Några gröna ytor med historia i Växjö

Spetsamossen är ett avigt grönt rum i Växjö. Det ligger just norr om centrum, bostäder runt omkring, växtlighet, gång- och cykelbanor, både rörligt och lugnt, för både unga och gamla.  

Gamla kartor, från 1800-talet, visar ett mer eller mindre obrukbart område, som ingen egentligen tar har hand om – en ensam, öde del av ett välordnat landskap. Spetsamossen, en sankmark, ansågs så farlig att stadens odlingsdirektion bestämde sig för att utreda saken ordentligt. Hur ska den hanteras? Kan den användas?  

Det var försommar, år 1834, när sjuttonåriga Anders Liedberg anlände till Växjö från Jönköping. Han studerade, började jobba och lyckades kvickt åstadkomma saker genom sin examen. Vi kan kalla honom entreprenör. Och han grubblade över den ödsliga mossmarken nordväst om staden; han hade upptäckt den när han kartlade Hovs by, som både gränsade till Spetsamossen och ägde en del av den.  

Ingen hade hittills riktigt upptäckt eller tagit tag i mossodling, och många tvivlade på att det överhuvudtaget skulle funka. Men lantbruket suktade efter åkermark, befolkningen på landsbygden ökade, i brist på mark och mat började fler och fler emigrera till Amerika. 

Anders kavlade upp ärmarna och testade själv att odla upp en liten bit av den besvärliga marken. Resultatet var inte helt illa, och snart var han fast besluten om att han skulle kunna göra något användbart av mossen. År 1857 ritade Anders upp en visionskarta över Spetsamossen. Han möttes först med skepsis, men förslaget godkändes.  

Liedberg kom med önskan om köp och påbörjade sitt arbete med den arbetskraft han hade råd med. Anders brorsa, Janne, dök upp, och hans guld från en vistelse i Amerika räckte både till köpet och till borgen för diverse lån från banker.  

Anders Liedberg kunde tona ner sina lantmäteriuppdrag och istället gå in för en tillvaro som landägare och mossodlare. Lånade pengar betalde drängar och pigor, och han började förverkliga en dröm; den vattensjuka våtmarken, trettio tunnland ödemark, blev i allt bättre skick för odling. Och han ville samtidigt rikta Växjöbornas blickar mot mossen. Folk blev nyfikna, lokaltidningen skrev. I den lilla sjön reste han ett badhus, särskilt för kvinnor, och en tid senare anställde han en simlärarinna från Jönköping.  

Och namnet måste bytas; sjön fick heta Hulda sjö, och Spetsamossen fick klinga naturromantiskt – Mosshem. Samtidigt var Liedberg i gång med bostället Ringsberg. Modernisering och utveckling, åttkantiga lusthus och ladugård i u-form. Det går bra nu.  

 

Men i början av 1865 förändrades atmosfären. Lån förfaller, han har svårt med återbetalning. Oklara löften till kreditgivare, uppskjutna betalningar. På hösten krossas drömmen om den grönskande oasen Mosshem i ett slag. Både Ringsberg och Mosshem auktioneras ut. Därmed inleder Anders en karriär som simtränare.  

Detta blev slutet för sagan om Liedberg, Spetsamossen och Ringsberg. Anders överlevde konkursen med tjugo år, sjuk och märkt av sina motgångar.  

Efter Liedberg tog Carl Schander över mossen, och han fortsätter utvecklingsarbetet – han tömmer gölen, bildar nya kvarter och bostäder, han odlar vidare, mossen är i strålande skick.  

Det finns egentligen inget kvar av de äldre strukturerna idag, förutom enstaka träd av hög ålder, resten är bortröjt och förändrat. Men vägen väster om Spetsamossen, Liedbergsgatan, bär namn av mossens första och originella betvingare. 

x   x   x

Sydost om Spetsamossen reser sig landet mot Ringsberg – Liedbergs boställe. Ringsberg och grannknallen ytterligare österut, Kristineberg, är kuperad terräng. Områdets karaktär bär ännu tydliga spår av de tre delar som dominerade från mitten av 1800-talet – skolan, fängelset och bryggeriet. Dessförinnan var området något av ett undantag – svårbrukat och beläget utanför stadskärnan.  

På kullarna finns det en lång tradition av småskalig odling och mat. Landerierna, med bostäder och odling, ägdes av privatpersoner men marken var kronans. Schweizerierna var kaféer med alkoholrättigheter, där kunde man få sprit till kaffet utan att det serverades mat.  

På 1860-talet såldes Kristineberg till Kronobergs läns hushållningsskola, och blev då en trädgårdsanläggning med förfinade trädplanteringar – hundratals buskar och träd planterades från Kungsgatan och ner mot Ringsberg. Även vid Ringsberg tillkom en trädgårdsanläggning genom seminarieskolan; byggnaden var lokaliserad där Ringsbergsskolans parkering ligger idag.   

Runt sekelskiftet hade seminariet varit alltför trångt alltför länge. Byggnaderna revs, och 1910 stod Ringsbergsskolan och gymnastikskolan klar. Ritningar av överintendentämbetets G. Hermansson, stilen nationalromantik och jugend. Till skolmiljön hör rektorsbostaden, vaktmästarbostaden och klosetthuset. Samtliga med nationalromantisk anstrykning. Utbildning på Ringsberg: Småskola, folkskola, vissa högre klasser och lärarutbildning. 

Visa källbilden

Fängelset, ritat av Fångvårdens arkitekt Carl Fredrik Hjelm, stod klart 1848 och placerades som en karaktärsbyggnad i Växjö, en fondbyggnad för Bäckgatan. Som cellfängelse är det ett av Sveriges äldsta. Ibland kallas det kvinnofängelse, och visst har det funnits kvinnliga fångar här, men majoriteten har varit män. Den mest kända fängelsedirektören är utan tvekan Rut Grubb, landets första kvinnliga fängelsedirektör, stark i det sociala engagemanget, framsynt i sin syn på fångvård och mån om utbildning, jämställdhet och sexualkunskap. 

Fängelset är en del av institutionernas stora epok i Växjös arkitekturhistoria – Växjö hospital, Växjö teatern, fängelset, Residenset.     

Till Växjös tämligen blygsamma industrihistoria hör bryggeriet på Kristineberg. Det var runt sekelskiftet 1900 en av Växjös största fabriker med runt trettio anställda. Äldre kartor avslöjar det äldre ortnamnet Lilla Bommalyckan, men gården döptes om av Johan Magnus Cassel – vars fru hette Kristina – runt 1840. Bryggeriet blev klart 1888, och började leverera öl av flera sorter. Den tydligast profilerade disponenten var Arvid Knöppel, en Stockholmsdirektör som tog sig an bryggeriet 1896. Efter många konkurser och uppstarter avslutades bryggeriepoken 1970. Idag är Kristineberg Växjö kulturskola 

Andra ställen på Kristineberg är vaktstugan och disponentvillan. Disponentvillan är mest iögonfallande. Den byggdes runt 1875, men fick sitt omfång under Arvid Knöppels era; efter utbyggnad 1902 bodde Knöppel, hans fru Cecilia, fem barn, fyra pigor och en guvernant i huset. Knöppel anlade också en tennisbana, först i Växjö – instruktören Hagger togs in från England. Till kuriosan hör att Arvid Knöppels son – med samma namn som pappan – blev skulptör, och ligger bakom en av Växjös mest framskjutna konstverk, bronsskulpturen Slagbjörn, i kommunhusets entré.        

Vaktstugan är av oklar ålder, en gammaldags bondeaktig timmerstuga, som sannolikt flyttades till sin nuvarande plats under första halvan av 1800-talet. Här bodde bl.a. bryggmästare och maskinmästare.  

I bryggeriområdet finns också stal för arbetshästar, verkstad och garage.  

x   x   x

1639 klövs det småländska hövdingadömet i två län – Jönköping och Kronoberg – och landshövdingen för Kronoberg slog sig ner i Växjö. Ett residens byggdes vid Stortorget, men den byggnad som idag är residens stod klart först 1848; flera bränder totalförstörde föregångarna. Under 1700-talet och halva 1800-talet användes Kronobergs kungsgård som landshövdingens bostad.  

