideologin, och stalinismen påbjöd socialistisk realism som enda estetiska alternativ.

En viktig milstolpe var förstås brittiska Arts Council, som grundades 1946 med ambitionen att tilldela särskilt framstående kulturarbetare medel för att bli ännu mer framstående. Här etablerades också armlängdsmetodiken – ett slags avstånd mellan kulturens praktik och politiken. Arts Council fick en bestämd summa pengar av staten, men kunde själva avgöra hur punden skulle fördelas.

I Sverige grundlades kulturpolitiken (som vi känner den idag) först 1974. Då inrättades Statens kulturråd, som idag är myndigheten under kulturdepartementet (men något departement fanns faktiskt inte förrän 1991).

Även om en hel del av grunddragen är kvar idag har målformuleringarna justerats; bland målen från 1974 kan man läsa att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Det skulle dröja ett bra tag innan kontraordern gavs: visioner om kulturens kraft för ekonomisk utveckling i regioner, om cultural planning, om management, om kulturella och kreativa näringar, om upplevelseindustrin m.m. Just ”En upplevelse” utsågs förresten till årets julklapp 2008.

JAG HAR SIMMAT LÅNGT UT IFRÅN LAND, OCH DET SKYMMER

Det är två dar till julafton, i det mjuka skenet på trottoaren utanför de gigantiska fönstren i utställningshallen ser jag en mamma med två små barn, säg tre och fem år gamla, de ser trötta ut allihop, barnen tror på tomten, mamman tror på nåt annat, kanske på ett land bortom bergen. Men ingen av dem har rätt.

Det är alltså den 22 december 2015. Klockan är sex på kvällen, och jag släcker, låser och larmar konsthallen, där jag har lagt alla dessa ljusa, grå och svarta dagar och kvällar under de senaste åren, närmare sex faktiskt. Det regnar milt mot kullerstenen och jag tittar ut över den lilla allén på esplanaden, mäter ögonblicket mot lindarnas bastanta stammar.

Nästa år ska jag vara tjänstledig från konsthallen för ett annat kulturjobb, och det suger givetvis i bröstet när jag funderar över alla människor jag mött, alla utställningar, projekt, konserter, samtal och event som jag har fått var med om. Samarbeten med konstnärer, skribenter, föreningar för nutida konstmusik, universitet, konsertföreningar, gallerier, omställningsföreningar, konsthallar, gymnasieskolor, konstrundor, teatrar, konstföreningar, handikapporganisationer, företag, DIY-nätverk, folkhögskolor och annat. Hundratals arrangemang av olika slag.

Egentligen finns det mycket kvar att göra för mig på konsthallen, men just nu, i omständigheterna, känns det ändå rätt att pröva en ny utmaning, att simma lite längre ut från land.

*          *          *

Jag har hamnat i åtskilliga samtal inne i den där vita betongbyggnaden, ibland om livet och döden, ibland om livet och konsten. Ett av de ämnen som har återkommit både bland kulturarbetare och publik handlar om kulturens bredd och spets, folklighet och elitism, inkludering och exkludering. Två frågor som ställs mot varandra:

1. Hur fan kan man lägga offentliga medel på sånt som ingen begriper eller bryr sig om, som är till för kulturinternerna?
2. Hur fan kan man lägga offentliga medel på urvattnad och konventionell kvartsamatöristisk kultur som varken förnyar eller förvånar?

Nåja, kanske inte riktigt så skarpt formulerat, men du fattar…

Men för egen del ser jag egentligen inget problem i valet mellan bredd och spets. Det handlar nämligen inte om bredd eller spets, utan om att kombinera. David Karlsson skriver i En kulturutredning: pengar makt och politik (2010): ”Förmågan att uttrycka sig konstnärligt gör det mänskliga livet rikare. Det är en kulturpolitisk uppgift att se till att alla får möjlighet att söka sitt uttryck och komma i kontakt med olika konstformer. Konflikten mellan bredd och spets på kulturens område är skenbar, i själva verket är de ömsesidigt förstärkande.”

Vid sidan av de breda, sonderande perspektiven krävs utrymme för riktigt smal och krävande kultur, djupt specialiserad, som närmast påminner om grundforskning inom vetenskapen – absolut ingen omedelbar avkastning eller nytta, men samtidigt extremt värdefullt och skört, som ett lerkärl från bronsåldern i arkeologens händer. Litteraturvetaren Tomas Forser brassar på i Demokratins estetik (1999) – han noterar ett behov av en kultur som omfattar ”negation, opposition, sabotage och oförsvurenhet” mot det etablerade.

