KOLLEKTIVVERKSTAD

Jag har ingen egen verkstad för tillfället. Men det är alls ingen katastrof, eftersom jag har tillgång till en KKV-verkstad i Växjö, en liten premiumpärla faktiskt. Den tillhör Italienska palatset och fungerar också som ett komplement till konstnärernas ateljéer.

Själva ateljéföreningen har runt tjugofem ateljéer för bildkonstnärer, fotografer, keramiker, glasformgivare, skribenter, musiker, designers etc. Jag känner de flesta av medlemmarna. I byggnaden finns också ett galleri, ett sällsynt vackert rum.

KKV omfattar verkstäder för trä, snickeri, glas, keramik och grafik. Jag håller såklart till i snickeriet.

Själva byggnaden är onekligen lika kraftfull som gåtfull, belägen i en park på Sigfridsområdet, den klassiska psykiatriska kliniken i Växjö. Och en hel del karaktär är bevarad även i interiörerna. Se själv – riktigt fina fönster bakom justersåg i motljus…

Justersåg i motljus

Och just den där justersågen är helt klart hjärtat i snickeriet, en Hammermaskin med en hel del möjligheter.

Maskinparken är sammantaget av modell classic – gedigen bandsåg, pelarborr och bordsfräs. I stort sett orubbliga grejer det här. (Särskilt nöjd är jag med pelarborren, golvad och stadig, surrande remdrift.)

Snickeriet består av två rum, ett större med sågar, borr, slipmaskiner och svarvar. Rikthyvel och fräs i det lilla rummet. Där har också en man som heter Nasser en egen liten hörna; han handtillverkar faktiskt ouder, päronformade korthalslutor med rötter i Mesopotamien.

Messi

När han med säker vrist lobbar in sitt andra mål i den småkyliga marskvällen, reser sig publiken och höjer och sänker armarna framför sig som i en religiös hyllning. ”Messi, Messi, Messi!”, skanderar 70 tusen åskådare i den slitna grytan Camp Nou.

Det är en vardagsmatch i La Liga – kungarna i Barça mot medelmåttiga Rayo Vallecano, ett lag från Madrids förorter. ”Messi”, som i ”Messias” – den smorde. Världens bäste fotbollsspelare. Som kvicksilver genom försvaret.

Det sitter en inbiten Barça-supporter jämte oss. Han har säsongskort. Han är full av livserfarenhet. Och han är inte spanjor – han är katalan. Och det är en jävla skillnad det, förklarar han. Spanjorer filmar nämligen på fotbollsplanen, det gör inte katalaner.

*         *          *

Det är tidig förmiddag, soligt och ljumt. För första gången på flera månader har jag varken långkalsonger eller handskar. Jag har byggt upp ett behov av reflektion under vintern. Därför passar det mig perfekt att promenera fritt i Barcelona. Stanna upp precis när jag vill, fundera, teckna, fotografera. Kolla byggnader och konst.

Argentinaren Messi är alltså en av Kataloniens okrönta kungar. Antoni Gaudí är en annan. Sagrada Família är Barcelonas populäraste turistattraktion. Allt är tillrättalagt – audioguider, rundvisningar, informationsdisplayer, pilar. Turisterna fotograferar och filmar. Jag passerar den grövre passionsfasaden, ser det kraftfulla organiska smidet i dörrar, galler och räcken, ljusinsläppet och de lyriska fönstren med blyinfattning är såklart oemotståndliga för en optikfantast som jag. Individualism, improvisation, gotiska strukturer, vegetationsromantik.

Jag går runt i den svala stenkatedralen, lyssnar på katolsk sång, följer de nätta japanskorna med blicken. En vakt grabbar tag i mig och ber mig ta av hatten. Jag vandrar ju i en katolsk helgedom. Men det känns inte så. Sagrada Família är mest bara en legendomsusad byggnad. Men jag nickar och lyfter på hatten.

Sagrada Família ligger i Eixample, en hårt strukturerad stadsdel i Barcelona, som etablerades från mitten av 1800-talet efter ett beslut om att låta staden växa inåt, över de militära områden som tidigare varit obebyggda. Resultatet blev förvisso en rutnätsstad med få avvikelser, men också lokus för några av art nouveau-traditionens mäktigaste uttryck, t.ex. just Gaudís Sagrada Família. (Katalanerna kallar art nouveau för ”modernista”, tyskarna ”jugend” och svenskarna ”nationalromantik”.)

Gaudí levde sina sista 14 år här, i stort sett isolerad från omvärlden. Han ligger begravd i kryptan. Men bara delar av byggnaden restes före hans död 1926. Och Sagrada Família är fortfarande inte klar.

Under hela mitt besök knattrar byggmaskiner, runt kyrkan reser sig jättelika kranar och fasaden är delvis täckt av ställningar och nät.

Kataloniens främsta symbol är alltså i ständig förändring – en envis kamp som speglar den nationalism som utmärker relationen mellan Spanien och Katalonien, Real Madrid och FC Barcelona.

*        *        *

Anne är på konferens; jag följer med, för egen eftertanke, jag tänker hela tiden på orbitaler. Vi dricker och äter varje kväll. Ibland bara Anne och jag, ibland har vi sällskap av Annes kollegor Paul, Henrik och Helen. Och ibland tillströmmar belgare, spanjorer och holländare från konferensen.

Paul berättar om en bankrånare i Ingelstad runt 1980. Spektakulärt. Vi dricker öl och cortado. Jag spelar upp samma film i mitt huvud några gånger; bankrånare med svarta huvor, flyktbil, kontanter i säckar, heltäckningsmattor och diskar, automatvapen.

*        *        *

Den gyllene fyrkanten (Quadrat d’or) är trots allt det mäktigaste uttrycket för den katalanska modernista-traditionen. I detta kluster springer jag på klassikerna en efter en. Gaudis Casa Batlló står i en klass för sig.

Det var i detta område som svinrika borgare anlitade prestigearkitekter för att förverkliga sina dyngvåta byggeridrömmar, basunera ut sin ekonomiska särställning och visa sin goda smak.

Casa Batlló är svårslaget. Marint, organiskt, mytiskt. Smiden, mosaiker och helt enastående träarbeten. Ingen munter snickarglädje, bara riktigt hög klass. Och alltsammans bygger upp en sagovärld att leva fram sin vardag i. Sankt Göran och draken varvas med Jules Vernes En världsomsegling under havet.

Det är stor skillnad på Casa Batlló och Gaudis jungfruarbete Palau Güell. Det organiska saknas nästan helt i Güell. Kanske hade han ännu inte hittat sitt formspråk? Kanske vågade han inte släppa tyglarna innan han hade nått ryktbarhet?

*         *         *

Det är trångt på den skakiga Metron. Men sånt far jag inte illa av längre. Det känns nästan tvärtom – behagligt att vara insvept i ett mjukt småblommigt tyg. Jag håller mig i en sval järnstång.

Barcelona är noga med Pablo Picasso. Det finns t.ex. ett rätt flott museum i den nordöstra delen av de gotiska kvarteren. Museet är inrymt i ett antal medeltida palats. Interiörerna skvallrar inte mycket om detta. Vita och grå släta galleriväggar, ljusa stengolv från modern tid dominerar.

Jag blir lite förvånad över att museet lockar så mycket folk. Och jag blir förvånad över att Picasso var så konventionell i början av sin karriär. Riktigt skittråkiga porträtt. Picassomuseet domineras av ungdomsverk, och Picasso kämpade på med bl.a. tidstypisk naturalism och dekadens. Jag tänker på Zola och Toulouse-Lautrec.

Museets mest intressanta inslag är de 44 Las Meninas-oljorna. De utgår från Velázquez klassiker, men retuscherar verket till kubism. Picasso gjorde tolkningarna i slutet av 50-talet, ett halvt sekel efter det kubistiska genombrottet med Flickorna från Avignon.

*         *         *

Jag kryssar mig fram genom gatorna i El Raval, mest känt för dekadent nattliv, droghandel, slitna hus, smala gränder, gamla kines- och horkvarter. Jag har läst i en broschyr att Picasso förlorade sin svendom här i krokarna, känns stort. Jag går sorglöst omkring och tänker på Pablos guppande tonårsstjärt, när jag kollar vintagemode.

Jag stannar till i ett antal välsorterade cigarraffärer innan jag hittar ett bra kafé, där jag får en croissant och en kaffe. Det är trångt på cafeet, jag sitter vid ett litet bord, för två personer. Efter en stund kommer en kvinna fram till mitt bord. Hon har stått vid bardisken, jag har lagt märke till henne. Hon tittar på mig, ler och frågar något som jag inte begriper. Jag svarar: “Sorry, I don’t speak spanish or cathalan”. Hon nickar: “I thought so, your skin and hair.” Jag skrattar till och drar fingrarna genom mitt röda skägg, nej, jag ser ju inte direkt ut som en sydeuropé. “Can I sit down, my legs are tired, and I really need a coffee”, säger hon. “Sure”.

Hon sätter sig mitt emot mig. Hon är runt fyrtiofem, lång, med stort lockigt (nästan krulligt) hår. Hon roterar sitt armband. Jag blir osäker, måste jag prata med henne? Eller kan jag som vanligt sjunka in i mitt svävande inre? Men hon sitter ju där, mittemot mig, ler och söker kontakt. Och jag blir lite nyfiken. Hon berättar om sitt husdjur, en katt. Det känns hur banalt som helst det här, tänker jag, men hon berättar vidare. Om sin livskris, om sin allt knackigare relation till sin man, om sin nyss avlidna far. Hon drar ihop sitt jättelika hår i en tofs i nacken. Och efter en timme har en hel livshistoria rullats upp. Det är sällan jag påverkas på djupet av möten med främlingar. Men jag kan inte värja mig. Och jag blir full av funderingar.

Jag undrar vad hon vill? Bara prata? Eller typ starta ett nytt liv? Hon tar av sig sina svarta plastglasögon, gnider sina våta ögon och gör rent glasen mot tröjan. Hennes man drar sig undan, berättar hon, åker till stugan uppe i bergen och spelar i gitarr i ensamhet, hon vill prata, han vill göra som han vill. De går i familjeterapi, men det leder ingen vart. Jag tänker att hon borde lämna sin man, jag är säker på att han trycker ner hennes energier.

Hon intervjuar mig om mitt liv, jag berättar så gott jag kan, men jag är rätt värdelös på att kondensera min brokiga tillvaro i ord. Jag berättar lösryckt ur min vardag, tänker att mitt liv inte låter lika intressant som hennes. Men hon blir djupt fascinerad; hennes ögon glittrar, hon ler, skrattar, gestikulerar. Jag tänker att hon nog kan dansa, att hon har rörliga höfter och rytmer i ryggraden. Hon tar upp sin telefon, knäpper en bild på mig. “Nono”, säger jag, känner mig generad. Hon visar några bilder ur galleriet. Hennes syster, hennes 19-åriga dotter, hennes man med långt stripigt hakskägg, hår och flint. Han ser för jävlig ut, tänker jag.

“It’s time for me to move on”, säger jag, “I want to see more of Barcelona than this café…”. “Allright”, skrattar hon, “givetvis, jag har en tid hos sjukgymnasten om en stund, värken i knät, så det är dags för mig också”. Hon sträcker fram benet, drar upp klänningen till knät och pekar på knäskålen. När jag kränger på mig kavajen, ger hon mig sitt instagramalterego på en papperslapp.

*        *          *

MACBA är Barcelonas centrum för samtidskonst. Utanför åker typ 50 pojkar (män är pojkar upp till 40 år…) skateboard och filmar varandra. De har keps. Allihop.(Utom en som har mössa.) Lokalen är riktigt snygg. Och här är allt stilla. Hit lockas inte samma turister som jag mötte på Picassomuseet och i Gaudís byggnader. Det är en högtidligt konsthall, det här. Vitt och rent och snyggt och perfekt. Inte alls tråkigt. Inte alls överraskande.

MACBA visar flera utställningar. En med Lawrence Weiner (amerikan, född 1942), Written on the Wind. Det är ju inte direkt konst som jag går loss på. Men han använder en av mina favoritmetaforer: Navigationen (inklusive kompass, karta, riktning etc.). Så jag är nöjd faktiskt. Det räcker för mig.

I utställningen från MACBAs egen samling dyker en hel del höjdare upp: Öyvind Fahlström (ja, faktiskt), Andrea Fraser, Robert Rauschenberg, Gerhard Richter. Den är riktigt vass. De är skickliga på att projicera här i Barcelona, tänker jag. Och Andrea Fraser levererar som beräknat. Sicken konstnär. Sedvanlig blandning av sex, humor och institutionskritik.

*        *        *

Det blir en iberisk lunch: Tapas, Paella, katalanskt vin. Jag har för ögonblicket inget att läsa, så jag drar på mig lurarna och sjunker in i musiken, innan jag börjar gräva i historien om Antoni Tàpies.

Antoni Tàpies har en stark position i katalansk konst. Han dog förra året, blev 90 år. Idag känns hans konst såklart daterad. Men det gäller att ge sig hän, tänker jag, så jag frotterar mig i hans tidiga surrealism (på 40-talet) och senare abstraktioner.

I den tillfälliga utställningen fascineras jag mest av en väktare. Han ser ut som en polis – batong, handklovar och avsevärda steroida komplex.