Arkitekt till residenset var Carl Gustaf Blom Carlsson. Byggnaden är uppförd i tegel i två våningar i senempire eller Karl Johanstil – en försiktig uppluckring av nyklassicismen.

Växjö residens i senempire är byggd åren 1844-48.

Bara något år senare påbörjades Stadshuset, en pendang till residenset, efter ritningar av Theodor Ankarsvärd, som också ritade Växjö teater och Italienska palatset på Sigfridsområdet.  

x   x   x

Det var bl.a. beskattning och kyrklig reformation som utlöste Dackefejden – striden mellan den småländske bonden Nils Dacke (1510–1543) och den svenska centralmakten. Även om upproret redan efter ungefär ett år slogs ned av Gustav Vasa och hans fogdar, hörs ekot av Dacke än idag i Smålands inland: Gymnastikföreningen Dackegymnasterna, skidbacken Dackestupet, speedwayklubben Dackarna o.s.v. 

I Virserum framträder Dacke som beslutsam och stridsberedd frihetskämpe i en skulptur av Arvid Källström, och på Stortorget i Växjö finns Carl Milles betydligt diskretare bronsskiss Dackes dröm. Visst är det väl anmärkningsvärt att en skiss, 87 cm hög, har tagit plats på Stortorget? Men skulpturen är intressant på fler sätt. För det första sticker den rent estetiskt ut i Milles produktion: Den är utförd i en reliefstil och saknar den mjukhet som kännetecknar åtskilliga av Milles verk. För det andra finns det en lång historia kring verket, och denna historia har faktiskt delvis utspelats utanför Milles synfält. 

På 1950-talet föreslog Växjöpolitiker med Carl Petri (h) och Georg Lücklig (s) i spetsen att ett monument över Nils Dacke skulle resas på Stortorget i Växjö. Uppdraget gick till skulptören Carl Milles, som hade en stark position i framförallt Sverige och USA för offentlig gestaltning. Flera politiker var redan inledningsvis tveksamma till projektet, bl.a. Nathan Valmin (h): Borde inte motiv och kostnader utredas? Och varför inte utlysa en konstnärstävling? 

Milles idé var storslagen – skulpturen står på en granitsockel, med en sammanlagd höjd på åtta meter. Ur sockeln sprutar vatten i alla riktningar från en springbrunn. Skulpturen utgår från granen – spretig, tät och vass, och längst ner ligger Nils Dacke, antagligen i dröm. I granmotivet syns stridsmän, och många har stupat.  

Och finansieringen då? De 300 000 kronorna skulle till största del täckas av privata donationer och fonder. Priset var onekligen högt – 300 tkr år 1952 motsvarar 4,4 miljoner år 2015 mätt med konsumentprisindex, och 15,4 mil-joner mätt med löneindex. Med facit i hand underskattades Dackes sprängkraft; hans minne var på 1950-talet fortfarande präglat av tidens nationsorienterade historieskrivning. Många skämdes över historien och vissa kände närmast ett hat mot Dacke – han hade förrått sitt land och gått emot sin kung, ”landsfadern” Gustav Vasa. Förrädare passar förstås inte på torget, och definitivt inte på en plats för landshövdingens representation… 

Tidsandan gjorde säkert sitt – i mitten av 1900-talet byggdes folkhemmet med homogenisering som ledord, inte separatism. Bilden av Dacke som landsförrädare stöddes dessutom av vissa av tidens främsta experter på Vasatiden. Flera lokalpolitiker kritiserade Dackes dröm, antagligen delvis som politisk strategi. Dackefrågan lyckades till och med splittra partier. Men också civilsamhället engagerade sig, bl.a. i insändare och i ett slags omröstning. Dessutom reagerade akademisk expertis. I viss mån fick Dackefejden nationellt genomslag i media, mestadels i notisformat, men också i mer omfattande genrer. 

Debatten utspelades både på blodigt allvar och med glimten i ögat. En fröken föreslår på Lätta sidan i Smp att Växjö borde prioritera en staty över ostkakans kvinnliga uppfinnare, och i rikspress framställs striden emellanåt som en småkomisk uppgörelse; satirtidningen Grönköpings veckoblad hör t.ex. till publicisterna. 

En första vändpunkt i den infekterade striden inträffar i juni 1955 när professor Milles, omgiven av internationell och estetisk aura, tillsammans med en amerikansk dokumentärfilmare, besöker Växjö. Kritiken tystnar, och stadsfullmäktige röstar snabbt – inom några dagar faktiskt – igenom Dackemonumentet. En andra vändpunkt inträffar strax därpå, i september 1955. Milles dör. Beslutet i stadsfullmäktige har då inte vunnit laga kraft, inget kontrakt är skrivet. Dackesaken läggs i träda. 

Det skulle dröja. Men sedan 1995 reser sig konstverket Dackes dröm på Stortorget i Växjö, dock inte i det kolossalformat som Milles hade planerat och inte på en särskilt framskjuten plats. 

De fyrtio åren mellan Milles död och skulpturens resning var dock ingen resa i bekvämlighet. Många engagerades i projektet. En centralfigur var Thure Vickhoff, som donerade en grundplåt på 120 000 kr till Växjö kommun, som dock vägrade att ta emot pengarna. Istället bildades en stiftelse – Stiftelsen för förverkligandet av skulpturen Dackes dröm i Växjö – med politikern Ragnar Munther (c) i spetsen. Visionen var att uppföra verket i det for-mat som Milles hade föreslagit. 

Åtskilliga finansieringsformer och produktionsmetoder diskuterades, och stiftelsen förde samtal med Millesgården om upphovsrättsfrågor. Flera gjuterier och tekniska specialister konsulterades, bl.a. Herman Bergman konstgjuteri i Stockholm och Bigel i Paris, men utmaningarna blev alltmer omfattande. Den erkänt skicklige teknikern Sune Rehn kontrakterades, men hans nerver bröts ner av pressen; han tvingades avbryta arbetet och tog sitt liv med sömnpulver. 

Drömmen om Dackes dröm i kolossalformat blev övermäktig – bl.a. upphovsrättsfrågor och ekonomiska begränsningar styrde slutligen projektet i en annan riktning. Konstnären Claes Hake kontaktades. 

Ett viktigt kapitel i historien om Dackes dröm hör samman med dess versioner. Den första fysiska modellen i 3D spåras till 1953, då Milles presenterade en mindre gipsskulptur för Växjöpolitikerna. Milles hade modellerat fram en version med obearbetad baksida. Carl Petri och Georg Lücklig var tveksamma inför modellen – monumentet var alltför krigiskt, och de fredliga skälen till upproret saknades, framförallt eken och oxen. (Den strypta gränshandeln med ek och oxar mellan Blekinge och Småland sågs som ett skäl till Dacke-fejden.) Milles medger ödmjukt att han missat eken och oxen. Ett år senare, 1954, tillverkade Milles en bronsmodell, som är snarlik gipsmodellen från 1953 – stor-leken är densamma, oxar och ek saknas fortfarande, och baksidan är fortfarande inte skulpterad. När skulpturen anlände till Växjö blev politikerna osäkra, och Nationalmuseum bjöds in för att be-stämma dess värde, vilket föga överraskande väckte Milles förtrytelse. Professor Erik J Lundberg och intendent Oskar Antonsson kunde dock konstatera att verket är högklassigt, men de förbryllas över den släta baksidan och föreslår att monumentet ska placeras med vegetativ fond i ett hörn av torget, antingen väster eller öster om residenset.  

Carl Milles hann, som sagt, aldrig färdigställa sin Dackeskulptur. Men en av Milles vänner, Axel Wallenberg, förde senare vidare arbetet på sitt sätt. Han tillverkade en version som visserligen behöll de blygsamma måtten, men som hade skulpterad baksida. Wallenberg – som studerade för Milles på Konstakademien på 20-talet – assisterade sin lä-rare i flera sammanhang och var en kännare av hans tekniska och estetiska preferenser. Efter Millles död arbetade Wallenberg som intendent på Millesgården fram till pensionering, 1983. 