Själv tror jag alltså att höga krav på distribution och delaktighet i alla samhällsklasser, i alla regioner inte behöver klassa ut den där allra mustigaste brygden. Men allt kan inte göras på samma gång och på alla platser hela tiden.

Jämför gärna med vår tjusiga försäkring i naturen: Allemansrätten gör ju liksom inte alla till specialiserade fältbiologer, men nog ger den en och annan av oss obetalbara friheter och upplevelser.

JORDMÅNAD

Idag har jag avslutat ett konstprojekt som jag har varit rejält upptagen av på sistone. Jordmånad var titeln. Riktigt gött faktiskt. Interaktivt och knaggligt och kunskapsintensivt. Samarbeten åt tusen håll. Och jag fick fantastisk hjälp av Kicki Rydemalm genom hela resan.

Projektet handlade om människans framtid med utgångspunkt i ett hållbarhetsperspektiv. Hur kommer våra framtida världar och livsmiljöer att se ut? Hur tar de form? Vad är viktigt i dem?

Jordmånad lät vi framtiden inta formen av ett leklystet hus, som byggdes upp under utställningens gång. Byggprocessen var ett slags kreativ stafett: Under varje vecka byggdes byggnaden på, justerades, kompletterades och kommenterades.

Bidragen lämnades av både amatörer och proffs. Till proffsen hörde t.ex. arkitekter, byggare, designers, snickare och konstnärer. Men yrkesfolket rådde alltså inte ensamma. Jordmånad utgick från tanken på demokratisk arkitektur, där alla kan bidra efter sina egna förutsättningar och intressen. Påhitt och struktur, poesi och ordning.

Tillsammans med huset presenterades också inspirationsmaterial, bl.a. från den alternativa och utforskande byggrörelsen – jordskepp, tiny houses, hus på hjul, återbrukshus, timmerhus, halmhus m.m.

Dessutom gav vi ett seminarieprogram om ekologi, byggande, stadsplanering, hushållning, cirkulär ekonomi och annat.

Mer om projektet kan skådas på YouTube-kanalen Jordmånad 2015!

TINY HOUSE

Får nån dag sedan besökte jag Återbruksbyn på Norremark i Växjö, där tre återbrukshus visades (och var till salu faktiskt). Husen är resultatet av kursen Återbruk – en praktisk byggkurs med återvunnet material som har gått på St Sigfrids folkhögskola under närmare ett år.

Kursen går helt enkelt ut på att praktiskt lära sig att bygga hus med grund i ekologiska och resursmedvetna val.

Men återbrukshusen har givetvis också en djupare fond i den samtida alternativrörelsen; frågor om globala resurser, samhällsutveckling, ekonomi, biopolitik m.m. reser sig. Tankar om omställning, kritisk attityd mot normer och dolda samband dyker upp i mina tankar.

Huvudnumret på Återbruksbyn är Tiny House, en samhällskritisk rörelse som förespråkar att leva enkelt i små hus. Man satsar på komprimerade, väldesignade lösningar istället för volym – inredningdesignen öppnar t.ex. för flera användingsområden. (Tyvärr är dock husen i Återbruksbyn ännu inte inredda, jag får hålla till godo med exteriörerna…)

Tiny houses är visserligen en reaktion på den senaste ekonomiska krisen, men traditionen har rötter ner i 60- och 70-talet.

Det är givetvis omständligt att konstruera med utgångspunkt i återvunnet material – träet måste rensas, dimensionerna är inte optimerade m.m.

Min erfarenhet är att det tar mer än dubbelt så lång tid att producera möbler och inredningsdetaljer av recyclat trä. (Och ändå kan det vara värt det…) Samtidigt får man per automatik till en lekfull look. Återbruksbyggda produkter känns liksom igen i själva estetiken.

Det finns åtskilliga hustyper inom alternativa byggrörelsen, vid sidan av Tiny Houses:

Halm- och lerhus. Halmbalar isolerar, putsad lera utgör fasad. Halm har rätt bra isolervärden, är billigt och naturligt. Dessutom är det enkelt att bygga runda, organiska former, en klassisk alternativ byggestetik (som ju beundras även av den ickealternativa majoriteten, jfr Gaudís grejer i Barcelona.)

Timmerhus. Klassiskt snitt, helst träfiberisolering.