Jag försöker fota honom i smyg, men han märker det, ser bevärad ut. Han går fram mot mig och ser barsk ut, jag ger honom en blinkning och två knäpp med pekfingernageln på hans majestätiska batong.

Den tillfälliga utställningen brassar av namn som Gerhard Richter, Joseph Beuys, Richard Long, David Hockney, Bruce Nauman m.fl. Det gör man inte i tid och otid, tänker jag, här finns det pretentioner.

Utställningen drabbar mig inte alls, men den är rätt fin. Jag kollar en stund på den sadistisk-erotiska 120 days of Sodom av Pasolini (och hur fan hamnade den i utställningen?) och Beuys klassiker Sonne Statt Reagan. Beuys verk är en (medvetet urusel, antar jag) musikvideo proppad av kritik mot den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

Till de raffinerade omständigheterna på Antoni Tàpies-museet hör själva bygganden. Den ritades nämligen av en av de katalanska modernistaarkitekter som har hamnat i skuggan av Gaudi – Domènech. Han var lite mer konventionell än Gaudi, men inte alls oäven. Domenech ritade bygganden till sin brorsas bokförlag. En hel del är sönderrenoverat, men en och annan pärla finns kvar.

*        *        *

Till kulturhistoriens kanon hör Världsutställningen i Barcelona 1929. Plats: Montjuïc, söder om centrum. Och till denna utställnings praktklassiker hör Bauhausrektorn Ludwig Mies van der Rohes bidrag: den tyska paviljongen.

Det är en återhållen byggnad i sten och glas där gränsen mellan inne och ute är oskarp. Till inredningen hör Barcelonastolen, som idag är en designklassiker (med sviktande rykte, bl.a. på grund av imitationer).

Idag känns byggnaden inte särskilt modern alls. Men på sin tid var den djärv som en fallskärmsjägare bakom fiendens linjer. Jag sätter mig på stengolvet i paviljongen, jag lyssnar till spanska och katalanska röster och ett stilla regn.

Highway to hell

Där står samtidskonsten och vrider sig och vänder sig. Men hon lyckas ändå aldrig göra sig fri från historien, arkivet, varifrån hon hämtar sina symboler. Och symbolerna frilägger ju teman som knyter an till nya symboler och… Lyssna nu, så berättar jag om några av samtidskulturens tyngsta ikoner.

Staden

Staden är en utomordentligt välbesökt symbol. Full av komplexitet, full av nerv. Staden kan vara otämjd – en storstadsdjungel – och helt domesticerad – ett rutnät. Å ena sidan “den babyloniska skökan”, å andra sidan “det himmelska Jerusalem”. Den ideala staden har gator av guld, den är rik och vacker. Så sägs det.

I staden står ordning mot oordning. Smutsiga kåkstäder breder ut sig utanför ett rent och ordnat centrum. – Kom! Från kåk till kåk vi oss beger, från syll till ås, allt brytes ner! Låt oss bygga bort misären, låt oss bygga nytt och utplåna det fallna… Arkitekturen lider svårt av alla dessa utopier. Ambitiösa stadsbyggnadsplaner riskerar givetvis att övergå i naiva visioner om perfektion. Snubbel, snubbel. 

I staden som symbol ligger också en befrielsetematik. Under medeltiden var handeln fri innanför murarna, medan den på landsbygden var reglerad till marknader. Ett löfte. Från fattigdom till rikedom. Det urbana står i detta sammanhang för frihet, det rurala för livegenskap. Och glöm inte senare tiders romantiskt färgade tankar på städernas stad: Rom, Berlin, London, New York, Paris, Peking o.s.v.

I sin enklaste form möter vi symbolen staden i siluett: tinnar, torn, höga huskroppar. Eller kanske i glassiga fasader. Men staden låter sig lika gärna draperas i mer esoteriska bilder.

Trädet

Man kan tro att staden och trädet är varandras motsatser. Trädet hör till naturen, staden till kulturen. Men så är det alltså inte. Istället pekar trädet rakt mot staden; det var nämligen trädet som gjorde det möjligt för människan att bygga staden. Gärna på höjden. Babel.

Och trädet är i själva verket fullt av bostäder. I nordisk tradition rymde asken Yggdrasil boningar för gudar, jättar och människor. Ja, den bildade metafor för hela världen.

Trädet är av frodig betydelse; det står för växande och liv. Men det är också en tung visdomssymbol. I paradiset växer det träd, på trädet hänger det frukt, frukten bär på kunskap, när människan smakar på frukten förstår hon att hon är naken, när hon förstår att hon är naken börjar hon fortplanta sig. Och då bygger hon hus av trä till sin familj, tillverkar hon redskap av trä, håller hon sig varm av veden och tillagar hon sin mat över elden.

Trädets struktur går förstås inte att kringgå: roten, stammen, grenen, kvisten, bladet. Adelssläkter (och mer jordnära släktforskare) backar ju inte för att visa sina anor. Och Darwin vände, om jag minns rätt, faktiskt upp och ner på trädet.

Vägen

Highway to hell. Målet är ingenting, vägen är allt. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. On the road.

Jo, tack. Vägen är full av mening. Och som symbol är den uråldrig. Livsresan följer en väg. Och vår utveckling är en väg. Vi går vidare. Gärna till förgreningar, där vi ungefär som Hercules står inför avancerade vägval. Och vi avskyr ju återvändsgränder. Ordet “erfarenhet”, ett lån från tyskan, berättar om den visdom som man skaffar sig när man “far”. Även kunskapen är alltså en resa.

Just som trädet knyter vägen an till staden. Alla vägar leder nånstans. Kanske till Rom. I den romerska imperiet byggdes “via” efter “via” i system av rejäla vägar. Och det är ju skillnad på å ena sidan den raka vägen, kanske motorvägen, som tar oss från A till B. Rationellt, säkert. Och å andra sidan den slingrande vägen, som vi gärna promenerar och som ständigt ger oss nya utsikter.

Klotet, ringen och stjärnan

Människan har en särskild relation till geometrin. Regelbundenheter, precision. Här krävs beräkningar med vinklar, roten ur, Pythagoras sats och pi. Och därmed perfekt att skjuta hål på. Jovisst. Men samtidigt knyter geometrin an till existentiella frågor. Betänk mandalan i österländsk mystik.

Klotet ligger nära både lek och livsåskådning. Fotboll och himlakropp. Och ständigt oberäknelig. Bollen är rund. Klotet är rörligt. Just intill klotet ligger äpplet – perfekt för hushållning, odödlighet och makt – och ägget – den arketypiska födelsesymbolen. 

Klotet måste upplevas i rummet. Klotet gestaltas ju (till skillnad från t.ex. cirkeln) i tre dimensioner. Arkitekturen är passande nog full av majestätiska kupoler och glober. 

Berättelsen om cirkeln är sagan om den magiska ringen. Den utmärks av att hänga samman, den löper troget och till synes odödligt runt runt. Därmed bildar den ikon för året, tiden, evigheten.

Klossen skiljer sig ju tydligen från sina runda kamrater. Den är orörlig, stabil, knappast utrustad med bollens lekfullhet. Men den har samtidigt varit oundgänglig i människans utvecklingsprojekt. Tänk dig staden utan rutan och klossen. Eller åkern utan den raka fåran.

Om geometrin förädlas lite till, hamnar vi i stjärnan. Kanske med fem eller sex uddar. Den har fått markera allt från judisk kamp till kommunism, statsskick och anarkism.

Pentagrammet hängs vid nyandlighet, och Betlehems stjärna vägledde teckentydare från österlandet mot den där överjordiska födelsen.

Dödskallen

Om stjärnan associeras till födelse, är kraniet dess motsats. Dödskallen är en uråldrig dödssymbol, närmast nedärvd. Och den står i full blom i populärkulturen. Varje piratromantiker fäktas som Jack Sparrow.

Dödssymbolen har två riktningar: Antingen handlar den om din fiendes död eller om din egen död. Du seglar med Jolly Roger eller hemsöks av barockens vanitas-motiv. Det kommer hursomhelst att gå någon illa. Skallen grinar hålögd med glappande haka. Eller poserar som Slash med Jack Daniels och John Silver.

Ankare

Det är tidigt i juni. Vi övernattar i den gamla Tullstugan på Lilla Stenshuvud. Jag, FdV och NH har grillat lax med skinnsidan nedåt och druckit rosévin på trädäcket. På sluttningarna nedanför oss står de gråvita betongobjekt som ingår i Kivik Art Centre, ett projekt som leds av Sune Nordgren. Projektet illustrerar en välbekant strategi inom samtidskonsten: Att bygga in egenskaper från andra konstarter, i detta fall arkitekturen, i gestaltningen.

Klockan är runt tre på natten när jag skakar av mig täcket. FdV och NH sover, den ena snarkar, den andra gnisslar tänder. Jag drar på mig kläderna, skorna, trycker försiktigt ner dörrhandtaget, tassar ut genom dörrn. Jag står en stund på terrassen. Det är inte mörkt, bara nattskumt. I norr ser jag lamporna från Kivik. Där bor Mette och Richard som vi åt nöttoppar hos tidigare idag. I öst reser sig Stora Stenshuvud. Jag följer en stig nedför berget, passerar några betongmoduler av Snøhetta, David Chipperfield och Antony Gormley.

I en sänka på andra sidan en hage ligger Kullåkra. Där bor Uffe Lundell, sur som en citron numera. Stackars Jack har gjort rättsprocess av Kivik Art Centre. Konsten inkräktar. I naturen och i Uffes integritet.

Jag rör mig vidare genom bokskogen, det prasslar och knakar om mina fötter. Det är fuktigt, tårna blir våta. Havet, Hanöbukten, är inte långt borta. Det är ljudlöst och svart. Vi badade på Haväng för några timmar sen, svinkallt, såg stenåldersdösar på det gamla skjutfältet.

Plötsligt uppfattar jag i ögonvrån en hastig rörelse. Vad? Jag vänder mig ditåt. Jag hör en tung andhämtning. Jag stirrar in i det dunkla snåret. Koncentrerar blicken. Först kan jag inte urskilja annat än trädstammar, sten och lövverk.

Några dagar senare landar jag i Rom tillsammans med Anne, Thure, Pontus och Rasmus. I Rom är det omöjligt att värja sig mot kulturhistorien. Vatikanen, Sixtinska kapellet, Rafaels stanzer, verk av Michelangelo, Peterskyrkan. Plus allt det antika: Colosseum, Forum Romanum, Pantheon o.s.v.

Rom är intressant för samtidskonsten på många sätt, bl.a. som referenspunkt. Samtidskonsten gillar nämligen att anspela på historien, att hämta näring ur arkivet. På så vis kan man t.ex. visa hur jävla välorienterad man är eller hur man placerar sig i en tradition eller hur man knyter an till eller kritiserar en äldre idé.

Det är hett på Petersplatsen. Turister, munkar, nunnor och vardagsreligiösa katoliker hukar i skuggorna. Jag bestämmer mig för att bestiga Michelangelos kupol, ger ifrån mig några euro till en välklädd vakt, kliver uppåt i trappan, över fem hundra steg läser jag. Runt, runt. Jag passerar några terrasser på insidan och utsidan, vidunderliga vyer. Sen börjar vandringen inuti själva kupolskalet. Trappan är smal, väggarna lutar, murarna är svala och torra, klaustrofobiskt. 

Långsamt känner jag hur adrenalinet slår på. Och jag älskar känslan. Precis som när jag mötte stormen Gudrun i januari 2005. Puls, basuner i benen. När jag slutligen kliver ut på den övre plattformen är jag färdigladdad. Rom vid mina fötter, hetta, andning. Höjden, avstånden gör det svårt för ögat att göra topografiska bedömningar.

Adrenalin förlöser. Efter några minuter i hettan beger jag mig åter in i gångarna, genom de smala trapporna, ut på de stenlagda ytorna på markplan. Mitt sinne är som klarast efter att ha blåsts igenom. Rent, fritt. På marknivå bestämmer jag mig. Jag fattar tyst och för mig själv ett beslut som kanske får mitt liv att byta kurs.

DEN DÖDA VINKELN

För några veckor sen åkte jag söderöver. Det blev en dag i Malmö, en dag i Lund och en dag på Louisiana i Danmark. På Louisiana fick jag se konst av Picasso, en underlig snubbe – en blandning av Don Juan, Faust, James Bond, Robinson, Sherlock Holmes, Tarzan, Frankenstein och Dracula. Man tröttnar. Men ravinen ner mot Öresund på Louisianas östsida var som vanligt en ädelsten.

Dan före gick jag, Anne, Marianne, Askan, Karina, Rune och Ragnar en promenad i Pildammsparken i Malmö. Vi kände oss äkta. Parken innehöll fåglar, löpare och en och annan pikant rest av den blytunga Baltiska utställningen 1914. Baltiska blev på samma gång den sista samlade manifestationen för sekelskiftets jugendepok och den gryende modernismens morgonpipa.

Nationalromantiska galtar fick framskjutna platser på Baltiska, men de skulle snart få allvarlig konkurrens. På Baltiska visade kraftkarlen Gustaf Fjæstad en serie märkliga jugendobjekt: skogiga trämöbler och monumentala textilier. Liknande ting hade han tidigare levererat till konstsamlaren Ernest Thiel, vars monsterkåk idag kallas Thielska galleriet.