Verket bekostades av Dackestiftelsen, som ett led i att realisera Milles verk i storformat på Stortorget, och gjöts av Gunnar Petterssons konstgjuteri. Verket såldes till Södra Skogsägarna år 1994 för 30 000 kr efter att under flera år har funnits i företagets lokaler. Hur ska denna version av Dackes dröm värderas? Är det ett autentiskt Millesverk eller har verket rentav två upphovsmän — Milles och Wallenberg? Enligt Mikael Karlsson, senior advisor på Gallery Milles/Millesgården, är tumregeln att verket räknas som autentiskt om Wallenberg inte har signerat verket. Mig veterligen saknas signatur, så det lutar alltså åt att verket ska uppfattas som ett äkta verk av Milles. På Kronobergsgatan, just sydöst om Stortorget i Växjö, finns alltså sedan 1995 den version av Dackes dröm som är i Växjö kommuns ägo. Verket, som är en skiss till monumentalverket i skala 1:10, står på en hög kolonn och speglar sig i ett vattenkar av Claes Hake. Hake hade av Dackestiftelsen fått uppdraget att ordna en konstnärlig miljö för Milles skulptur. 

Själva Millesverket tillhörde redan Växjö kommun; det köptes in av kommunen 1960 av Milles dödsbo för 10 000 kronor och stod placerat i kommunledningsförvaltningens representationslokaler i över 30 år. År 1994 deponerades verket till Dackestiftelsen, som genast överlät verket i kombination med Hakes arrangemang. Villkor – att Växjö kommun sköter verket för all framtid. 

Verket finns, berättar Mikael Karlsson, i ytterligare två exemplar—ett i Millesgårdens samling och ett hos en privatperson i Uppsala. Millesgårdens exemplar är enligt min bedömning samma som visades för Växjöpolitikerna 1954. Sammantaget finns det alltså fyra bronser av Dackes dröm—tre med slät baksida och en med skulpterad baksida. Samtliga är att betrakta som autentiska Millesverk. Tre av dem har tillkommit efter Milles död. 

Det gigantiska Dackemonumentet planerades alltså för Stortorget i Växjö, en stark och central miljö. Platsen är allt annat än oproblematisk, vilket lyftes fram redan i debatten 1955. Då framträdde inte minst politiska, etiska och motiviska skäl. Långt senare, år 1985, avrådde landsantikvarie Lars Thor och 1:e antikvarie Karl Johan Krantz kommunen från att uppföra Dackes dröm på Stortorget. Anledningen var nu snarare estetisk och kulturhistorisk – torgets rena och tidstypiska utseende skulle störas av Milles verk. Till Stortorgets utmaningar hör förstås också de historiska och förhistoriska kulturlager som vi kan räkna med finns under stenläggningarna. 

Sydöstra hörnet av Stortorget blev alltså Dackes plats. Men det har funnits åtskilliga andra förslag. Nationalmuseum föreslog, som nämnts ovan, en placering i nordväst eller nordöst på torget. Även en mer östlig placering, utanför Riksbankshuset, har föreslagits. Dessutom har Kronobergs slottsruin diskuterats, liksom de öppna ytorna mellan Växjösjön och Södra Skogsägarnas lokaler. 

x   x   x

Linnéparken anlades 1879, och 1909 fick den sitt namn efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Fram till mitten av 1800-talet gick Växjösjön nästan upp till kyrkan, och sjösänkningar och nedsmutsning hade förvandlat området närmast kyrkan till obehaglig sumpmark. Järnvägen etablerades och dämde upp, området fylldes upp och säkrades – parken kunde ta form. 

Växjö gamla gymnasium kallas Karolinerhuset, eftersom huset restes vid sekelskiftet 1700, under Karl XII:s era. Sten plockades från Kronobergs slott, redan i förfall. Carl von Linné och Viktor Rydberg gick i skola i Karolinerhuset, och Esaias Tegnér höll flera av sina berömda skoltal här, det första med temat Linné. Undervisningen i huset upphörde under 1800-talets andra hälft, och gymnasiet fungerade sedan under en längre period som stiftsbibliotek. 

Konst i området: Arwid Källströms Peter Wieselgren och Esaias Tegnér. John Börjesons Linnébyst. Sigfrid av Peter Linde. Dessutom en runsten, enkel och utan språklig eller visuell elegans.     

x   x   x

Smålands museum är landets äldsta länsmuseum – insamlingen av föremål påbörjades redan på 1790-talet, men museet fick egen byggnad först 1885, och dörrarna slogs upp för allmänheten 1890. Byggnaden ritades av Fredrik Wilhelm Scholander, en av Sveriges mest anlitade arkitekter under 1800-talet.  

Embryot till museet var en donation av mynt till stiftet, och denna donation kompletterades med en brokig bukett arkeologiska objekt och kuriosa. Alltsammans bakades in i stiftsbiblioteket och exponerades i ett av domkyrkans tornrum. Samlingen växte och flyttades till det gamla gymnasiet. När Gunnar Olof Hyltén-Cavallius donerade ett par hundra allmogeföremål, stod det klart att museet hade växt ur sitt skinn – här behövs nya lokaler.  

Under andra delen av 1800-talet startades fornminnesföreningar upp på många håll i Sverige, bl.a. den Växjöbaserade föreningen Smålands museum med Hyltén-Cavallius i spetsen. Hyltén-Cavallius drev museifrågan hårt – framför sig såg han en timrat hus, fornnordiskt och nationalromantiskt, med inslag av Värends förflutenhet och stavkyrkor i uttrycket.   

Gunnar Olof Hylten-Cavallius.jpg

Hyltén-Cavallius var entusiastisk och arbetsvillig – han dammsög landsbygden efter allmogeföremål, gammelslöjd, seder och historier. Till de skriftliga arbetena hör Wärend och Wirdarne, som handlar om folktro i Värend, och Svenska folksagor och äventyr (tillsammans med George Stephens).   

Den park som idag kallas Museiparken var ursprungligen kopplad till järnvägen. Från 1860, när järnvägen kom till Växjö, fanns det i området ett nöjesstråk med järnvägsrestaurang, kägelbana, dansbana, slingrande stigar och musikscen. Först under mellankrigstiden växte parkens friluftsmuseum med äldre byggnader fram – kvarnar, soldattorp, loftbod och hällkista.  

Museet blev förresten arkitekten Scholanders sista projekt, han dog innan ritningarna hade omsatts i byggnation. Och Hyltén-Cavallius avled på sommaren 1889, bara månader innan Smålands museum öppnade för allmänheten. Hur välförankrad och öppen den mäktiga byggnaden egentligen var är tveksamt – museet hade öppet helgfria lördagar mellan 12 och 13.  

Ett fritidsliv i förvandling

I december 2017 höll jag en workshop plus föreläsning för kultur- och fritidschefer i Växjö kommun med inriktning på omvärldsanalys och megatrender – globalisering, individualisering, demografisk utveckling, digitalisering och klimatförändringar. Samtliga megatrender är givetvis av intresse, men jag la lite extra vikt vid digitalisering.

Till bakgrunden hör att jag i mars 2017 fick jag i uppdrag att göra en genomlysning av kultur- och fritidsförvaltningens arbete med digitalisering och ta fram en digitaliseringsplan med åtgärdslista. Jag startade trevande med att göra tankekartor och intervjua avdelningschefer för att hitta ingångar. Samtidigt lärde jag känna Phil, och hans historia blev en oväntad ingång i arbetet.

Phil, en gamer från Nya Zealand, blev för några år sedan tillfrågad av ett headsetföretag om han ville vara med i en reklamkampanj. Som huvudperson. Uppdraget var att följa med ett filmteam till Irak, ett land i krig. Bara passera gränsen från Turkiet och ta sig till en irakisk by, och sedan återvända till Turkiet och konsolerna i Nya Zealand. Det handlade om att lämna det virtuella kriget i dataspelet och ta sig till ett verkligt krig. Phil funderade inte, såg det som en grymt annorlunda grej. Lite spännande och lite konstigt. Så resan blev av.