Jordskepp. Den mest ingenjörsmässiga varianten av alternativhus. Här bygger man man hus av gamla bildäck, och innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Jordskeppet är en totallösning.

*          *          *

Själv känner jag en stark lockelse i den alternativa byggrörelsen. Visst borde man väl vara förmögen att slå ihop ett återbrukshus? Med hjälp av vänner och research? Men än är jag inte där. Jag bor visserligen ekologiskt men i mainstreamkulturen. Kvarteret heter Portvakten, och mitt hyreshus är Sveriges högsta trähus i passivhusteknik.

Ett passivhus är byggt utan traditionellt uppvärmningssystem (inga element) och är  helt tätt. Fönstren är maximalt isolerade. Värmen som alstras av oss som bor här, hushållsmaskiner och lampor tas tillvara i bostaden och den täta konstruktionen minimerar värmeutsläppet. Jag trivs bra.

Jordskepp

De där Moseböckerna kastar man inte fram i tid och otid. Det blir ju så högtidligt.

Men just flodvågen… Gud skickar en gigantisk våg över människan på grund av hennes risiga moral, men först ger han Noa utförliga anvisningar för att bygga arken. Vatten, floder, regn. Översvämningen täcker snart alla bergstoppar, och det mesta av liv utplånas.

När vattnet slutligen sjunker undan framträder land igen, arken strandar på ett berg, Ararat, och Noa, hans familj och djuren ombord på arken överlever. Mirakulöst – ja, jisses!

Den bibliska trudelutten står icke allena. I själva verket dräller det av översvämningar inom äldre och yngre livsåskådning och andlighet. Och idag är de aktuella även inom den mer profana miljörörelsen. Klimatförändringar med häftigare skyfall, starkare oväder, orkaner, monsuner, tromber, havsnivåstigningar…

Det här är ett givet ämne för samtidskonsten. Men än så länge är faktiskt konstens systerdiscipliner mer vakna.

*         *          *

Min kompis Lena och jag gick på en spännande föreläsning på St Sigfrids folkhögskola i förra veckan. Den handlade om jordskepp, enligt ryktet ett extremt miljövänligt boende. Basen finns i passivhustekniken.

Inom jordskeppsnätverken bygger man hus av gamla bildäck, som man bankar in jord i och staplar på varandra. Sen lägger man på ytterligare jord, väggarna blir minst en meter tjocka och håller värme som sedan avges jämnt för ett behagligt inomhusklimat. Innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar.

Ljusinsläpp från fönster i syd. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Vattnet renas och används som dryck eller tvättvatten. Tvättvattnet (som kallas ”gråvatten”) passerar genom odlingarna, toalettvattnet (som kallas ”svartvatten”) renas via en septisk tank.

Idén med jordskepp är att de (precis som rymdskepp) ska innehålla allt en människa behöver för att överleva, utan hjälp från yttervärlden.

  • Egen uppvärmning/ventilation (termisk massa, självdrag).
  • Egen elproduktion (vindsnurror, men främst sol).
  • Eget vattensystem (vattenuppsamling, rening).
  • Egen livsmedelsproduktion (odling).
  • Byggda av återvunna material (lokala material, men i praktiken mest bildäck, aluminiumburkar, glasflaskor och lera).

 

De första jordskeppen byggdes i USA på 70-talet. Men idén har alltså spridit sig. Gurun heter Michael Reynolds, och naveln heter Taos i New Mexico. Pionjärt och visionärt. När du surfar omkring på ”earthships” märker du snart att steget inte är långt till det sakrala.

Men att bygga med så liten miljöpåverkan som möjligt kräver i själva verket ingenjörstänk. Jordskepp är inget för hippien, lantromantikern eller den allmänna odlingsvurmaren. Byggtekniken är hård, långsam, kunskapsintensiv.

Jordskeppsideologin står långt ifrån den kollektivism som jag är van att tänka igenom. Här bygger varje hushåll sitt eget slutna system. Du är oberoende. Och du kan väl förberedd kura ihop dig i väntan på världens kollaps. Det känns ju som en domedagsvision det här – eller?

Jag kommer aldrig att bygga ett jordskepp. Och det kommer inte du heller. Men vi måste börja tänka annorlunda. Så jag tror att vi kan låta oss inspireras av jordskeppsrörelsen. Om vi matar jordskeppen med hederlig kollektivism, skarp ingenjörskonst och eklektiskt bondförnuft, så hoppar jag gärna i arken.