Gustafs textila arbeten producerades i en lång kedja: Gustaf formgav, hans systrar Amelie och Anna Fjæstad vävde, Gustafs fru Maja Fjæstad understödde systrarna, och Maja konsulterade i sin tur sin syster Anna Hallén vid avancerade utmaningar.

Längst bort från Gustaf i produktionskedjan ovan hittar vi alltså hans svägerska Anna Hallén. Hon är i stort sett helt okänd för historieskrivningen. Hon rör sig dold i den döda vinkeln. Själv känner jag egentligen bara brottstycken av hennes liv: Hon bodde i Domsten, var ogift, arbetade för Malmöhus läns hemslöjd, fick i ålderdomen dålig hörsel och var en jävel på textila tekniker.

Alldeles nyligen sänkte jag min blick i Johanna Rosenqvists Könsskillnadens estetik (2007). Och där dyker faktiskt Anna upp. Visserligen bara i en glimt. Men ändå.

*          *          *

Anna Hallén, som var utbildad vid Handarbetets vänner, förestod Malmöhus läns hemslöjdsförenings försäljningsmagasin i Helsingborg ändå från starten 1911. Föreningen hade då ytterligare ett försäljningsställe, nämligen på Gustaf Adolfs torg i Malmö. För Malmömagasinet ansvarade inledningsvis Märta Fjetterström (senare med tillägget Måås). Först på slutet av 20-talet öppnades magasinet på Clemenstorget i Lund och sommarbutiken i Falsterbo. Hemslöjdens butiker förestods genomgående av ogifta kvinnor.

I Hemslöjdsmagasinen mötte kunden en väl tilltagen skara av biträden. Alla var dräktklädda. Elegant och högtidligt. Kanske lite stramt. Tyger till skånska “folkdräkter” och andra landsbygdstextilier fanns till salu. Materialet hade organiserats omsorgsfullt bakom disken, och på väggarna hängde tavlor som visade häradsdräkter framifrån och bakifrån.

Hemslöjdsmagasinens kunder kunde välja mellan att köpa färdiga varor eller att tillverka på egen hand. Om en beställning mottogs, skickades den till utvalda, specialiserade slöjdare i länet för produktion. Om kunden föredrog gör-det-själv-konceptet, kunde hon (ja, säkert oftast en kvinna) köpa mönster, tyg etc.

Den stora delen av hemslöjdens produkter var textilier av olika slag, och textilslöjdaren var (med mycket få undantag) en kvinna. Den “manliga” (eller “hårda”) slöjdaren bearbetade metall eller trä. Fördelningen illustreras: 1925 engagerades 145 väverskor men bara 21 möbelsnickare.

Hela kedjan produktion-försäljning-konsumtion dominerades alltså av kvinnor. Föreningens styrelse hade däremot en något annorlunda fördelning: Inledningsvis var den jämn, men mot slutet av  20-talet fick den faktiskt ett överskott av män. Ungefär en tredjedel av styrelsens ledamöter var förresten av adlig börd, en skarp kontrast till den betydligt enklare skaran slöjdare.

Verksamheten hade sin förutsättning i ett omfattande inventeringsarbete. Under de två första årtiondena av 1900-talet inventerades hela länets hemslöjd.

Inventeringen var systematisk. Och när man svor sig fri från kulturimperialism, gav man sig in i en giftig museipolitisk diskussion: “Då föreningen aldrig velat beröva den gamla slöjden sin rätta hemvist nämligen på landet, äger föreningen icke någon större samling dylika föremål. Föreningen har istället mera inriktat sin strävan på att genom avbildningar i olika former till eftervärlden bevara forna tiders idoga och skickliga handaslöjd”.

Vid första anblicken lockas man att tro att inventeringen genomfördes utan värderingar. Inte alls, inte alls. Föreningen förbehåller sig nämligen rätten att kvalitetssäkra materialet: “Det bästa som kan upptäckas av olika slag lånas, fotograferas och färglägges.” Smakfostran.

Malmöhus läns hemslöjdförening bedrev kurser, bl.a. för att hjälpa arbetslösa kvinnor. Hemslöjdföreningen bidrog därmed dels till att underlätta övergången från agrarsamhälle till modern marknadsekonomi, dels till att destabilisera ett konservativt patriarkat. I någon mening var hemslöjdsföreningen en subversiv kraft; i Helsingborgs stad vidtogs under 1920-talet faktiskt åtgärder för att begränsa gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete.

Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan verkar vid första anblick ha föga gemensamt med den frigjorda, byxklädda och kortklippta “New Woman” (eller på svenska “ungkarlsflickan”), som utgör sinnebilden för den kvinnoroll som utmanade de tunga patriarkala strukturerna i mellankrigstiden.

Ungkarlsflickan strävade (åtminstone ytligt sett) efter likhet med mannen. Kvinnornas inträde i lönearbete under första världskriget innebar kristid för den klassiska manligheten. Hemslöjdsrörelsen var en feministisk mobiliseringsplats. Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan utgjorde möjligen en diskret parallell till den uppenbart giftiga ungkarlsflickan.

Kung Inge

Vi lever i en tid av förändring. Gamla värden står sig inte längre. Nya världar öppnar sig. Träspråk har flyttat.

Jag hade packat släpkärrorna. Hela den gamla verkstan nedpackad. När jag satte mig i bilen, vred jag om nyckeln och slog på CD-spelaren. Och döm om min förvåning. Jag hade räknat med att Svenska Akademien eller Timbuktu skulle gunga fram ur högtalarna. Men ikke. I CD-spelaren satt en bland-CD som jag inte alls kände igen. Vems var skivan? Hur hade den kommit dit?

Och jag gillade inte musiken, för mycket topplista, för mycket yta, för mycket djup på ytan. Jag tryckte ut CD:n och kikade på skivan. Vred, vände. Försökte tyda handstilen. Men tuschet hade slitits ned, jag kunde inte tolka tecknen, och handstilen kändes helt obekant. Ruggigt. Nån för mig okänd människa hade alltså varit inne i min svartlackade skåpbil och tryckt in en medioker blandskiva i CD-spelaren.

Alltsammans påminde mig om huvudpersonen Claes upplevelse i Klas Östergrens senaste roman “Den sista cigaretten”. Han hittar ett okänt blandband (romanen utspelas på 80-talet) i en bergsprängare (ja, romanen utspelas på 80-talet), och bandet kommer att förändra hans liv.

Istället för att grubbla mer över den okända bland-CD:n, satte jag i en annan skiva och körde mitt lass mot Ingelstad, 17 kilometer söder om Växjö. Ortens kulturella flaggskepp är en monumental gravhög, Inglingehög, som ligger på ett rejält järnåldersgravfält. Runtom öppna ytor, åkrar, bondgårdar, enstaka träd. I graven lär (enligt traditionen) den gamla urregenten Kung Inge vila. (Men det är ju förstås inte sant; i graven ligger nämligen Inges fru, drottning Inga, en bisexuell alfahona som tog från de rika och gav till de fattiga.)

Inte långt från storhögen hittar du Torsjön och Torsås. Ortnamnens förled innehåller möjligen det fornnordiska gudanamnet Tor (eller kanske helt enkelt mansnamnet?). Min gissning är att sjönamnet “Torsjö” är sekundärt. Det är bildat av “Tors-ås-sjö”, men den mellersta biten har slipats bort i talet. “Torsås” betyder nog antingen “Tors ås” eller “Tors os(=flodmynning)”. Jag lutar åt det första alternativet.

Torsås åsyftar den ås som reser sig öster om Östra Torsås kyrka i Ingelstad. Varför fick åsen detta namn? Jag bjuder på tre alternativ: (1) Åsen var vigd åt guden Tor, (2) På åsen fanns det en gång en kultplats för guden Tor, (3) Åskan brukade slå ner i åsen (åskor gillar ju höjder), och åskan förknippades ju med åskguden Tor. Alla tre tolkningarna kan i själva verket kombineras.

I detta kulturhistoriska kraftcentrum — bland gamla urdrottninggravar och hedniska språkspår i landskapet — hittade alltså Träspråk sin nya verkstad. Den ligger på industriområdet i norra Ingelstad i Carriers gamla anläggning. Där hyr jag två rum, det ena använder jag för sågning, sammansättning och fräsning, det andra använder jag för hyvling, borrning, slipning och ytbehandling.

Känn ingen sorg

Under mig rusar skenorna. Jag har varit på drift västerut en stund, när ryskan stiger på. Hon sätter sig på sätet jämte mig. Hon är nyfiken. Själv lyssnar jag på John Holm och vill nog egentligen fortsätta med det. Men hon ger sig inte.

Hon talar svenska med kraftig brytning, berättar att hon en gång ville bli hjärnforskare men att hon stupade på intagningsprovet. Istället satsade hon tydligen på parapsykologi. Hon börjar spå mig. Hennes häxteknik bygger på numerologi, talsymbolik.

Hon skriver ner mitt personnummer och mitt namn på en papperslapp. Låter bokstäver korrespondera med siffror och siffror med egenskaper och livsöden. Hon stryker därefter på lite diffusa influenser från kinesisk filosofi. Sen ser hon mitt liv i olika summor. Spådomen bildar en riktigt välsnidad barockram runt min Göteborgsresa i september 2009.

Konserthuset

Sillastrypare på Kungsportsavenyn. Götaplatsen med Poseidon i mitten. Den sista utmattade efterlöparen till det rostiga, gamla götiska imperiet? På den västra sidan av Götaplatsen ligger konserthuset, och det är dit jag är på väg.

Därinne lär det nämligen finnas några småklassiska möbler av formgivarlegenden Axel Larsson från Svenska Möbelfabrikerna. Larsson och Svenska Möbelfabrikerna hade sin yppersta glansperiod på 1930- och 40-talet.

Larssons konserthusmöbler renoverades för några år sedan omsorgsfullt av Olle Anderson, postmodernismens inredningsgeneral i Sverige. Jag har aldrig haft tillfälle att se dem tidigare, men nu är det alltså dags. Tyvärr stöter jag på problem, entrédörrarna är nämligen låsta. Men jag ger mig inte. Jag smiter runt hörnet, hittar en dörr på avigsidan, kliver in.

Jag förstår att det inte är meningen att allmänheten ska vandra omkring här i de stora, svala, ekande hallarna på udda tider. Därför rör jag mig med extra självsäkra miner och steg över de ödsliga stengolven. Det gäller att se anställd (eller åtminstone betydelsefull) ut, om någon nitisk vaktmästare eller grånad dirigent dyker upp.

Några trappor i höjden börjar Larssons fulsnygga möbelpjäser visa sig. De ålar som feta midgårdsormar, de reser sig som svultna tigrar.

Objekten är typiska för brottet mellan nyklassicism och mjukmodernism i Skandinavien. Jag vänder på stolar och fåtöljer och ser att metallblecken med tillverkarens signatur sitter kvar: “AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors”.

Balzar Beskow S-312 3

Konstmuseet

På Götaplatsens sydsida ligger Göteborgs Konstmuseum, som sitter ihop med Göteborgs Konsthall och Hasselblad Center. Idag nöjer jag mig med den klassiska konsten: måleri och skulptur på museet.

Det grämer mig lite att höstens stora Ivar Arosenius-utställning ännu inte har öppnat. Jag får hålla mig till de fasta utställningarna.

Museet har flera våningsplan med utställningshallar, genomgångsrum, trapphus och skrymslen. Ett nervsystem, märg, synapser, lika sympatiskt som parasympatiskt. Samlingen är rätt bred: diverse skulptur, äldre europeisk konst, nordisk tidigmodernism, Göteborgskolorister, en modern avdelning, svenskt 1700-tal, nordiskt 1800-tal och Fürstenbergska galleriet.

I Fürstenbergska galleriet hittar jag nordisk konst från decennierna kring sekelskiftet 1900. Allt är donerat av konstmecenaten Pontus Fürstenberg och hustrun Göthilda. Samlingen är en av de finaste i universum för nordisk sekelskifteskonst. Pariser-skandinaver. Grez-svenskar. Friluftsmålare. Konstnärsförbundare.

Skymningen sänker sig ödmjukt över besjälade stämningslandskap. Här finns flera målningar av Varbergsskolans kärleksfulla drakar: Richard BerghNils Kreuger och Karl Nordström. Berghs Nordisk sommarkväll tillhör Sveriges konststandards.

Carl Wilhelmsson bjuder på sedvanliga, västsvenska, religiösa fiskarkvinnor i hucklen (alltid porträtterade med överdrivna vertikaler.) Jag dröjer gärna vid Ernst Josephsons Näcken. Andra av museets klassiker är Björn Ahlgrenssons SkymningsglödenCederströms Karl XII:s likfärd och P.S. Krøyers Hipp! Hipp! Hurra!

Själv fastnar jag en stund framför Hanna Paulis Konstnären Venny Soldan-Brofeldt. Det är nått muckigt och solkigt som jag gillar med den där målningen.

Efter en stund kommer en bredaxlad väktare och rycker mig försiktigt i armen. Han misstänker tydligen att jag gör en konstkupp. “Väskan”, säger han och pekar på min Fred Perry-väska. Jag rusar hastigt nedför trapporna, lämnar museet.