Innan reklamfilmerna släpptes, gav företaget ut några teasers. Reaktionerna blev kraftfulla – detta är inte okej. Det började koka online, både bland gamers och bland andra – hur kan ett företag vara så omdömeslöst att det utnyttjar ett verkligt krig i en reklamkampanj? Irakiernas lidande ställs mot ett gamer från Nya Zealand, krigets blodiga käftar mot kommersialismens blodiga käftar. Företaget valde till sist att avbryta kampanjen; filmerna visades aldrig i helhet i färdigt skick.

Hur gick det då för Phil i Irak – och vad innehåller filmerna? I första delen möter vi Phil i hemmet i Nya Zealand – ett hemmahosreportage hos en ung man som fortfarande bor hemma hos mamma. Ljust och fräscht, de hänger i soffan, pratar lite. Phil testar skjutvapen.

I nästa del ger sig filmteamet av till Turkiet, berättelsen tätnar.

I tredje delen kör teamet genom Turkiet, mot irakiska gränsen, och till sist når de fram. Det är ett dammigt landskap, några berg, en enkel gränspostering. Phil förstår inte språket, verkar inte särskilt stressad, ler lite. Men plötsligt. Det utbryter skottlossning. Phil förstenas först. Hjärtat rusar.

Men så. I ett trollslag förändras allt. Teamet och gränsvakterna skrattar. Allt är en bluff, ett skådespel De har inte tagit Phil till den irakiska gränsen, de har kört några varv i de turkiska bergen, installerat en falsk gränspostering, och iscensatt ett drama. Och vad är poängen då? Fiktion är fiktion. Spel är spel. Verklighet är verklighet. Gränserna finns, och vi kan bara gå nära dem. Företagets headset är en del av att bygga en fiktion som bara nästan är verklighet.

Berättelsen om Phil vid den falska gränsposten säger en hel del om vår samtid.

  1. Vi glider mellan fakta och fiktion, mellan virtualitet och verklighet.
  2. Vi anar konturer av en globaliserad, digital ekonomi av kolossalformat.
  3. Och samtidigt förstår vi krafterna av ett slags etik, en code of conduct, och dess genomslag online – nej, det är inte okej att kommersialisera verkligt lidande! Eller – är det alltid så?
  4.  Var Phil en aningslös grabb eller snarare ett offer för cynisk kommersialism?

X   X   X

Den digitaliseringsplan som jag färdigställde förra våren innehåller en åtgärdslista med närmare 50 punkter, vissa små men de flesta av dem större. 50 punkter på 120 anställda – slutsatsen är dels att förvaltningen har en vilja att gå framåt, dels att vi inte har arbetat optimalt tidigare. Och när jag har börjat vända på stenarna har utmaningarna växt. Nåt har gått fel. Jag ser två huvudkällor till kräftgången:

  1. det ena är att förvaltningen har misslyckats med kommunikation och samarbetsytor
  2. det andra att förvaltningen har fastnat i detaljer istället för att upparbeta större strukturer.

Kommunikationsproblemen kan bl.a. kopplas till att vi inte har bemäktigat att formulera våra behov, detaljfokuseringen hänger samman med en mer generell brist på förmåga.

För att komma till rätta med problemen krävs det två saker: Den ena är att ledarskapet. Det krävs helt enkelt att de som jobbar i ledande positioner är med på banan. Den andra är att förvaltningen sprider uppdragen, och det finns tre skäl till det:

  1. Idag är de digitala strukturerna så inbyggda i vardagligt arbete, att det inte är möjligt för en enskild funktion att hålla ihop arbetet. Digitalisering är en liten del av mångas arbete, snarare än en stor del av några få personers arbete.
  2. När ansvaret faller ut hos medarbetarna, tvingas de att höja sin digitala vana, de blir skickligare helt enkelt. En förutsättning för att lära sig simma är att befinna sig i vatten.
  3. Om varje medarbetare har ansvaret för sin digitala miljö är det inte längre möjligt att skylla på andra – det är ingen annan än du själv som har ansvar. På så vis slipper du se dina vänner klädda i offerkoftor.

X   X   X

Hur lyckas man utveckla, implementera, lansera och etablera en tjänst? Vilka är framgångsfaktorerna? Just nu laborerar jag med följande kriterier:

  • Effektivitet. Alla tjänster som slår igenom bygger på effektivitet – på kund- eller leverantörssidan eller på bägge.
  • Undvik negativ komplexitet. Komplexitet riskerar att få kostnader att stiga, göra kundupplevelsen osmidig och äventyra effektivitet för verksamhetens administration och logistik. På kundsidan kan digitala verktyg användas för att förenkla beslutsprocessen – översiktlighet, sökverktyg, rekommendationer, kundrecensioner, betygssättning m.m. I de interna processerna är en av nycklarna att fokusera på enhetlighet och standardisering; ju fler variationer i de inre processerna, desto större komplexitet och högre kostnader. Systemtänkande – inte detaljtänkande – underlättar.
  • Komplementaritet. En stor andel framgångsrika tjänster bygger in komplementära element.
  • Inlåsning och nätverk. Kommersiell kultur arbetar gärna med inlåsning och nätverk. När du t.ex. väl har upprättat din spellista på Spotify suger det såklart att lämna tjänsten. Den offentligt finansierade kulturen hamnar däremot omvänt själv inte sällan i inlåsning. Verksamheter köper system eller prenumerationer som är svåra att komma ur – biblioteksdatasystem, webblösningar o.s.v. Just skärningen mellan offentlighet och näringsliv är ett rafflande område, inte minst ur ett perspektiv av digitalisering av kultur.
  • Kompetensbygge. Det temporära är det nya permanenta. Studier på senare tid pekar på att konkurrensfördelar över tid är alltmer sällsynta och dessutom relativt kortvariga. Drivkrafterna bakom trenden är inte definierade, men bl.a. globalisering och teknologisk utveckling kan nämnas. Till varje tjänst ska kopplas ett kompetensbygge – verksamheten måste besitta dynamiska förmågor: Utveckling, adaption, lärande, strategisk styrning, kunskapsproduktion osv. Nya tjänster måste utvecklas och det sker bara i dynamiska miljöer som nyfiket och kontinuerligt bygger kompetens.
  • Innovation. Inom offentlig sektor handlar det inte om att befinna sig i teknisk elitklass eller anamma extrema affärsmodeller. Men det är ändå uppenbart att framgång genereras genom olika grader av innovation. Det är inte självklart att du alltid måste vara först; däremot är det ofta en fara att vänta för länge innan du tänder grillen.
  • Utveckla inom din verksamhetslogik. Gräv där du står! Applicera den digitala linsen på dina existerande produkter och tjänster. Vad kan transformeras i din nuvarande portfölj? Att digital kompetens kan öka värdeskapandet, innebär inte att äldre kärnkompetenser sätts ur spel – värdet kan istället ökas genom att du sammankopplar digitala masters med resurser inom ditt kärnområde. På så vis kan gränserna vidgas.

 

X   X   X

I en passage i Region Kronobergs kulturplan för 2018–2020 tecknas denna framtidsvision: ”År 2020 möter länets invånare kultur digitalt och på okonventionella arenor”. I Växjö kommuns budget för 2018 framgår att medborgare ska erbjudas kultur digitalt och att det ska satsas extra på att stödja e-sporten. I Den femte statsmakten, den senaste rapporten från Nationell biblioteksstrategi, förekommer ”digital” ungefär tusen gånger i brödtexten, i rapportens bilaga ytterligare ett hundratal gånger.

Kronoberg lär vara den största IT-regionen i Sverige utanför Stockholm, och förutsättningarna för digital utveckling inom kulturområdet ska därför vara särskilt delikata. Visst blir man nyfiken på hur det där digitala erbjudandet formeras?

Den kultur som finansieras av offentliga medel i Sverige – teater, dans, konstnärlig musik, litteratur, bildkonst, hemslöjd, film, kulturarv o.s.v. – har djupa rötter. Filmen kan räknas till 1900-talet, övriga är äldre eller betydligt äldre. Kulturen kan alltså, om det vill sig väl, ta sats från en tät och myllrande historia. Med muskler, erfarenheter och motiv från förindustriella tider och produktionsformer rammar den framtiden…?

Men oss emellan – det är väl ändå rätt uppenbart att samtidens berättande, opinionsbildning och gestaltande till stor del sker på arenor vid sidan av den offentligt finansierade kulturen? Mer eller mindre kommersiella digitala medier, forum och uttrycksformer är för standardmedborgaren det naturliga valet? Och volymerna är gigantiska. Pewdiepie, Felix Kjellberg, numera känd för rasistiska grodor i sändningar, har nästan 60 miljoner följare på YouTube och årliga intäkter på runt 120 miljoner. De tolv Youtubers som tjänar mest ligger sammanlagt på över en halv miljard per år.

Det handlar om att underhålla, att skruva saker, att kommentera sin omvärld, att skapa en persona, att kritisera och hylla. Simone Giertz tillhör dem med en skarp profil. Hon bygger shitty robots, filmar och lägger ut. Robotarna går sönder, funkar på fel sätt, saknar talang. Simone driver med det perfekta, med teknikromantik och med politisk idioti. En frukostrobot är oduglig på att servera frukost. Inga framsteg heller med popcornhjälmen och applådmaskinen, eller tandborsten och läppstiftet. The pussy grabs back mashine är en kommentar till Donald Trump – om du grabbar fittan slår den tillbaka med en råttfällebaserad rörelse. Klippen har miljontals visningar.

Runt Simone Giertz finns det en hel liten industri med nätverk, kanaler, agenter och sponsorer. När Google ger henne en kvartsmiljon för en inspelning, skänker hon skänker vidare pengarna till orkandrabbade i Puerto Rico.

Volymerna är intressanta för den som är nyfiken på samtida kultur: Moderna museet i Stockholm har runt 600 tusen besökare per år – Therese Lindgrens YouTube-kanal har 600 tusen följare, och de enskilda klippen brukar ha runt 300 tusen. Skansen har 1,4 miljoner besökare per år, i nivå med varje shitty robots-klipp av Simone Giertz. Tova Helgessons klipp ”Jag städar mitt rum efter elva månader” har visats 2,6 miljoner gånger. Framgångarna är stora politiskt – handbollsspelaren Linnea Claeson har en dolk som heter assholesonline, och metoo-rörelsen…

Lite mer digital statistik:

  • Hälften av jordens befolkning är internetbrukare (det finns utvecklingspotentialer och ojämn distribution alltså)
  • 75 % av dessa använder sociala medier, nästan alla via mobilen. (Betänk att Iphonen lanserades för ungefär 10 år sedan, det går fort alltså.)
  • Youtube och Googlesökningar ökar kraftigt årligen, senast med knappt 50 %
  • Även Instagram och Facebook ökar kraftigt, runt 25 % årligen.
  • Det görs dubbelt så många swipes på Tinder än det produceras tweets på Twitter.

 

X   X   X

Hur har då den offentligt finansierade kulturen svarat på de digitala erbjudande? Det kliar förstås, och den offentligt finansierade kulturen rör på sig. På sikt finns det givetvis risk att den kultur som inte finns online, inte heller är intressant. En mängd processer och perspektiv växer fram.

Omvandling och tillgängliggörande

Ledord är t.ex. omvandla, distribuera och tillgängliggöra. Geografin spelar mindre roll, funktionshindrade får smidigare tillgång, slitage på material minskar.

  • Litteratur/bibliotek. E-böcker, ljudböcker, plattformar för litterära samlingar, exempelvis Alvin.
  • Kulturarv/samlingar. DigitaltMuseum. Samordning av Digisam.
  • Scenkonst. Folkets hus och parker. DramatenPlay.
  • Musik. KonserthusetPlay. Musik i Syd Channel.
Professionernas digitalisering

För vissa konstnärliga professioner är digitala verktyg standard – det gäller bl.a. film och fotografi. Kulturvaneundersökningar visar också att filmning och fotografering på amatörnivå är mycket vanliga kulturyttringar i Sverige, i synnerhet bland yngre. Sedan ett par år är särskilt den rörliga bilden på frammarsch. Produktionen är billig, och spridningen enkel. Här finns det potentialer för en ny och rätt avancerad folkkonst att utvecklas. Ärligt talat så visste vi nog inte vad vi skulle ha den rörliga bilden till, innan vi fick appar, mobiler och plattformar för delning.

Förskjutning och inkorporering

En helt annan ingång till digital kultur handlar om att vidga kulturbegreppet – att uppmärksamma kulturformer som inte hör till den klassiska högkulturen. Ett typiskt fall är dataspel, som numera kan få en och annan seriös recension i media. Hit räknas möjligen också vissa Youtube-kanaler, en och annan podd, en och annan blogg o.s.v. Att vidga kulturbegreppet är svårare i praktiken än i visionen – åtskilliga institutioner och finansiärer menar sig stå för ett brett, hermeneutiskt eller rentav antropologiskt kulturbegrepp, men några större avtryck i verksamheten syns mer sällan, här dominerar den estetiska kulturen. Det är svårt att ta sig in.

Jag brukar tänka på de berömda matreglerna i Femte Mosebok; de handlar om att skilja rätt från fel, i botten ligger vissa kriterier som känns fullständigt godtyckliga. Hållningen påminner mig om hur den offentligt finansierade kulturen stöter bort uttryck som den inte känner igen.

Du skall inte äta något avskyvärt. Detta är de fyrfotadjur ni får äta: oxe, får och get, dovhjort, gasell och rådjur, stenget, vildoxe, antilop, vildfår och alla andra djur som har helt tvekluvna klövar och som idisslar – de djuren får ni äta. Men dessa får ni inte äta, fast de idisslar eller har tudelade klövar: kamelen, haren och klippgrävlingen, ty de idisslar men har inga klövar, de skall vara orena för er, samt svinet, ty det har visserligen helt kluvna klövar men idisslar inte, det skall vara orent för er. Av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar får ni inte vidröra.

Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll får ni äta. Men ni får inte äta något som saknar fenor eller fjäll, det skall vara orent för er.

Ni skall inte äta ett självdött djur. Ge det att äta till invandraren i dina städer eller sälj det till en utlänning.

Ja, du hör ju. Hittepåregler. Som stöter bort.

Inkorporering innebär ett slags nyfikenhet – nya teknologier förs in i gamla kulturformer – det gäller t.ex. VR-teknik i konsten och avancerade scenografiska arrangemang.

Kontextualisering av uttrycket

Att kontextualisera kulturen digitalt, dvs. att producera digitalt material som på olika sätt kommenterar den kulturella produkten, är en rätt utbyggd strategi; det kan handla om intervjuer med författare, curatorer, musiker etc. som publiceras som filmklipp eller ljudspår i appar, på webb eller i audioguider. Det finns också exempel på AR-lösningar med viss framgång. Kontexterna bildar ett komplementärt erbjudande – en produkt plus en tilläggstjänst (där tillägget ibland är så frikopplat att det kan förstås som en egen produkt). En särskild nisch är pedagogiskt orienterade kontextualiseringar som t.ex. förbereder inför ett fysiskt besök eller ger förslag på efterbearbetning; inte sällan handlar det om webbaserat material (text, bild, film) producerat av teatrar eller museer.

Marknadsföring

Kontextualisering och marknadsföring kan flyta samman – tämligen utbyggda teasers produceras nuförtiden för sociala medier. Vi kan räkna med att analoga marknadsföringskanaler successivt förlorar i slagkraft mot digitala (t.ex. applikationer och sociala medier) och att de digitala kanalerna är i snabb transformation.

Interaktion

Digitaliseringen öppnar givetvis också för interaktion, inte minst B2C- interaktion; kulturinstitutioner och konstnärer interagerar med sin publik. På sociala medier kan det påminna om förtjänt marknadsföring, dvs. omnämnanden i situationer som verksamheter saknar kontroll över. En inte oväsentlig del av ett museibesök kan vara att dokumentera och dela upplevelsen med följare på sociala medier, och dokumentationen kan vara påfallande raffinerad

Interaktionen kan förstås också ha mörka sidor. Myndigheten för Kulturanalys har i flera rapporter uppmärksammat kulturskapare som hotas, och hot kan enkelt framföras i digitala kanaler.