Bokmässan

Bok- och biblioteksmässan håller till i mässhallarna vid Scandinavium, indianernas hemland. 

Torg, scener och montrar. Överallt. Det är inte lätt att navigera på mässgolvet. Rent mentalt alltså. Det gäller att tänka utanför gamarna.

Här pratar folk om dödskallemärkt svininfluensa, tvekar innan de trycker varandras bleka händer. Jag kollar på böcker, pratar med virriga utställare och besökare. Dessutom snor jag gratispennor. Den penna som jag får av Svenska Författarförmedlingen går sönder efter knappt en timme. Tillvaron (och dit måste man väl räkna bokmässan?) visar gärna sina lustiga symboler.

Mässan är full av kändisar. Göran Greider nickar till mig, jag blinkar tillbaka. Camilla Läckberg är djurparkens drottning, hon sitter på en tron, signerar böcker och ler ungefär som monarker brukar göra. När jag just har passerat i krokarna av Fredrik Belfrages vackra flintskalle, råkar jag snudda Jan Guillous nakna underarm. Den är muskulös efter alla timmar på pass med polerat jaktgevär.

Carl-Einar Häckner underhåller. Lars-Gunnar Erlandson har tydligen skrivit en bok.  Daniel Sjölin och Eva Beckman (oj! hon är stor och snygg!) spelar in SVT Kulturs litteraturmagasin Babel. Jag beställer en kall öl i baren jämte, tittar på inspelningen; kameramännen ser ut som Tolstoj, och de rör sig i en märklig knäande tyrolergång.

Jonas Karlsson, novellisten och skådisen, ser trött ut. Cecilia Malmström tittar i taket. Lars-Gunnar Andersson håller ett föredrag som mest lockar den snävaste språkmaffian. Doreen Månsson intervjuar nöjeskändisar. Per Morberg har antagligen skrivit en kokbok på testosteron (eller möjligen en mjukporrnovell).

Ebba Witt-Brattström har smugit efter sin make, den store, mäktige Horace Engdahl som regerar i Svenska Akademiens monter.

Vad gör förresten Folkpartiet och Timbro på bokmässan? Deras montrar är folktomma, lockar ingen publik. EU-montern saknar också medborgare, och besökarna undviker även alla montrar med kungakronor och andra mörkblå emblem. Avdelningen för tecknade serier (för både barn och vuxna) är däremot proppfull. Men på musiktorget rear de ut all jazz. Inte undra på.

De som är viktiga – och nu menar jag riktigt, riktigt viktiga – inom kultursfären ser faktiskt lite annorlunda ut, märker jag. De verkar både skarpa och drömmande på samma gång. Ungefär som väljästa, överblommade vinkännare.

De största litteraturentusiasterna hittar jag i kvarteret för litterära sällskap. Karneval! Jag besöker först Selma Lagerlöf-sällskapet, August Strindberg-sällskapet och Heidenstam-sällskapet.

Heidenstamsällskapet har hänsynsfull motvind; båset är litet, ungefär som ett utedass, publiken obefintlig, ungefär som på ett utedass. Mannen i montern rekommenderar en historisk roman och en diktsamling. “De står sig fortfarande”, säger han.

Vilhelm Moberg-sällskapet berättar om Algutsboda och föreslår mig (något överraskande) att läsa Mans kvinna.

Elin Wägner-sällskapet rekommenderar faktiskt Pennskaftet. Den har jag inte läst, jag köper den. Jag får samtidigt en hälsning av Helena Forsås-Scott som har redigerat boken och skrivit kommentarer och ordförklaringar. “Till Wägner-entusiasten Fredrik med många hälsningar från Helena Forsås-Scott. Bokmässan 2009.” Helena är lycklig och uppskruvad, hon ska strax föreläsa om Wägner på en av mässans scener.

Tänka sig att det finns ett sällskap för Swedenborg! Änglarnas strukturalist, den sakrala spekulationens gigant! Mest intresserad blir jag faktiskt av hans detaljerade skiss till en flygmaskin.

Mannen i Harry Martinson-sällskapets monter kan inte dölja sin kärlek till Kap Farväl och Nässlorna blomma. I Hjalmar Söderberg-sällskapets monter möter jag en färgstark liten herre med Blekingebrytning. Vi pratar om Gerda Wallanders Söderbergporträtt som hänger (lite avsides) på Thielska galleriet.

Sen berättar mannen om Hjalles (ja, så kallades Söderberg faktiskt!) danska familj. Det var sensommar 1907, när Söderberg drog sig undan omvärlden under några dagar. Han var hårt prövad av sitt äktenskap med den alltmer nervsjuka Märta, och hans sår efter den häftiga kärlekshistorien med Maria von Platen hade ännu inte läkt.

På ett pensionat (jag tror att det var Turisthotellet) i Mölle i nordvästra Skåne mötte Söderberg en vacker danska, Emilie. De kysstes på Mölle hamnpir innan de skildes åt. Men relationen skulle växa. Hjalle levde under flera år ett dubbelliv. Stockholm och frun på vintern, Köpenhamn och Emilie på sommaren. Nästan ingen i Sverige (utom möjligen bl.a. Bo Bergman) kände till Emilies existens. Det skulle dröja tio år innan Hjalle skilde sig från Märta. Då var hans dotter med älskarinnan Emelie sju år gammal.

Hos Fröding-sällskapet råder det högtryck av nycirkus. Här kan man beställa privatuppläsning av valfri Frödingdikt. Tomas Sköld harklar sig innan han levererar “En morgondröm”. Han läser med stark inlevelse. Frödings erotik glöder i hans vilda ögon.

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

o.s.v.

När uppläsningen är över torkar Tomas sin fuktiga mustasch, innan vi börjar prata om Frödings relationer till Ida Bäckman och Verner von Heidenstam.

Efter en stund griper också Kjell Fredriksson, ytterligare en Fröding-kännare, in i samtalet. När jag skriver min e-postadress på en lapp reagerar han på mitt efternamn. “Är du släkt med Henrik Sandblad? Idéhistorikern?” “Ja, på avstånd”, svarar jag. “En av mina bästa vänner”, berättar Kjell. Fröding förenar oss alla, tänker jag.

*          *          *

Javisst. Göteborg är fullt av liv dessa dagar. Och fullt av doldisar och kändisar. (Och då har jag faktiskt ändå inte nämnt att jag har sett Thomas Bodström och Tomas Tengby kivas som bara grabbar gör).

Jag lämnar mässhallarna. Det är septembereftermiddag i Göteborg. Näckrosdammen, Vasaparken, Femmans torg. Jag lägger mig i allén, bängen trålar förbi, men dom ser mig inte, jag gottar mig i solens sken.

Den vassa eggen

Det gäller att hålla eggen vass. Om du reser några mil norrut från Växjö höjer sig landet. Under en av höjderna, Hultaklint, hittar du Singoallas grotta. Nån hemlighetsfull och djup grotta med fuktiga stalaktiter och stalagmiter är det dock inte frågan om: Ett tungt granitblock vilar i all anspråkslöshet som tak över två klippor.

Men landskapet är oemotståndligt, dramatiskt, nästan brutalt. Från toppen av Hultaklint har du fri sikt upp till fem mil, sägs det, i tre väderstreck. Och vid Singoallas grotta, som ligger dold i en storstammig granskog, stupar berget obarmhärtigt ner i en ren, djup källsjö.

Senromantikern Viktor Rydberg föll för miljöerna och lät kärlekshistorien mellan zigenarflickan Singoalla och riddaren Erland Månesköld i sin egen favoritroman Singoalla utspelas här. Alldeles i närheten, i Berg, ligger förresten en annan kulturplats av dignitet, nämligen den framsynta Elin Wägners hem Lilla Björka.

Men jag har hamnat i trakten av helt andra skäl: I den lilla bullerbyn Lädja (med runt tretti hushåll) håller möbelsnickarmästaren Håkan Palm till. Lädja ligger vackert, dessutom alldeles i närheten av ett av Sveriges möbelmeckor, Lammhult. Håkan drog igång Lädja snickerimagasin för många år sen av kärlek till hantverk och svenskt lövträ.

Här produceras kvalitetsmöbler enligt klassiska snickeritraditioner. Jämte sin egen möbelproduktion är Håkan pedagog, med bakgrund som slöjd- och yrkeslärare.

Mustascher

I fem dagar har jag och fem andra tillgång till Håkans handledning och verkstad. Vi börjar i teorin, i ett rum med undervisningsmaterial, ritbord och hyvelbänkar. Håkan går igenom de svenska träslagen och diverse förädlade trämaterial, t.ex. masonit, MDF, spånskiva, lamellskiva och plywood. Sen berättar han om finsnickarmässiga sammansättningar: tappning, sinkning, slitsning, centrumtappning, kontraprofilerng och annat.

På väggarna i rummet hänger det gamla skolplanscher med snickerimotiv. Kolla in bilden nedan. Så skulle idealsnickeriet se ut för inte så väldigt länge sen.

Ångtrumma

I nästa rum riggar vi upp ångtrumman, ett äkta hemmabygge. En vattenkokare är kopplad till ett isolerat ventilationsrör. Placera veden i röret, slå på vattenkokaren, vänta.

När träet har utsatts för ånga, basats, är det böjbart. Förvånansvärt böjbart, må jag säga. Kolla in skruven på 360 grader på bilden nedan.

Virke

Håkan har ett rejält virkesupplag. Grova dimensioner av kantad och okantad al, alm, ask, bok, mahogny, björk, ek, lind, lönn, sälg, poppel och annat vilar i halvsorterade travar. Det mesta av virket är redan nedtorkat. Håkan har ingen egen torkanläggning utan legotorkar eller köper färdigtorkat.

Jag studerar virket och fångas av den heterogena strukturen i rötskador. Flammig, rötskadad ved i t.ex. björk och bok har helt klart estetiska potentialer. Den blonda skandinaviska möbelstil som vi så länge har dragits med diskvalificerar oroliga, råa trästrukturer. Men för egen del har jag inget emot trä med oförutsägbara, vilda uttryck.

När Håkan förevisar poppeln är jag såld. Kraftfull struktur, väldefinierad kärna och splint. Och jag har faktiskt aldrig förr skurit i poppel. Jag vrider och vänder på de grova poppelbitarna.

Poppel är en videväxt, precis som asp, och det finns faktiskt en del likheter mellan de båda träslagen, båda har t.ex. trådig, lätt och mjuk ved. Dessutom skjuter både poppel och asp envisa rotskott.

Poppel används knappast alls i inredningssnickerier, annat än bemålad eller som blindträ och kontrafaner. Det finns massor av arter och underarter av poppel. Jag misstänker att jag håller silverpoppel i min hand.

I Sverige förekommer poppeln inte naturligt, alla poppelarter är införda, men trädet är rätt vanligt som prydnadsträd. Även om det finns en och annan större poppelplantering, främst i södra halvan av Sverige, har jag aldrig sett poppel i den ordinarie trävaruhandeln.

Jag väljer ut virke, ett rejält råämne, och bär in det i maskinhallen.

Jurassic park

I maskinhallen, snickeriets bultande hjärta, hittar jag en enkel men kraftfull snickarutrustning. Klassiska maskinmärken, några av dem sedan länge insomnade, andra ännu levande i högönsklig välmåga. Jonsered, Jon Stenberg, Stenbergs, Fjellman, Waco etc.

Spånsugsanläggningen dånar, snickarens kroniska tinnitus. Jag behåller för det mesta mina hörselkåpor på. Vi rör oss som skuggor i maskinhallen. Ett snickeri är ett myller av handverktyg, maskiner, maskinverktyg, kuttrar, stål, klingor, knektar, mallar, skjutmått, tumstockar, stämjärn, slipband, anhåll, chuckar, sågar, raspar, filar, skär, putsmaskiner, handöverfräsar och annat.

Maskinerna har rätt många år på nacken, men de är välsmorda och stabila. Karaktär och temperament. När jag drar igång rikthyveln känner jag att de breda golvtiljorna i magasinet vibrerar. De tunga maskinerna är ödlegröna, påminner om dinosaurier, tänker jag. Klingor och stål är tänder och ögon från en urtidsvärld som glittrar och glimmar i trädammet.

Kanske är fladderputsen en muterad fladdermus från juraperioden? Fanerpressen, stämborren och sinkmaskinen (med sina blottade remmar och kedjor) liknar godmodiga växtätare? Men justersågen – den måste väl vara den skräckinjagande, köttätaren Tyrannusaurus Rex? Det ultimata vilddjuret! Det är lätt (jag försäkrar) att känna sig naken inför en rytande justersåg!

Håkan förevisar maskiner, skyddsföreskrifter, tekniker och genvägar. Såhär gör man förresten, berättar Håkan, ett gångjärn i trä. Snabba fingrar.

Mitt eget projekt, en vägghängd sänghylla med lucka och låda, är i förväg skissat och måttsatt. Hyllan går under arbetsnamnet To His Coy Mistress efter en 1600-talsdikt av den brittiske barockpoeten Andrew Marvell.

Jag skär i mitt bastanta poppelstycke med planhyvel och justersåg. Poppeln doftar. Koligt och skarpt. Sen limmar jag poppelstavarna till skivor och sammanfogar skivorna med centrumtappborren. Därefter tillverkar jag en låda i björk. Vi monterar en tappsläde på bordsfräsen, fäster några notfräsar på spindeln. Sen fräser jag några riktigt rena sockerlådssinkor.