Finansiering

Finansiering är en utmaning för i stort sett varje kulturprojekt. Crowdfunding har blivit ett allt vanligare sätt att finansiera kulturprojekt (men metoden används också i andra sammanhang – för miljöprojekt, välgörenhet eller start-ups.) Vissa offentliga finansiärer använder crowdfunding i en ett-plus-ett-modell – varje bidrag från en privat finansiär dubblas av en offentlig finansiär. I Sverige har sajten Crowdculture fått viss uppmärksamhet. Crowdfunding tolkas ömsom som en fräsch alternativ metodik, ömsom som en nedmontering av offentlig finansiering eller konstnärlig frihet.

Biblioteken och demokratiuppdraget

Folkbiblioteken har ett lagstadgat digitalt folkbildningsuppdrag: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” Uppdraget tolkas på olika sätt i olika kommuner, tyvärr oftast med en suck.

X   X   X

Amy Webb är händig på trender. Tre av de trender som hon brukar nämna har enligt min mening extra stort värde för offentligt finansierade kultur- och fritidsverksamheter: 

  1. Mixed Reality, Virtual Reality, Augmented reality.
  2. Wearables & internet of things.
  3. Delningsekonomi.

Hur kommer vi att förhålla oss till dem?

The song of Transjö glassworks

Yesterday Lundgren and I went to the Eastern parts of Kronoberg to pick some ruins – the tar piles of Hässle and Djupemosse, the old village of Läseboda and the glassworks of Transjö.

Transjö was definitely the highlight – a powerful chimney still up in the air and some really distinct foundation walls. The area is polluted from led and arsenic (the mushrooms that occur in the movie below were picked far away from the old industry…)

 

Nya lianer men gamla babianer

I våras hörde jag Alexander Bards vidsträckta föredrag på Biblioteksdagarna; jag vet inte säkert varför han bjudits in – kanske som snubben som kan skapa debatt och röra om? Och jag noterade att några i auditoriet reagerade på hans retorik som blandar driv och informellt, högt och lågt. ”Varje bibliotek borde anställa ett gäng 19-åringar som snabbt omvandlar biblioteket till ett medietek”, berättade han. Utgångsläget för Bard är att ungdom och medieteknik är den framkomliga rutten. Själv tror jag inte att ålder är framgångsfaktorn, däremot medieteknik, digitalisering och mediepedagogik.

Erik Fichtelius är tuppen för Nationell biblioteksstrategi som ska lämna sin slutrapport i mars 2019; på vägen kommer de att släppa delresultat och förslag till konkreta insatser. Ett av dessa är Digitalt först med användaren i fokus som kom ut i september 2016. (Titeln och texten är inspirerad av Digitalt först – den avsiktsförklaring som regeringen och SKL har antagit.)

Uppdraget är tydligt som ett fyrtorn i vinternatten: Sverige behöver rustas digitalt, biblioteken är oundgängliga i detta arbete och ett första steg är att utbilda landets biblioteksanställda. (Av nån outgrundlig anledning ska 75 procent av personalen utbildas, vad som händer med den resterande fjärdedelen är oklart…) När Bard föreslår nya lianer och nya babianer, föreslår Fichtelius nya lianer men gamla babianer.  

Biblioteken i Sverige har lagstadgade uppdrag som är omöjliga att lösa utan digitala perspektiv – de ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Helt omöjligt utan digitala skills. Dessutom ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Bibliotekets digitala habitat sträcker sig alltså långt utanför e-böcker, ljudböcker, databaser, publika datorer, fria nät, fiffigt biblioteksdatasystem, boktips på Youtube osv. Här pratar vi demokrati, delaktighet och folkbildning.

Det finns flera motiv till att höja den nationella digitala kompetensen på användarnivå: För det första – Sverige tappar i EU:s digitala ranking (Danmark toppar faktiskt), och EU tappar globalt mot t.ex. Japan och USA. Sverige har alltså snarast krymt i kraft under åren efter 2011, då regeringen gav ut sitt krävande strategidokument It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. För det andra – flera tunga utredningar (t.ex. Demokratiutredningen, Digitaliseringskommissionen och Medieutredningen) pekar på demokratiska orosmoln och på behov av kompetensförstärkning på användarnivå. För det tredje – den digitala sprickan i samhället riskerar att fördjupas som en konsekvens av ökad heterogenisering genom bl.a. ökade hälsoklyftor, större inkomstskillnader, urbanisering och migration.  

Biblioteken är av flera skäl särskilt lämpade för digital fortbildning – de flesta bibliotek har redan en rätt väletablerad digital infrastruktur, och vi kan därför ana att det finns kompetens i skrået; bibliotekssystemet är utbyggt i hela landet; trösklarna är låga i jämförelse med många andra offentliga verksamheter.

Fichtelius trånar efter den danska modellen, där många bibliotek har permanenta digitala hubbar, “borgerservicecentre”.

Nu är pengarna i rullning. Regionbiblioteken startar utbildningar. Exakt vad dessa innehåller är oklart, men jag antar att de föregås av en praktiknära behovsanalys.

På uppdrag av SKL, Digidelnätverket och KB rapporterar Ida Norberg om nuvarande tillstånd i Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken. Även om jag känner att materialet hade kunnat analyseras mer detaljerat, finns det en hel del att hämta där. Den allmänna känslan är att det visserligen görs en hel del på det digitala bildningsområdet på bibblorna runt om i Sverige, men att det digitala uppdraget inte är högprioriterat. (Jag tror helt enkelt att retoriken, dvs. mål- och resultatdokument, inte sällan trumfar verkligheten…)

Aktiviteterna är antingen reguljära eller knutna till kampanjveckor –  t.ex. Get online week och eMedborgarveckan. Till utmaningarna hör att bibliotekspersonalen får frågor i det vardagliga arbetet bakom infodisken, och att många anställda då känner osäkerhet pga. bristande kompetens. Utbildning av personal och nära samarbete med strategiska IT-resurser verkar vara nycklar.

Utan att ha djuplodat är det uppenbart för mig att biblioteken inte marknadsför sin digitala service särskilt hårt; det är t.ex. ofta rätt få besökare på arrangemangen trots att behovet av allt att döma är stort. I biblioteksrummet prioriteras bokens bildning före de digitala verktygen. Antagligen hänger detta samman med osäkerhet inför uppdraget, kompetensbrist och bibliotekens historiska arv.

Det digitala uppdraget knyts till och med till biblioteksväsendets överlevnad. Åsa Johnson-Persson, bibliotekschef i Åsele, resonerar:

”Vi lever i en tid då frågor kring bibliotekets överlevnad finns. Vad händer med boken? Kommer vi att finnas kvar? Vi måste slåss för […] vad vi har och vad vi kan erbjuda […]. Mycket mot politikerna som kanske inte riktigt vet, man får kämpa för sin verksamhet hela tiden”  (Ida Norberg, s. 29).

Kanske är det just här perspektivet når sin fulla potential; en verksamhet som inte följer sin tid kommer förr eller senare att förlora sitt berättigande. Förr om verksamheten är konkurrensutsatt, senare om den är en offentligt finansierad kulturverksamhet. En pigg bryggd av e-medier och kompetenser inom informationssökning, källkritik, digitala medier, kreativa verktyg (bild, ljud, film, programmering) i en pedagogisk förpackning är antagligen en styrketår.  

 

Kulturvärlden och det digitala erbjudandet

Jag har just tuggat i mig en remissversion av Region Kronobergs kulturplan för 2018–2020; i en passage tecknas denna framtidsvision: ”År 2020 möter länets invånare kultur digitalt och på okonventionella arenor”. Kronoberg lär vara den största IT-regionen i Sverige utanför Stockholm, och förutsättningarna för digital utveckling inom kulturområdet ska därför vara särskilt delikata. Visst blir man nyfiken på hur det där digitala erbjudandet formeras?

Den kultur som finansieras av offentliga medel i Sverige – teater, dans, konstnärlig musik, litteratur, bildkonst, hemslöjd, film, kulturarv o.s.v. – har djupa rötter. Filmen kan räknas till 1900-talet, övriga är äldre eller betydligt äldre. Kulturen kan alltså, om det vill sig väl, ta sats från en tät och myllrande historia. Med muskler, erfarenheter och motiv från förindustriella tider och produktionsformer rammar den framtiden…?

Men oss emellan – det är väl ändå rätt uppenbart att samtidens vardagliga berättande, opinionsbildning och gestaltande till stor del sker på arenor vid sidan av den offentligt finansierade kulturen? Mer eller mindre kommersiella digitala medier, forum och uttrycksformer är för standardmedborgaren det naturliga valet? Glappet kliar förstås, och den offentligt finansierade kulturen rör på sig. På sikt finns det givetvis risk att den kultur som inte finns online, inte heller är intressant. En mängd processer och perspektiv växer fram.

En av de vanligaste strategierna handlar om att tillgängliggöra analog kultur digitalt –  material görs t.ex. tillgängligt för människor med funktionsnedsättning, och teknologin kan överbrygga geografiska avstånd. Kulturarenan, som drivs av Betaniastiftelsen, är uttryckligen skapad särskilt för att tillgängliggöra kultur i vården. DigitaltMuseum  har en annan ingång – här odlas förhoppningen att kulturarvssamlingar enklare ska kunna användas för fördjupning, studier, undervisning och kunskapsuppbyggnad.

Poängen med att omvandla analoga representationer till digitala uppmärksammades tidigt av kulturarvsinstitutioner och arkiv. Efterhand har uppdragets komplexitet röjts, och denna komplexitet möts upp av Digisam, som samordnar digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet i Sverige. Hur gränssnittet byggs upp är avgörande för hur kunskap byggs upp och materialet kan begripas. (En lösryckt bild på en flintyxa säger för de flesta inte mer än en enstaka not i ett partitur.) Nedan en presentation från Digikult 2016 av Cecilia Lindhé.

Till de entusiastiska pionjärerna hör Folkets Hus och Parker, som distribuerar global scenkonst på 180 biografer runtom i landet – balett från Bolsjojteatern, opera från Metropolitan och Kungliga Operan, teater från National Theatre i London osv. Initiativet startade 2007. Det finns förstås många utmaningar för den som jobbar med denna typ av tillgängliggörande –  åtskilliga kulturformer har sin grund i fysisk närvaro. Sändningen behöver produceras för att inte plattas ut, och när den produceras skapas väl i själva verket en ny produkt?

Vid all typ av digital spridning aktiveras frågor om upphovsrätt. Vanligtvis efterlyses tydliga regelverk som tillvaratar både konsumentens och kulturskaparens intressen. (Men eftersom lagstiftningen är nationell och nätet globalt, kompliceras frågan.) Till de uppmärksammade tvisterna under de senaste åren hör den mellan Wikimedia och BUS. 

Att tillgängliggöra hänger alltså samman med distribution – digitala biografer, digitala musiktjänster m.m. Distributionen kan i sin tur förknippas med bekvämlighet; Netflix skapar service genom effektivitet, du får tillgång till ett landskap av rörlig bild med några knapptryck. Fria pendanger från musiklivet är KonserthusetPlay och Musik i Syd Channel

En helt annan ingång till digital kultur handlar om att vidga kulturbegreppet – att uppmärksamma kulturformer som inte hör till den klassiska högkulturen. Ett typiskt fall är dataspel, som numera kan få en och annan seriös recension i media. Hit räknas möjligen också vissa Youtube-kanaler, en och annan podd, en och annan blogg o.s.v. Att vidga kulturbegreppet är svårare i praktiken än i visionen –  åtskilliga institutioner och finansiärer menar sig stå för ett brett, hermeneutiskt eller rentav antropologiskt kulturbegrepp, men några större avtryck i verksamheten syns mer sällan, här dominerar den estetiska kulturen. Sverok, spelhobbyförbundet, driver frågan att spel ska jämställas med film och musik och kunna få kulturstöd; lyssna gärna på Förslag: Ge spel kulturstöd. Det är inte svårt att argumentera både för och emot breddningar av kulturbegreppet; i själva verket är en tredje ståndpunkt ofta det rimligaste alternativet.

Att kontextualisera kulturen digitalt, dvs. att producera digitalt material som på olika sätt kommenterar den kulturella produkten, är en rätt utbyggd strategi; det kan handla om intervjuer med författare, curatorer, musiker etc. som publiceras som filmklipp eller ljudspår i appar, på webb eller i audioguider. Det finns också exempel på AR-lösningar med viss framgång. Kontexterna bildar ett komplementärt erbjudande – en produkt plus en tilläggstjänst (där tillägget ibland är så frikopplat att det kan förstås som en egen produkt). En särskild nisch är pedagogiskt orienterade kontextualiseringar som t.ex. förbereder inför ett fysiskt besök eller ger förslag på efterbearbetning; inte sällan handlar det om webbaserat material (text, bild, film) producerat av teatrar eller museer.   

Kontextualisering och marknadsföring kan flyta samman – tämligen utbyggda teasers produceras nuförtiden för sociala medier. Vi kan räkna med att analoga marknadsföringskanaler successivt förlorar i slagkraft mot digitala (t.ex. applikationer och sociala medier) och att de digitala kanalerna är i snabb transformation.

Finansiering är en utmaning för i stort sett varje kulturprojekt. Crowdfunding har blivit ett allt vanligare sätt att finansiera kulturprojekt (men metoden används också i andra sammanhang – för miljöprojekt, välgörenhet eller start-ups.) Vissa offentliga finansiärer använder crowdfunding i en ett-plus-ett-modell – varje bidrag från en privat finansiär dubblas av en offentliga finansiär. I Sverige har sajten Crowdculture fått viss uppmärksamhet. Crowdfunding tolkas ömsom som en fräsch alternativ metodik, ömsom som en nedmontering av offentlig finansiering eller konstnärlig frihet.

Den offentligt finansierade kulturen jobbar sällan med inlåsning, men inom den kommersiella kulturen är det en vanligare strategi. När du t.ex. väl har upprättat din spellista på Spotify suger det såklart att lämna tjänsten. Den offentligt finansierade kulturen själv hamnar däremot själv inte sällan i inlåsning. Verksamheter köper system eller prenumerationer som är svåra att komma ur – biblioteksdatasystem, webblösningar o.s.v. Just skärningen mellan offentlighet och näringsliv är ett rafflande område, inte minst ur ett perspektiv av digitalisering av kultur.

Digitaliseringen öppnar givetvis också för interaktion, inte minst B2C- interaktion; kulturinstitutioner och konstnärer interagerar med sin publik. På sociala medier kan det påminna om förtjänt marknadsföring, dvs. omnämnanden i situationer som verksamheter saknar kontroll över. En inte oväsentlig del av ett museibesök kan vara att dokumentera och dela upplevelsen med följare på sociala medier, och dokumentationen kan vara påfallande raffinerad. Marken har beforskats av t.ex. Thomas Hillman och Alexandra Weilenmann.

Interaktionen kan förstås också ha mörka sidor. Myndigheten för Kulturanalys har i flera rapporter uppmärksammat kulturskapare som hotas, och hot kan enkelt framföras i digitala kanaler.

För vissa professioner är digitala verktyg standard – det gäller bl.a. film och fotografi. Kulturvaneundersökningar visar också att filmning och fotografering på amatörnivå är mycket vanliga kulturyttringar i Sverige, i synnerhet bland yngre. Sedan ett par år är särskilt den rörliga bilden på frammarsch. Produktionen är billig, och spridningen enkel. Här finns det potentialer för en ny och rätt avancerad folkkonst att utvecklas.

Folkbiblioteken har ett lagstadgat digitalt folkbildningsuppdrag: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” Uppdraget tolkas på olika sätt i olika kommuner, och rapporten Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken av Ida Norberg ser behov av att uppdraget förtydligas och att bibliotekspersonalens kompetens förstärks. Rapporten visar också att de flesta bibliotek erbjuder aktiviteter inom det digitala området, och att nästan hälften av kommunbiblioteken använder kampanjveckorna Get online week och eMedborgarveckan.

***

Det finns tydligen en hel del möjligheter. Frågan är hur väl de anrika kulturformerna lyckas forma sina erbjudanden och affärsmodeller.