Jag skär ut ett handtag ur ett stycke sjödränkt ek, svartek, med bandsågen. Eken kommer från ett vrak nånstans i Östersjön, mellan Kalmar och Karlskrona. Några hobbydykare erbjuder sig att (i full diskretion) hämta upp den åtråvärda, dränkta veden.

Jag borrar några hål i handtaget med pelarborrmaskinen och fäster handtaget på skåpsluckan med centrumtappar.

Innan jag slutmonterar och ytbehandlar skåpet (med linolja och terpentin) putsar jag delarna i kant- och långbandsputs. Nu är förlossningen över. Den vägghängda sänghyllan To His Coy Mistress har sett dagens ljus. Få vi ej solen att stå still, så skall den virvla som vi vill!

Bildhuggare från Indonesien

En dag dyker en bildhuggare från Indonesien upp. Det är en ganska ung man, nånstans mellan 25 och 30 år gammal, gissar jag. Jag tror att han kommer från en by på Java. Han har varit i Sverige i några veckor, kan absolut ingen svenska och ganska lite engelska.

Men han kan skära spån. Ja, jävlar. Han mejslar snabbt fram ett blommotiv ur ett stycke lind, konstaterar att linden är lättarbetad i jämförelse med de tropiska träslag som han är van att jobba i. Det gäller att hålla eggen vass, tänker jag.

Förr var bildhuggaren oumbärlig för möbelsnickaren. Jag tänker på Ola och Christian Eriksson i Taserud. Utan dem hade Bröderna Eriksson aldrig kunnat vinna sitt blytunga rykte runt sekelskiftet 1900.

Vilma

Det är viktigt med pauser. Då serverar Carina, Håkans fru, lunch och fika. Potatis från grannbondens odling, hembakat bröd, hembakade bullar, hemkokt saft, småländsk ostkaka och annat. Carina sköter också administration och ytbehandling i Lädja snickerimagasin.

När vi pausar berättar Håkan yviga anekdoter och skrönor från trakten och från sitt snickarliv. Ibland bromsar Carina honom, men Håkan fortsätter helst, han älskar att berätta. Under bordet ligger hunden Vilma. Hon har vacker päls, frodig som ett fårs. Hon slickar mina händer och fötter.

I pauserna pratar vi också om maskinmärken, snickeriverktyg, träleverantörer m.m. Swedendro, Felder, Hammer, Lövånger, Logosol, Dick, Theofils, Duab-huset, Bröderna Holm, Gapro, Ejca, Gör-det-själv o.s.v.

Utställning

Håkan ser sig nog mer som möbelsnickare än möbeldesigner; men det hindrar inte att många av hans produkter är riktigt raffinerade i estetiken.

På snickarmagasinets luftiga övervåning har Håkan sin utställning. Jag följer den knarrande trappan. Flera av objekten fångar min uppmärksamhet. Ett runt bord i flammig, betsad björk har både balans och karaktär.

Dessutom gillar jag ett soffbord i poppel. Här är de ljusa och mörka stavarna effektfullt limmade mot varandra. Splintkärna–splint–kärna.

Håkan har också lyckats bra i några spröda skulpturer – fåglar och andra figurer. Skulpturernas uttryck vandrar på en tunn linje: Är figurerna goda eller onda, kärleksfulla eller skrämmande?

Cigarren, likt mycket annat i världen, tar slut. Nu vrider sig året strax från augusti till september. När jag efter fem dagar lämnar Lädja har jag en oväntad känsla i bröstet: Det är nämligen samtidigt både varmt och vemodigt, gryning och skymning. Varför känns det så?

Arvika Explorer

Den 25–28 augusti 2008 åkte jag på egenkomponerad konst- och designresa till Arvika i västra Värmland. Jag längtade efter att lära mig mer om konstnärerna i Rackstadkolonin och Arvikatraktens rika hantverksmiljö runt sekelskiftet 1900. Under resan gjorde jag en del anteckningar. Av dessa har jag byggt en reseskildring.

Taserud

Jag är till fots på väg till Taserud, en stadsdel i nordöstra Arvika. Här dominerar idag modern villabebyggelse, men för inte så länge sedan fanns här gårdar, torp, ängar, lövträddungar och potatisåkrar. Delar av de gamla miljöerna är bevarade, inte minst runt Rackstadmuseet, målet för min första utflykt i Arvika.

Några hundra meter före museet passerar jag keramikern Kristina “Kylle” Årlings och träsnidaren James Erikssons verkstäder. De bär tunga konstnärliga arv. Deras far var träbildhuggaren Matts Eriksson och farfar skulptören Christian Eriksson, bygdens store son. Kylle håller till i pappas gamla verkstad, James i grannhuset.

Jag besöker ingen av dem, men genom ett fönster ser jag James, han sliter med ett trästycke. James tillverkar kanske en Taserudsstake, något av traktens symbol. (På en av Arvikas infarter står förresten en Taserudsstake i kolossalformat i vägkanten.)

Taserudsstaken började tillverkas i Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud omkring 1905 av skulptrisen Nanna Johansen, dotter till Skagenmålaren Viggo Johansen. Förebilden var en 1700-talsstake som Elis Eriksson, en av snickarbröderna, hade ropat in på en auktion i Blomskog något år tidigare. Sedan Nanna hade lämnat verkstaden kom staken att tillverkas av bl.a. Elis och hans bror Karl Eriksson. Av tradition har den sedan skurits av barn och barnbarn till snickarbröderna.

*           *           *

Jag står under ett paraply på Rackstadmuseets parkering. Det regnar på gräsytorna, lövträden och fruktträden. Här, precis vid parkeringen, stod Bröderna Erikssons Möbelverkstad i brand 1924. Den byggdes aldrig upp igen. För mig är eldsvådan en symbol.

I Sverige fanns det en rik tradition av tillverkning av högklassig möbelkonst runt sekelskiftet, och här var Bröderna Eriksson ett tungt inslag. Branden symboliserar hela epokens undergång. Nya ideal växte fram och tog över: modernism och funktionalism.

Allt är perfekt, tänker jag. Det regnar lite, och det är sent i augusti, friläge för stämningar. Jag betalar 60 kronor och går in på Rackstadmuseet.

Entrén ligger i snickarbröderna Erikssons barndomshem Haget. Från den gamla mangårdsbyggnaden skjuter moderna flyglar ut, museets utställningslokaler. I museet finns förutom utställningshallarna ett kafé och ett litet bibliotek. Strax bredvid museikomplexet ligger butiken.

Jag vandrar omkring länge i de ljusa, luftiga hallarna. Allt känns rent. Rymd är nödvändigt i alla utställningshallar. Och här är det kanske extra viktigt: Rackstadkonsten är nämligen kraftfull, ibland monumental. En trång presentation skulle kväva målningarna.

Jag kan inte värja mig. Jag dröjer framför flera av konstverken. Ställer mig nära, backar, går fram igen, går vidare till nästa, återvänder. Utställningen är helt enkelt högklassig. Punktlistan visar i stora drag vad jag fick se:

  • Måleri och teckning: Gustaf Fjæstad, Maja Fjæstad, Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Ture Ander, Bror Lindh, Alfred Ekstam
  • Skulptur: Christian Eriksson, Bror Sahlström, Liss Eriksson
  • Keramik: Riborg Böving, Hilma Persson-Hjelm
  • Träsnitt: Maja Fjæstad
  • Möbler: Christian Eriksson, Bröderna Eriksson, Gustaf Fjæstad, Björn Ahlgrensson (intarsia), Axel Lindegren (kompositioner), Carl Westman (kompositioner)
  • Textil: Amelie och Anna Fjæstad, Maja Fjæstad, Gustaf Fjæstad
  • Arkivalier, kuriosa: Gustaf Fjæstads vargskinnspäls (för målning av vintermotiv), Gustaf Fjæstads staffli, foton som Gustaf Fjæstad använde som förlagor till sina målningar
  • Metall: Petter Andersson, Ragnar Myrsmeden, Bror Sahlström, Lisa Morell

Till Rackstadmuseet hör Oppstuhage, en fristående byggnad ett stycke upp i en glänta. Oppstuhage uppfördes av skulptören Christian Eriksson mellan 1894 och 1896. Christian bodde då sedan länge i Paris. Men han ville återvända till Sverige med sin franska fru Jeanne Tramcourt.

Han ritade och byggde då en kombinerad ateljé och bostad i anslutning till barndomshemmet Haget. Bröderna hjälpte till med träarbeten, kompisen Petter Andersson med smide.

Men Oppstuhage känns faktiskt varken värmländsk eller fransk, den liknar mer en alphydda i Tyrolen, möjligen med en släng av norsk fjällstuga.

Hit, till den värmländska vischan, tog Christian alltså sin Pariserfru. Hon var 18 år, underskön, själv var han 36. –Jeanne var som en orkidé i en potatisåker, sa konstnärskollegan Fritz Lindström i sin mest spridda one-liner.

Men Jeanne och Christian flyttade snart till Stockholm, i Oppstuhage bodde de sedan bara i korta perioder. Istället hyrdes huset ut till konstnärskollegor: FjæstadsLindströmsAhlgrenssonsBror SahlströmBror LindhTure Ander och säkert några till.

Jag gör entré i Oppstuhage och går in i ateljén till vänster. Den är ljus, har ett generöst fönster och högt i tak. Väggarna består av grov, liggande träpanel.

Ateljédörren är speciell. En liten dörr för vardagsbruk sitter monterad i en större port. Porten användes för att forsla in råämnen och ut färdiga skulpturer. Snickerierna i Oppstuhage har överhuvudtaget många fina detaljer.

I ateljén träffar jag en guide. Hon heter Margareta (om jag nu i skrivande ögonblick minns rätt. Kanske var efternamnet Lindqvist?) Hon är Taserudsentusiast. I ateljén finns det en fin samling av skulpturer av Christian, och Margareta berättar med glöd om objekten. Hon dröjer särskilt vid kopior och bilder av hans sakrala utsmyckningar till Kiruna kyrka.

Även om de flesta av Christians skulpturer finns i Stockholm, är faktiskt en hel del spridda över landet. Och just Kiruna-skulpturerna lär han själv ha värderat högt.

–Men han undvek det traditionellt kristna symbolspråket, berättar Margareta. I Kiruna kyrka finns det nästan inga kors. –Har läst att Kiruna ska flyttas, säger jag, marken rämnar, vad händer med kyrkan? –Den ska flyttas med, bit för bit, varje smula.

Margareta tar mig vidare till köket. Jag är inte helt säker, men jag tror att det var här som Björn Ahlgrensson hittade motiv till sina berömda stämningsbilder från Oppstuhage. Miljön runt köksfönstret känns i varje fall bekant.

–Se här, säger Margareta och pekar på den murade spiskupan. Dekoren är målad av Maja Fjæstad. Hon och Gustaf var nygifta då.

Jag tittar på målningen, den är inte direkt vacker, men den har en spännande detalj. Maja har tecknat sig själv och Gustaf. Maja är försvinnande liten, Gustaf gigantiskt stor. Kanske var det just så hon uppfattade deras relation redan från början?

I köket står det ett stort skåp av ljus ek. Det är komponerat av Christian Eriksson och tillverkat av hans bröder. Smidet är utfört av Petter Andersson. Jag har sett liknande smide av Petter förr: utsträckt, lite flikigt.

På väg till övervåningen passerar vi hallen. Den är klädd i en originell träspåntapet. Tapeten är renoverad. –Men det var svårt att hitta hantverkare, berättar Margareta. Till sist fick vi tag på en skicklig korgmakare som kunde tillverka de tunna spånen.

På övervåningen går vi först ut på balkongen. Vi häver oss över räcket och tittar på några dekorativa utskott på utsidan. Högt upp på alphyddans balkonghylla sticker jag alltså ut mitt huvud, liknar en gök i ett gökur, tänker jag.

I sovrummen är väggarna klädda med en vacker vävtapet. Den är rekonstruerad, tillverkad på väveriet i Klässbol. Margareta fortsätter att berätta ivrigt.

Nu drar hon (något oväntat) fram en liten klubba. Det är en potatisstöt. –Den fick Jeanne av Christian på sin tjugoårsdag, säger hon. En gåva till “matmodern Jeanne”. Och här stod Christian inför en utmaning: Jeanne var nämligen betydligt mer intresserad av franskt mode än värmländska potatisar.

På Rackstadmuseet dröjde jag särskilt vid ett porträtt av Fritz Lindström som föreställer hustrun Ellen. Målningen är daterad “Mölle 1917“ och dedikerad till dottern Mary Ann, som på bilden finns i Ellens mage.

–Vad vet du om målningen? frågar jag. –Egentligen inte mycket, hur så? –Jag är rätt säker på att den är målad i mitt fritidshus i Mölle, säger jag. Huset kallas Vängården och byggdes som andelshus 1907. En av ägarna var Ellen, en annan min farmors mor Nanny. Ellen LindströmMaja Fjæstad och Nanny var systrar. Både Lindströms och Fjæstads vistades en hel del i huset, det framgår av gästboken.

Nu varvar Margareta upp. Hon vill att jag fortsätter. Jag berättar vidare, låter historien svälla litegrann. –Du måste träffa vår intendent, Richard Sangwill, säger Margareta, han vill säkert veta. Margareta ringer till museet, men Richard är på Grönland.

–Kan du komma tillbaka imorgon? –Tyvärr inte, säger jag, men jag lovar att skicka ett mejl.

*           *           *

–Nu vill jag höra mer om Christian och Jeanne, säger jag. Och Margareta fortsätter: –Christian och Jeanne skilde sig, han jobbade för mycket, säger Margareta, det tärde på äktenskapet. Men båda träffade nya livskamrater. Jeanne föll för prins Wilhelm, berättar hon.

Jag får upp en bild av prinsen i huvudet: gänglig, tanig. –Då bytte hon ner sig, säger jag, visst var Christian stiligare? –Javisst, säger Margareta, Wilhelm liknade en högaffel.

Ja, nog har taserudarna kvar sin verbala yxa, tänker jag. Sen tackar jag för mig, skriver i gästboken och lämnar Oppstuhage.

Jag äter lunch på Rackstadmuseets kafé, soppa och bröd. Det är faktiskt rätt mycket gäster. På väggarna hänger det teckningar av Jörgen Zetterquist, en nutida Rackstadkonstnär. Teckningarna föreställer konstnärer och hantverkare i Arvikatrakten.

Efter maten besöker jag museets butik. Jag köper några böcker, en Taserudsstake, en trave konstkort och en duk. Duken är formgiven av Maja Fjæstad och nytillverkad av Klässbol.

Jag påbörjar sedan min vandring tillbaka till Arvika centrum. Regnet har upphört. Efter bara några steg passerar jag gården Nytomta. Här bodde bildhuggaren Ola Eriksson, en av snickarbröderna, med sin fru Christin.

Ola var välutbildad, tog en vedskuta till kontinenten nån gång på mitten av 1870-talet och lärde sig skära spån i Hamburg och Paris. Idag är Nytomta en minnesgård med verksamhet för trä och väv.

Jag vänder mig om och tittar upp mot Rackstadmuseet och Oppstuhage. Nu förstår jag äntligen var den där potatisåkern låg. Där uppe. Där i buskarna niger nämligen en orkidé. Känns helt franskt.

Trefaldighetskyrkan

Jag går norrut på Torggatan i Arvika centrum. I ryggen ligger Torget, på krönet av kullen framför mig reser sig Trefaldighetskyrkan.

Kyrkan invigdes 1911, men planerna på en ny kyrka i Arvika växte fram redan på 1890-talet. Efter några år av donationer och kollekter kom det första förslaget: en nygotisk, pampig kyrkobyggnad med tinnar och torn.

Konstnärerna vid Racken, särskilt Fritz Lindström och Gustaf Fjæstad, reagerade mot förslaget. De skrev insändare i lokalpressen och agiterade offentligt. Här är ett avsnitt ur en av Gustafs insändare:

“Inte är det väl er avsikt att konkurrera med Kölnerdomen! Ty det som på domen är suverän prakt, blir i Arvika, på grund av prisskillnaden, 35-öres bazar… Det är det enkla som är det värdiga.”

De som beslutade i kyrkofrågan lyssnade på konstnärernas synpunkter, och genom Christian Eriksson engagerades en ny arkitekt, Ivar Tengbom. Tengboms förslag blev populärt, och idag ståtar Arvika med ett av de främsta exemplen på sakral jugend (eller bondenostalgi?) i Sverige.

Jag står utanför kyrkan framför sydgaveln. På fasaden ovanför kyrkportarna sitter Christian Erikssons skulptur Gud Fader skapar Adam. Motivet är märkligt. Gud är en gubbe med skägg, Adam ser i skapelsens ögonblick helt oförstående ut, nästan drogad. Christians antropomorfa gudsbild är förstås naiv. Detta är inte någon av Christians bättre sakrala utsmyckningar, flera av de symboliska skulpturerna i Kiruna kyrka är mognare.

Huvudingången är låst, men jag kommer in genom en port på östra långsidan. Det luktar mer trä och mindre fuktig sten än hemma i de småländska Tegnérladorna, tänker jag. Interiören andas nationalromantik och allmoge. Taket har ett mäktigt måleri. Jag måste stirra.

Dopfunten är tillverkad av skulptören Bror Sahlström. Täljsten och silver. Bror – konstigt nog på samma gång världsvagabond och Värmlandsoriginal – lär förresten ha blivit förälskad i min farmors mor, Nanny. Men Nanny ville annat.

Längst bak i kyrkan hittar jag en talguide. Jag trycker på knappen, och högtalarna går igång. Akustiken är det inget fel på, rösten är bra, men högtalarna är undermåliga. De skorrar. Jag sätter mig på främsta bänk och lyssnar. Texten är välskriven.

Härifrån har jag perfekt vy mot altartavlan. Den målades av Rackenkonstnären Björn Ahlgrensson. Kanske är detta hans främsta verk. Motivet är Jesus Golgatavandring: Jesus i mitten, Maria Magdalena till vänster och en romersk soldat till höger. Jesus riktar en intensiv blick mot folket: Varför reagerar ni inte? Hur tillåter ni detta att ske?

Ahlgrensson använde modeller ur sin bekantskapskrets till motivet: Jesus är konstnären Fritz Lindström, Maria Magdalena är Björns hustru Elsa, och soldaten är Anthony Gray. Gray var elev hos Bror Sahlström.

Målningens soldat gick i verkligheten ett dystert, militärt öde till mötes. Gray blev faktiskt soldat, inte i Rom förstås, men i den brittiska armén. Under slutet av första världskriget stupade han i Flandern.

Vid juletid får Ahlgrenssons altartavla konkurrens av två julmotiv av Ture Ander från 1928. Tures målningar tas då fram och ställs framför Golgatamålningen. Men nu i augusti saknas de alltså.

Ramen runt Ahlgrenssons målning är ett mästerverk av Ola Eriksson, en av snickarbröderna i Taserud. Han skar det gigantiska trästycket i hemmet på Nytomta. Jag går fram till altaret, undersöker ramen. På baksidan, ett stycke upp till höger, hittar jag Olas signatur.

Ola har gjort de flesta av kyrkans komplicerade träarbeten: predikstolen, altarringen, bänkgavlarna, psalmnummertavlorna och den numera utbytta orgelfronten. Jag lär känna motiven, rör fingrarna över bänkgavlarna. Spiraler, vågiga bågar, trianglar.

Men jag saknar ett av Olas arbeten: de två korljusstakarna. Var finns de? Jag letar. Efter en stund får jag tag på en vaktmästare. Han pratar mustig dialekt som blir extra kraftfull i kyrkans eko.

–Stakarna står på orgelläktaren, vill du se dom? frågar han.

Han låser upp, och där i dammet på östra sidan av läktaren hittar vi de stora stakarna. Återigen ett praktarbete av Ola. Tyvärr har stakarna ett klumpigt elljusmontage, som jag inte tror är ursprungligt. Ola skulle inte ha gillat elen, tänker jag.

Vaktmästaren är stolt över både stakarna och kyrkan. –Olas ljusstakar används inte längre, berättar han, men själv skulle jag gärna ha dom framme i koret.

Vaktmästaren berättar anekdoter om kyrkans inventarier. Han har ingen brådska. Gestikulerar och pekar. –Snickarbröderna Eriksson blev ovänner, åtminstone ett tag, säger han. Folk trodde att Christian hade skurit ramen till altartavlan. Det kunde inte Ola stå ut med, han var ju stolt såklart. Det var därför han kom tillbaka hit med sina järn och signerade, för att radera alla tvivel.

–Kyrkan skulle behöva en renovering, tycker vaktmästaren. Själv är jag tveksam. En varsam renovering i sådana fall, tänker jag.

Till sist frågar jag efter en dopskål i trä av Matts Eriksson som ska finnas i kyrkan. Den står i sakristian, vaktmästaren släpper in mig här också. Matts, som alltså var son till Christian Eriksson och hans första fru Jeanne, har dessutom tillverkat två bronsmedaljonger i vapenhuset.

Jag tackar vaktmästaren för guidningen, han ser nöjd ut. Innan jag lämnar Trefaldighetskyrkan skriver jag en hälsning i besöksboken vid ljushållaren öster om koret. Jag kastar samtidigt en blick över kyrkan, ser de dekorativa detaljerna: stiliserade blommor, frukter, slingrande rankor. Jösseprakt.

*          *          *

Bara några steg norr om Trefaldighetskyrkan ligger församlingshemmet. Jag går in och tar till vänster in i den stora församlingssalen. Här har det just varit någon aktivitet. Kyrkliga damer bär ut kaffetermosar ur salen, och det luktar kaffe och söta kakor.

Jag förstår att jag är en främling, att jag på ett eller annat sätt avviker, för damerna tittar på mig. Jag tittar dock inte särskilt mycket tillbaka, utan trubbar av blickarna med några vänliga nickar och tittar istället på Maja Fjæstads antependium. Det hänger på väggen.

Textilien är lila, en kulör som mig veterligen i liturgin brukar förknippas med eftertanke, kanske sorg. Den har i alla fall inget direkt att göra med Trefaldighetssöndagen, från vilken kyrkan ju har fått sitt namn.

I centrum av motivet finns ett kors, ovanför en triangel. Triangeln symboliserar här säkert treenigheten. Gudsbilden i Majas antependium är helt klart mer kultiverad än Christians gubbe med skägg på Trefaldighetskyrkans fasad.

På antependiet finns också andra symboler: öga, hjärtan och eld. Textilien är vacker. De borde flytta tillbaka antependiet till kyrkans altare, tänker jag. Eller kanske tillverka en kopia och placera där. Ja, det vore nog bättre.

Normalt sett hänger det ytterligare ett spännande konstverk i församlingshemmet, nämligen Björn Ahlgrenssons (ofullbordade?) målning Sommarkväll från 1912. Sommarkväll föreställer Ellen Hallén (senare Lindström) och Maja Fjæstad som uppträder musikaliskt. Ellen och Maja var som sagt systrar, och båda gifte sig alltså med Rackstadkonstnärer – Fritz och Gustaf.

Ellen sjunger, Maja spelar piano. Jag vet inte varifrån motivet är hämtat, möjligen Kampudden, Fjæstads hem. Målningen tillhör församlingen, men just nu finns den inte här. Den hänger istället på Rackstadmuseet, och jag fick tillfälle att se den vid mitt besök där.

Rackstad

Söder om sjön Racken några kilometer nordöst om Arvika ligger Rackstad. Här och i några byar omkring levde de konstnärer och konsthantverkare som har gått till historien under etiketten Rackstadkolonin.

Racken är en ren och djup källsjö. Härifrån hämtar Arvikaborna sitt dricksvatten. Bensinmotorer är förbjudna. Jag har hört att sjön är över femtio meter djup, vet inte om det stämmer. Men den är vacker, välstämd. En vattenorgel.

Jag har en karta som jag har hittat på nätet. Kartan har jag kompletterat med några gårdsnamn och pilar. Med hjälp av pappersarket tar jag mig till fots ner mot Kampudden.

På Kampudden bodde Gustaf och Maja Fjæstad mellan 1901 och (om jag minns rätt) 1918. Huset byggdes till och moderniserades i flera omgångar.

Men Gustaf sålde på eget bevåg bostaden, köpte ett hus i Stockholm. Snart återvände Fjæstads dock till Arvika-traken, men aldrig mer till Kampudden. Huset revs några decennier senare.

Jag går på stigen i backen ner mot Kampudden, udden reser sig någon höjdmeter ur sjön. Jag passerar två ekar på var sin sida av stigen. Kanske är ekarna rester av en allé eller ett slags vegetativ port?

Av huset återstår inget, inte ens något som kan kallas ruin. Här finns en öppen yta, en nyanlagd grusbädd. Man kan möjligen ana spår av gårdsbebyggelse, vegetationen avviker, slyigt. I vikarna runt udden växer det vass. Jag ser några båtar, bryggor och en flotte. Men inga människor.

Björk, lind och klibbal på västra sidan mot den mjukare viken, tall i norr. Längst ut på udden hittar jag en visthusbod och en eldstad. Boden har säkert stått här sen Kampuddens storhetstid, tänker jag. Jag ställer mig på några hällar som viker ner i vattnet. Tittar ut över sjön.

I norr ser jag Perserud, där Björn och Elsa Ahlgrensson bodde i Pershaget, ett litet torp. I Perserud finns det idag ett naturreservat med gammal orörd urskog av tall. Ett stycke ut i sjön ligger ön Kampöla, som har bildat motiv för många Rackenmålare.

Här, längst ut på Kampudden, kan man lätt få ett slags svindel. Det är välkänt. Visioner. Racken fryser hastigt till spegelblank sjöis. Runt en bana av granruskor skrinnar en man. Svart trikå, muskulösa vader, läderpjäxor med stålskena.

Han har frusna tappar i mustaschen. En mjuk och vägvinnande stil i mästarklass. Han svänger av, lämnar banan och tar kurs mot hällarna där jag står. Men så försvinner skridskoåkaren i ett penseldrag.