 

A speech

Last week I held a speech for graduating bachelors in Design, Music production and Arts and culture at the Linnaeus University. An honor for me! This is (approximately) what I said:

I am grateful for being invited here today. Through my profession I am used to collaborate with teachers and students in design, culture and music at the Linnaeus University. I work on cultural development at the culture and leisure services at Växjö municipality, and I have previously worked for many years at Växjö Art Gallery, so the field of design and arts at Linnaeus University is one of my co-players.

You have organized an awesome program here today – it definitely puts some pressure on me, since I am the last speaker. But I am excited as well, I get the chance to say the last words at the university to you – words that will call in your ears forever?!

Maybe I should tell you about the contemporary cultural world, about what you will meet out there, what I meet every day. And I will do that, but I will start at another end.

I love metaphors, pictures that help the mind understand. And one of the metaphors I abuse is the walker. I consider life as a walk, an inner journey through darkness and light, through gates, along paths and in crossroads.

I will tell you about one particular walk, it was twenty years ago. I saw my first elephant in freedom. I saw my first baboon, gorilla and lion cub. I had arrived in east Africa, and as a bonus I would climb the continent’s highest mountain – Kilimanjaro in northern Tanzania. For some reason, man is like that –if there is a highest, you want to go there.

I remember it was very hot and humid when I took the first steps on the slope. Around me tropical vegetation. Further down the valley were open fields, some cultivated, with scarecrows and rusty plows. I felt like a snail – I could carry all I needed inside myself – and I did not need that much – my breath, some water and an inner compass.

I followed the same route as Ernest Hemingway, and I remember reading Hemingway. (At that time of my life, I could do that without being embarrassed.) Around here, many of his African stories took place.

I went through the rainforest, I went through the clouds.

At 4 500 meters, the landscape changes, I meet the alpine desert, bare stone beds, lava fields, loads of loose gray sand. The last walk towards the top started in the night, I was a lantern that slowly climbed through the darkness.

At the top of the mountain is the glacier and the volcano, and on the crater is Uhuru Peak, meaning “freedom” in Swahili.

The sun rose. In front of my feet, Africa is bathing in the sun’s first rays.

I move my gaze up and down, to the left and to the right, I like the vertical best. I am fascinated of birds and frogs, because they have the right perspectives. Some clouds down there, and in the west I see a brook in a ravine. In front of me a pink and yellow sky, and I think it is harvest time.

But at 6000 meters altitude everything is fragile. About ten climbers die of altitude sickness every year. I notice how I slowly loose contact with my senses – nausia, oxygen deficiency and headache.

And there, on the crater, on the top of Kilimanjaro, we leave that story …

The walks of life, up the slopes, over the hills and then down again. We crash in the valleys, and we start to live again on the peaks. That is the life that lies in front of all of you who really want to live.

Sometimes we talk about flow, sometimes we talk about peak experience – moments of devotion, cosmic experience, ecstasy. The peaks turn into an alpine desert or a wet marshland. But we who want to live – we keep on walking on the journey of life.

Everything is connected: Man and mountains and valleys. Man needs the mountains or we lose sight. And the mountains need their valleys to exist as mountains.

And what happened to the guy on the crater? Well, I came down to the foot of the mountain. I had mouth ulcers, fungal in my groins, and blisters on my feet. And I remember ending up in Dar es Salaam on the coast, from where I took an unreliable boat to Zanzibar, a paradise island. Diving on a reef, laying under palm trees. Zanzibar was a world of pineapples and coconuts and joints.

And right there I end this story – now it is time for you to keep on walking. And I have only one single advice for you: Dare to love a little bit more than your neighbor. Good luck!

Swedish version:

Jag är tacksam över att jag har fått komma hit idag. Jag är rätt van vid att möta lärare och studenter från design, kultur och musik, bl.a. genom mitt yrke. Jag arbetar idag som verksamhetsutvecklare inom kultur i Växjö kommun och har tidigare jobbat i många år på Växjö konsthall, så kulturfältet inom Lnu är givetvis en medspelare.

Jättefint program ni har ordnat idag – det sätter ju dock en viss press på mig. Samtidigt är jag lite förtjust över att få prata sist – visserligen är alla lite trötta, men jag får ju chansen att säga de sista orden på universitetet för er del – orden som kommer att ringa som en tinnitus i era öron i en evighet.

Jag borde kanske berätta om framtiden eller samtiden, kulturvärlden, om vad ni kommer att möta där ute, vad jag möter varje dag. Och det ska jag göra, men jag börjar i en annan ände – jag drar några skrönor från förr.

Såhär är det: Jag älskar metaforer, de där bilderna som hjälper sinnet att förstå. Och en av de metaforer som jag missbrukar är vandraren. Jag tänker att livet är en vandring, en inre resa genom mörker och ljus, genom portar, längs krokiga stigar, via krökar och korsvägar.

Lyssna nu! Det här är viktigt, jag ska berätta om en vandring! Det var tjugo år sedan. Jag såg min första fria elefant. Jag såg min första fria babian, gorilla, lejonunge. Jag hade hamnat i Östra Afrika och som en bonus skulle jag bestiga kontinentens högsta berg – Kilimanjaro i norra Tanzania. Av nån anledning är människan sån där – finns det nåt som är den högsta, så ska man fan i mig dit.

Jag minns att det var väldigt varmt och fuktigt på sluttningen när jag tog de första stegen, runt mig tropisk växtlighet, längre ner i dalen låg öppna fält, vissa uppodlade, med fågelskrämmor och rostiga plogar. Jag gick uppåt, var som en snigel – kunde bära allt jag behövde inom mig – och jag behövde inte så mycket – mina andetag, vatten och en inre kompass.

Jag följde samma led som Ernest Hemingway tog på sin tid, ni vet författaren, och jag minns att jag läste Hemingway. Det var sånt jag gjorde utan att bli generad på den tiden. Här i krokarna utspelas många av hans afrikanska berättelser.

Jag gick genom en regnskog, jag gick genom moln.

Vid 4 500 meter förändras landskapet, nu möts jag av alpin öken, kala stenbäddar, lavafält, sträckor av lös, grå sand.

Den sista vandringen mot toppen startade i natten, jag var en lykta som sakta ringlade fram i mörkret.

På toppen av berget finns glaciären och vulkankratern, och på kraterkanten ligger Uhuru Peak, vilket betyder “frihet” på swahili.

Solen reste sig. Framför mina fötter badar Afrika i solens första strålar.

Jag lät min blick vandra i sidled och höjdled, jag gillar höjdleden bäst, jag fängslas av fåglar och grodor, eftersom de har de rätta perspektiven. Några molnbankar gäspar där nere, i väster ser jag en bäck i en ravin. Framför mig ligger en laxskär himmel och jag tror det är skördetid.

Men på 6000 meters höjd är allt skört. Ungefär tio klättrare dör av höjdsjuka varje år. Jag märker hur mina sinnen långsamt knyter sig i syrebrist och huvudvärk.

Och där på kraterkanten, på toppen av Kilimanjaro, lämnar vi den berättelsen…

Så här kan de se ut. vandringarna i livet, längs sluttningar, över höjder och sen ner igen, berg sjunken djup stån opp!  Och vi krisar i dalarna och blir yra på topparna. Och det är precis ett sånt liv som ligger framför alla av er som verkligen vill leva, tänker jag.

Ibland talar man om flow, ibland talar man om peak experience – ögonblick av hängivenhet, kosmisk upplevelse, lyckorus, extas. Topparna löser av en karg, alpin öken eller en suckande kärrmark. Men vi som vill leva – vi går och går som vandrare på livsresan.

Allt hänger samman: Människan och bergen och dalarna. Människan behöver bergen, annars förlorar hon utsikten. Och bergen behöver sina dalar för att vara berg.

Och vad gjorde jag sen då? När vi hade kommit ner till bergets fot… Jag hade munsår, svamp i ljumskarna och skoskav, minns jag. Och jag vet att jag efter ett tag hamnade i Dar es-Salaam ute vid kusten och att jag tog en skum båt till Zanzibar, en paradisö, där jag dök, låg under palmer. Zanzibar var en värld av ananas och kokosnötter och spliffar.

Och just där låter jag min röst tystna – nu är det dags för er att göra er vandring. Och jag har ett enda råd – våga älska lite mer än din granne. Lycka till!