Men nu är jag faktiskt inte helt ensam på Kampudden längre. Jag har sällskap av en hackspett. Tock-tock-tock. En hackspett är ett slags träsnidare. Tock-tock-tock. Ljudet från hackspetten är identiskt med ljudet från någon som hugger fram växtslingor i en stabbestol. Hackspetten och Gustaf flyter ihop för ett ögonblick.

   *   *   *

Jag lämnar Kampudden, fortsätter min vandring. Jag går österut. I diket ser jag en cykel, en gammal sportcykel från Ramblers faktiskt, den är övergiven.

Snart når jag Orrhöjden. Huset, som ligger på en mjuk stigning vid Rackens strand, byggdes omkring 1920 av Ture Ander och Ragnhild Franzén. De hade gift sig några år tidigare.

Ture var målare, Ragnhild mönsterelev hos Amelie och Anna Fjæstad, Gustafs systrar som hade vävateljé i Rackstad. Ragnhild kom från en estetisk bakgrund och var faktiskt släkt med psalmdiktaren Frans Michael Franzén.

Huset har ljus träfasad, är stort och vackert. Det har bytt ägare flera gånger sen Tures och Ragnhilds tid. Jag har ingen aning om vem som bor här idag. Men huset är välskött och ser livfullt ut. Det står cyklar utanför, fönstren är öppna på övervåningen.

Jag står still. Lyssnar. Är det sång jag hör från huset? En kör? Javisst, självklart. Från de öppna fönstren hör jag psalmsång. Bereden väg för Herran. Hus har minnen.

När jag passerar en äppelträdgård känner jag att blodsockret är på väg ner. Därför känns det inte alltför skurkaktigt att palla ett äpple. Inte i närheten av moget. Men det får duga.

Jag är på väg till Albråten. Går på en brant ås, Racken till höger och vänster. På Albråten bodde keramikern Riborg Böving och violinisten (och senare målaren) Ignacz Beörecz. Riborg kom från Skåne, Ignacz från Ungern.

De träffades i Karlstad, tror jag, och vid mitten av 10-talet flyttade de till Albråten. Tidigare hade de bott en tid i Ålgården, känd för sin högklassiga lera, ett stycke söderut.

Vid vägen står en man och plockar med något, kanske är det ved. Jag presenterar mig. Jag berättar att jag är konstintresserad, och att jag har tagit mig till Racken för konstnärsbostäderna. Mannen heter Gert Raiml. Gert är gift med Cecilia Albråten, som är barnbarn till Riborg och Ignacz. Cecilias far, Våge, gjorde gårdsnamnet Albråten till familjenamn.

Idag finns det tre Albråtenhus, och det bor så vitt jag förstår Albråtar i alla. Gert frågar om jag vill se huset där Riborg bodde?

–Självklart, gärna. Vi lämnar Gerts tomt, går ner ett stycke i den kompakta grönskan. Gerts hund följer efter, en irländsk vattenhund, tror jag.

Gert berättar hela tiden. Om allt möjligt. Ser ut att trivas som ciceron. Han pratar om Riborgs hus. Rackenmåleri. Ignacz fioler. Riborgs keramik. Och om Racken. –Det finns lom i Racken, säger han, ett mäktigt skådespel. Och vi hade flodkräftor tills för bara några år sen. Får jag bjuda på kaffe, förresten?

Vi återvänder till Gerts hus. Han visar mig bostaden när kaffet kokar upp, sen går vi ut på terrassen. Jag lägger dynor i stolarna, sitter med utsikt över Racken. Gert bjuder på kaffe och hemgjorda maränger. Han berättar att de har bastu och bastuklubb en bit bort. Damer ena dan. Herrar den andra. Och så har de en flotte med motor.

–Det är nåt särskilt med Racken, säger Gert, och rör handen i en gest mot sjön. Märkliga skiftningar i vattnet, ser ut som vattenvägar. Det beror på strömmarna. Eller kanske är det djupet.

Gert berättar raskt några saftiga skrönor om romanser vid Rackens stränder. Lokal, muntlig historia. Och han är bra på att berätta, Gert.

Gert säger att man för några år sedan hittade undangömda fotoplåtar från Gustaf Fjæstad en bit bort. Gustaf ville inte avslöja att han använde fotografier som förlagor till sina målningar. Själv trodde jag faktiskt att Gustaf var öppen med sin teknik. Men tydligen inte.

Jag nämner mitt besök på Rackstadmuseet igår. Och det visar sig att Gert är engagerad i museet. Verksamheten bygger delvis på ideellt arbete, berättar Gert. Folk jobbar gratis ett par timmar per månad. Intendenten Richard Sangwill är heltidsanställd, och det finns två tjänster till: en vaktmästare och en museiassistent. I höst planerar de en utställning som bl.a. presenterar Riborgs keramik.

–Jag är nyfiken på Riborg och Ignacz, säger jag. Och Gert pratar. De fick två barn, men var aldrig gifta. Ignacz levde dubbelt. Han hade fru och barn i Ungern. Men han lovade att skilja sig och gifta sig med Riborg. Riktigt så blev det inte.

Ignacz skilde sig visserligen från den ungerska frun, men förälskade sig samtidigt i den Arvikakvinna som administrerade skilsmässan. Och han lämnade Riborg.

–Oj, säger jag, vilken fruktansvärd sorg, tog Riborg det hårt? –Jag tror det, säger Gert, hon reste en del, men mötte aldrig någon ny man. Egentligen borde du prata med min fru Cecilia istället, säger Gert, hon vet mer. Det får bli nästa gång, tänker jag.

Jag tackar ödmjukt, trycker Gerts hand, och går vidare söderut längs den frodiga åsen.

*           *           *

Gammelhaget uppfördes några år före 1910, men själva huset har djupare historia. Det består nämligen av två äldre hus som har dockats ihop. Den ena delen var en skolbyggnad i Ålgården, som monterades ned och flyttades till Rackstad.

Gammelhaget förknippas med Rackstadkonstnären Fritz Lindström och hans andra fru, sångerskan Ellen Hallén. Men före Lindströms bodde faktiskt Björn och Elsa Ahlgrensson här en kort period. Ahlgrenssons hade dock svag ekonomi och dålig näsa för världsliga ting. Fritz, som var Elsas bror, fick ta över huset.

Fritz förlorade sin första fru, Anna, i sjukdom. Efter hennes död bodde han ensam i Gammelhaget under några år, innan han mötte Ellen, som var syster till konstnärskollegan Maja Fjæstad.

Jag går in på gården. Runt huset och på gårdsplanen ligger det nytt grus. Vid uthusen finns det prydligt staplad ved. Under en presenning ser jag okantade granbrädor som luftar på ströläkt.

På gårdsplanen möter jag en man i snickarkläder. Han lastar murblock och bruk på ett släp. Mannen heter Leif E Lindström, och han är barnbarn till Fritz och Ellen.

Jag presenterar mig och förklarar att vi på ett avlägset sätt är släkt.

–Ellen var syster till min farmors mor Nanny. –Det menar du inte… Leif skiner upp. Vad kul.

Leif avbryter sitt byggprojekt, bjuder in mig. Men först tar han mig med till jordkällaren norr om huset. –Se här! Över ingången finns det en tydlig inskrift i cementen, den är från 1918. Det står “FL” och “EH”. Fritz Lindström och Ellen Hallén alltså. –Jag är noga med att det inte blir några frostsprängningar i cementen, säger han. Jag nickar.

Här står vi högt över Rackens strand. Vegetationen runt oss är intensiv. Leif har just avverkat några björkar runt huset.

–Jag försöker hålla ner växtligheten, det är fruktansvärt frodigt här.

Vi går in i Gammelhaget. Den gamla skolsalen är oemotståndlig för en nostalgiker som jag. Golvet består av djupt, mörknat barrträ, flera möbler står kvar sedan början av 1900-talet. Och i blickfånget reser sig en stor, ljus eldstad. –Eldar du i den? frågar jag. –Ja, men inte för värme, bara för trivsel. Jag har installerat bergvärme.

Jag ser att eldstaden liknar den som Björn Ahlgrensson – Fritz svåger alltså – har målat i sitt mest berömda konstverk Skymningsglöden. Men Skymningsglöden föreställer interiören i Pershaget, ett torp några kilometer norr ut. Kanske har samma murare varit i Pershaget och Gammelhaget?

På andra våningen finns ateljén. Ljus, vacker, ursprunglig. Vi pratar en del om Fritz måleri: porträtt, landskap och mästerverket Elden förstås. Leifs föräldrar har gått bort. Och han beklagar att han inte längre har någon att fråga om Fritz konst och annat.

Jag har läst en hel del om Fritz i konstböcker, och jag har sett åtskilliga av hans målningar. De värmländska skogarnas och sjöarnas målarprins. Och nu står jag här, mitt i hans estetiska nav – ateljén.

Jag sätter mig en stund i en fåtölj, ser mig omkring, bläddrar i några texter som Leif räcker mig. Han visar en gammal förvaringskista, av tyskt ursprung, tror jag. Kistan hamnade här i början på 70-talet när Anna Hallén – syster till Ellen, Maja och Nanny – gick bort. Hon bodde i Domsten i närheten av föräldrahemmet i Väsby, och hon hade stor passion för gamla ting.

Leif berättar om sina minnen av Anna, om hennes allt svagare hörsel och hennes envisa intresse för hans reseberättelser. De satt tillsammans. Leif fick peka på kartor och skriva. Anna – som var i stort sett helt döv mot slutet – tittade, läste, förstod och nickade.

–Vill du ha lättlunch? frågar Leif, jag har inte så mycket hemma, men vi delar. Leif har renoverat köket varsamt. Luckorna från 40-talet är ommålade, och arbetsbänkarna har höjts. –Alla utom mor fick ryggskott av de gamla, låga bänkarna, hon var en och sextio, berättar Leif.

Han har gjort om köksgolvet från grunden, lagt värmeslingor och massivt grangolv. –Att det knarrar tillhör charmen, men färgen är för ljus. Linoljan gör att golvet inte går att färga in.

Själv tycker jag att både golvet och Leifs övriga renoveringar är riktigt lyckade. Han har slipat, målat och balanserat originaldörrar, blandat ursprungskulörer till målerier och specialbeställt snygga profiler till listerna. Dessutom använder han högklassig, lokalt tillverkad linolja. Jag kan bara buga.

Leif bjuder på kaffe, bröd och pålägg. Jag tycker om den friska gurkan. Vi äter på små, tunna träbrickor. I fönstret står en Taserudsstake. Leif känns varm och generös.

Leif berättar om Fritz och Ellen. De hade det knapert, huset var länge omodernt, och med åren försämrades kommunikationen i äktenskapet. –De separerade, berättar Leif. Det gick rätt snabbt. Ellen lämnade hastigt Gammelhaget och Värmland i en taxi i början av 50-talet. Sedan bodde hon på ett privat seniorboende i Stockholm som hon hade ordnat.

–Hade ni fortsatt kontakt? undrar jag. –Jadå. Vi åkte dit ett par gånger om året. Hon levde rätt länge till. Hon begravdes i Väsby i Skåne, jag var med.

Leif och jag möts i ett fint samtal, pratar om allt möjligt. Veteranbilar. Leifs skånska minnen. Fritz stora födelsedagskalas. Och Fritz och Ellens scenuppträdanden.

–Jag har nånstans hört att Nanny och Fritz hade en ungdomsromans före Rackstadtiden, säger jag, känner du igen det? –Ja, svarar Leif, det stämmer. –Tur att det tog slut, säger jag, annars hade varken du eller jag kommit till. Vi skrattar.

Innan jag lämnar Gammelhaget skriver jag min adress och mitt telefonnummer på en lapp till Leif. Jag bjuder in honom till mitt fritidshus i Skåne. Leif har faktiskt varit där som barn, berättar han. Han ser uppriktigt tacksam ut. Han räcker mig sitt visitkort.

*           *          *

När Gustaf och Maja Fjæstad återvände till Rackstad byggde de ett hus på udden väster om sin gamla bostad. Udden kallas Fjæstads udde, tidigare Sågudden, och det är dit jag är på väg nu.

Under vandringen passerar jag flera spännande platser. Först går jag förbi Jörgen Zetterquists hus, som i exteriören faktiskt är rätt likt Gammelhaget. Jörgen är, mig veterligen, Rackstads enda nu levande konstnär.

Han är barnbarn till fiolprofessorn Lars Zetterquist. Lars och hustrun Amy var goda vänner till flera av konstnärerna i Rackstadkolonin, inte minst Fjæstads. Jörgens bror, Olle, blev förresten passande nog fiolmakare.

Jag fortsätter framåt, vrider huvudet mot norr, blickar ner mot Racken. Plötsligt dämpas ljuset, det driver in en mjuk, blåaktig skymning. På en udde vid sjön ser jag människor, i bakgrunden lugnt vatten och Perseruds höjder.

Fyra kvinnor i klänning och hatt vid en eld. En av kvinnorna sitter på huk vid strandkanten med ryggen mot mig. Jag stannar upp. Tyst. De talar dämpat. Kvinnan vid vattenbrynet pratar skånska. Så återkommer dagern, jag fortsätter, låtsas att ingenting hänt.

Snart når jag Norrgärdet. Här bodde Amelie och Anna Fjæstad, Gustafs ogifta systrar. Huset ligger ett stenkast sydväst om Kampudden.

Systrarna hade vävateljé, och de tillverkade några av sekelskiftestidens mest exklusiva mattor och gobelänger. Vävstolen var gigantisk, 5–6 meter bred, om jag minns rätt.

Norrgärdet byggdes runt 1910, kanske lite tidigare, och det ser idag förvånansvärt ursprungligt ut. Jag smyger mig visserligen inte nära, men både fönster och en del snickerier är nog original.

Gräset är klippt, huset välskött, används troligen som fritidsbostad. På tomten finns det en visthusbod, där systrarna inackorderade 2–3 vävelever åt gången.

Många väverskor i utveckling passerade Norrgärdet. Ragnhild Franzén, hon på Orrhöjden alltså, var som sagt en av eleverna, hennes väninna Anna Dahl, som blev konstnären Björn Ahlgrenssons älskarinna, en annan.

Systrarna Fjæstad åldrades, och runt 1940 såldes Norrgärdet till andra konsthantverkare, som under en period delvis fortsatte i systrarnas spår. Vem som äger Norrgärdet idag vet jag inte.

Strax förbi Norrgärdet hittar jag Fjæstads udde. Gustaf och Maja uppförde huset i början av 30-talet, arkitekt var Ludvig Mattson. I mitten av 40-talet övertog sonen Bo huset, och jag är rätt säker på att det fortfarande finns i Fjæstad-släkten.

Öster om det gamla huset byggs det ett nytt. Antar att det är någon i Fjæstad-släkten (ett barnbarnsbarn till Gustaf och Maja kanske?) som etablerar sig här. Jag ser några snickare.

Men nu börjar det bli sent på uret, och jag väljer att inte gå hela vägen ut på udden, vänder istället tillbaka. Alla dessa konstnärsnamn, målarhus och slingringa vägar har gjort mig trött.

Mitt sista objekt blir Segerfors Herrgård. Segerfors är en diskret herrgård en bit upp på höjderna söder om Racken. Här tillverkade Gustaf Fjæstad, Ola Eriksson och några till en av Sveriges mest uppmärksammade jugendmöbler: den gigantiska soffan till finansmannen Ernest Thiel.

Av min resa till Rackstad återstår nu inte mycket, bara att ta mig tillbaka till Arvika. Jag fäller ut tummen och riktar den mot stan. Jag lär få vänta en stund uppe vid stora vägen.

Arvika konsthantverk

På väg till butiken Arvika Konsthantverk går jag en stadsvandring för att få se Arvikas offentliga konst. Jag börjar på Torget. Mittemot stationen möter jag den gigantiska Fågelmannen. Fågelmannen är en märklig skulptur från 1971 av Liss Eriksson, son till Christian Eriksson och hans andra fru Ebba.

Den späda Fågelmannen ligger på sidan, skrevar, ser lite nonchalant ut. Symboliserar naturens urkrafter. Jag tror inte att Arvikaborna alltid har uppskattat honom. Men jag gillar faktiskt Fågelmannen.

Ett kvarter norrut, i korsningen Torggatan-Kyrkogatan, träffar jag Liss Erikssons farbror – Elis “Elis i Tasere” Eriksson. Den legendariske snickaren och Jösseprofilen står sedan 1986 här vid sin cykel på väg norrut. Kanske mot kyrkan? Eller hem till Taserud?

Elis är alltid redo att slänga käft på dialekt. Men nu säger han faktiskt inget. Han blinkar snabbt med ena ögat. Ler hastigt. Jag förstår. Jag går vidare.

Jag tar till höger, österut på Kyrkogatan. Efter bara några steg hittar jag ytterligare två skulpturer av Liss Eriksson: Mårten och Överrumpling. Och på Storgatan utanför Konsthallen finns en till, Mette III. Ingen av dessa kan mäta sig med Fågelmannen.

Längst ner på Kyrkogatan, vid korsningen med Östra Esplanaden, ligger butiken Arvika Konsthantverk. Den är Sveriges äldsta butik i sitt slag. Maja Fjæstad var med och startade föreningen Arvika Konsthantverk 1922, och hon var därefter länge engagerad i verksamheten. Butiken drivs och bemannas ännu av föreningens medlemmar.

Jag går in och möter en välsorterad butik: keramik, textil, trä, glas, metall, skinn. Just idag bemannas butiken av trähantverkaren Marita Olsson, en rask kvinna.

Jag kollar in hennes alskåp, masurbord och björkstolar. Hon är skicklig. Skåpen håller högst klass. Hon integrerar gärna smide och dekormåleri i trämöblerna, ser jag.

Det är gott om kunder, men jag får ändå tillfälle att prata med Marita en stund. Hon berättar om sin sinkfräs och sitt värmländska virke. Virket köper hon från en lokal såg, och hon lufttorkar veden själv. –Men den får inte bli alltför torr, säger hon, det blir mer spänningar då. Jag protesterar inte, men här är jag faktiskt lite tveksam.

–Har du sett “Skåp i Arvika”, Rackstadmuseets sommarutställning? frågar jag. –Nej, tyvärr inte, men jag skulle gärna se den. –Ja, den är bra, jag såg den igår, säkert extra kul om man är skåpmakare som du.

Jag stannar ganska länge i butiken, säkert över en halvtimme. Jag vrider och vänder på muggar, tröjor, kylskåpsmagneter och annat.

Till sist bestämmer jag mig för en charmig, stickad mössa. Den är grön och vit med växtmönster. Den har signaturen “Hanna H”. Hantverkaren heter egentligen Hanna Smedberg-Haglund, och hon bor i Brunskog.

Jag handlar mössan av Marita och passar på att berömma hennes trähantverk, från hjärtat. Hon låter som en äkta värmlänning.

*           *          *

Från Arvika Konsthantverk är det inte många steg till Stadsparken. Jag korsar Östra Esplanaden. I parken finns det unik pergola, rabatter, lekplats och i mitten – rakt i oxögat – hittar jag Christian Erikssons skulptur Sommardopp. Sommardopp är en version av en av de båda flaggstångsbaser som står utanför Grand Hotell i Saltsjöbaden.

Skulpturen föreställer en flicka som försiktigt doppar tårna i vattnet. Hon står i en fontän. Skulpturen är kanske inte Christians mästerverk, men jag tycker om den. Han var skicklig på att porträttera barn, fick fram barnets mjuka bågar och spänst.

Jag drar på mig mössan som jag just har köpt på Arvika Konsthantverk, sätter mig på en bänk vid fontänen, ser på den vackra flickan. Andas.

Mikaelikyrkan

Innan Trefaldighetskyrkan byggdes var Mikaelikyrkan Arvikas huvudkyrka. Och där finns ännu Arvikas begravningsplats. Mikaelikyrkan, som uppfördes på mitten av 1600-talet, ligger i utkanten av stan.

Jag följer Kyrkviken västerut från stationen. Det är en rätt rejäl promenad. Halvvägs tar jag en paus. Jag dricker en klunk vatten och vecklar ut en karta. På ena sidan visar den Arvika stad, på andra sidan finns det en översikt över västra Värmland.

Jag fastnar för de värmländska ortnamnen. Här heter landskapet annorlunda. Lyssna på Glava, Edane, Jössefors, Klässbol, Perserud, Taserud, Racken, Glafsfjorden, Mangskog, Älgå, Långvak, Stålsberga, Åmotfors, Gylterud. Världen i Värmland låter mystisk och skogig.

*           *           *

Jag närmar mig kyrkan, kliver in på kyrkogården, den heliga åkern. Inne i Mikaelikyrkan finns det en dopfunt från 1904, huggen av Ola Eriksson och formgiven av Bror Sahlström. Men först tar jag sikte på skulpturen Ödmjukheten som står vid kyrkans norra långsida.

Jag kryssar mig fram mellan rader av gravstenar. Och nu händer det något märkligt. Jag slår ner blicken på en grav, och detta är den första gravsten på kyrkogården som jag överhuvudtaget läser på: Fjæstads familjegrav.

Jag har i flera dagar nosat i Gustafs och Majas fotspår, och nu – detta! Jag känner kolsyra stiga från svanskota till nacke. Ödet, tänker jag.

Fjæstads sten är diskret, här syns inget av Gustafs manifestationsdrift. Här vilar Gustaf och Maja, deras barn, en svärson och Gustafs systrar. Gustafs och Majas barn var min farmors kusiner.

Jag fortsätter några meter fram till skulpturen Ödmjukheten. Det är en kopia av en av Christian Erikssons utsmyckningar i Kiruna kyrka. Ödmjukheten är en meditativ, statisk skulptur, en av hans absolut bästa.

Kopian är driven i kopparplåt av Ragnar Myrsmeden, och den avtäcktes på 50-talet. Jag har läst att konstnärskollegan Fritz Lindström, som var med på invigningen, blev tårögd av skulpturens mästerliga uttryck.

Mittemot Ödmjukheten finns Christian Erikssons grav. Han vilar ensam, inga barn, inga fruar. Ödmjukheten inom räckhåll. Den enkla hällen är formgiven av demonarkitekten Ragnar Östberg. Hällen pryds av en lagerkrans i brons av Christians son Matts Eriksson. “Bildhuggaren Christian Eriksson”.

När jag för någon dag sedan besökte Leif E Lindström på Gammelhaget i Rackstad gav han mig familjen Lindströms gravnummer. Så nu står jag med en märklig, anonym kod i handen. Graven blir svår att hitta. Till synes oändliga gångar, rader, kolumner och sifferkombinationer. Men jag tar hjälp av en vaktmästare. Han är storväxt, skäggig och har radiokåpor om nacken.

Jag visar honom gravnumret, han funderar ett ögonblick, och sedan stegar han iväg. Vi hittar gravplatsen, den har flera stenar. Här vilar konstnären Fritz, två av hans barn, en svärdotter och ett barnbarn. Fritz namn är hugget i handstil, hans autograf.

Jag blir tankfull, det är vackert. Här ligger två kusiner till min farmor, och en syssling till min far.

Jag frågar sedan vaktmästaren efter Rackenmålaren Björn Ahlgrenssons grav. Han skrynklar ihop ansiktet, tänker. Men nej, han vet inte. –Vi kan höra med min kollega, hon är visserligen nyanställd, men hon kanske vet.

Kollegan är söt, trevlig och glad. Men det hjälper inte. Hon känner inte till Ahlgrenssons sten. Jag inser att det är meningslöst att leta på måfå, därför beger jag mig till kyrkogårdsförvaltningen. Jag går in, tar till vänster in på en expedition.

Här träffar jag en kvinna som i sin pc har ett register över gravsatta. På skärmen får hon upp gravnummer och foton på stenar. Björn och Elsa AhlgrenssonOla och Christin Eriksson.

–Kan du kolla Elis Eriksson också? frågar jag. Hon söker, men får ingen träff. Konstigt, tänker jag, ligger inte Elis här? –Testa “Elis i Tasere” istället, föreslår jag. Och då rasslar stenen och numret fram på skärmen. Denna Jösselegend.

Vi ritar in gravplatserna på en kartskiss, jag tackar och återvänder till kyrkogården.

 

På kyrkogårdar, dessa själarnas vilorum, visar man respekt. Man genar inte över gravar, man röker inte, man höjer inte rösten, man tänker på livet, man avvisar sina grövsta fantasier.

Men nu har jag ett problem: Jag är fruktansvärt pissnödig. Kyrkan är låst, och jag ser öppna ytor och gravar i långa rader. Jag behöver avskildhet. Långt iväg västerut upptäcker jag ett skogsbryn. Där ligger det en byggnad, ett krematorium, gissar jag.

Jag vandrar lätt framåtlutad ditåt, tar mig till sist fram till albuskarna vid Kyrkvikens strand bakom krematoriet. Helt tvunget, helt anständigt. I skydd av grönskan förenar jag mitt vatten med Kyrkviken, Arvikabornas älskade sjö.

Tillbaka på kyrkogården hittar jag med hjälp av kartskissen enkelt snickaren Elis “Elis i Tasere” Eriksson. Det är en familjegrav: Elis, några av hans syskon och hans föräldrar. Mamma Stina dog något år före sekelskiftet 1900, fick aldrig uppleva familjeföretagets zenit, pappa Erik dog 1904, mitt i företagets storhetstid.

Visst är det fascinerande: Stina och Erik kunde aldrig ana att deras trygga hem Haget skulle kallas Rackstadmuseet hundra år senare.

Gravstenen är hög med blommor på krönet. Jugend. Men den kraftfulla graniten har börjat vittra, texterna är grumliga. Hur länge lever egentligen minnen och berättelser?

Ett litet stycke bort hittar jag snickarbrodern Ola Eriksson och hans hustru Christin. Stenen är ett kors. De vilar med två döttrar.

Konstnären Björn Ahlgrensson har hamnat i ett otillgängligt hörn nära Kyrkviken. Undanskymt, inklämt. “Konstnär. Skaparen av altartavlan i stadens kyrka.” I sockeln, under Björn, står hustrun Elsas namn. Hon är svår att upptäcka, texten är gömd bakom blommorna. Allt är tecken.

Spader ess. Konstnärer dör. Precis som alla andra. Jag vet det. Jag har nämligen just sett deras namn huggna i sten. Men konsten lever vidare, full av sina vackra och förrädiska berättelser.