Några gröna ytor med historia i Växjö

Spetsamossen är ett avigt grönt rum i Växjö. Det ligger just norr om centrum, bostäder runt omkring, växtlighet, gång- och cykelbanor, både rörligt och lugnt, för både unga och gamla.  

Gamla kartor, från 1800-talet, visar ett mer eller mindre obrukbart område, som ingen egentligen tar har hand om – en ensam, öde del av ett välordnat landskap. Spetsamossen, en sankmark, ansågs så farlig att stadens odlingsdirektion bestämde sig för att utreda saken ordentligt. Hur ska den hanteras? Kan den användas?  

Det var försommar, år 1834, när sjuttonåriga Anders Liedberg anlände till Växjö från Jönköping. Han studerade, började jobba och lyckades kvickt åstadkomma saker genom sin examen. Vi kan kalla honom entreprenör. Och han grubblade över den ödsliga mossmarken nordväst om staden; han hade upptäckt den när han kartlade Hovs by, som både gränsade till Spetsamossen och ägde en del av den.  

Ingen hade hittills riktigt upptäckt eller tagit tag i mossodling, och många tvivlade på att det överhuvudtaget skulle funka. Men lantbruket suktade efter åkermark, befolkningen på landsbygden ökade, i brist på mark och mat började fler och fler emigrera till Amerika. 

Anders kavlade upp ärmarna och testade själv att odla upp en liten bit av den besvärliga marken. Resultatet var inte helt illa, och snart var han fast besluten om att han skulle kunna göra något användbart av mossen. År 1857 ritade Anders upp en visionskarta över Spetsamossen. Han möttes först med skepsis, men förslaget godkändes.  

Liedberg kom med önskan om köp och påbörjade sitt arbete med den arbetskraft han hade råd med. Anders brorsa, Janne, dök upp, och hans guld från en vistelse i Amerika räckte både till köpet och till borgen för diverse lån från banker.  

Anders Liedberg kunde tona ner sina lantmäteriuppdrag och istället gå in för en tillvaro som landägare och mossodlare. Lånade pengar betalde drängar och pigor, och han började förverkliga en dröm; den vattensjuka våtmarken, trettio tunnland ödemark, blev i allt bättre skick för odling. Och han ville samtidigt rikta Växjöbornas blickar mot mossen. Folk blev nyfikna, lokaltidningen skrev. I den lilla sjön reste han ett badhus, särskilt för kvinnor, och en tid senare anställde han en simlärarinna från Jönköping.  

Och namnet måste bytas; sjön fick heta Hulda sjö, och Spetsamossen fick klinga naturromantiskt – Mosshem. Samtidigt var Liedberg i gång med bostället Ringsberg. Modernisering och utveckling, åttkantiga lusthus och ladugård i u-form. Det går bra nu.  

 

Men i början av 1865 förändrades atmosfären. Lån förfaller, han har svårt med återbetalning. Oklara löften till kreditgivare, uppskjutna betalningar. På hösten krossas drömmen om den grönskande oasen Mosshem i ett slag. Både Ringsberg och Mosshem auktioneras ut. Därmed inleder Anders en karriär som simtränare.  

Detta blev slutet för sagan om Liedberg, Spetsamossen och Ringsberg. Anders överlevde konkursen med tjugo år, sjuk och märkt av sina motgångar.  

Efter Liedberg tog Carl Schander över mossen, och han fortsätter utvecklingsarbetet – han tömmer gölen, bildar nya kvarter och bostäder, han odlar vidare, mossen är i strålande skick.  

Det finns egentligen inget kvar av de äldre strukturerna idag, förutom enstaka träd av hög ålder, resten är bortröjt och förändrat. Men vägen väster om Spetsamossen, Liedbergsgatan, bär namn av mossens första och originella betvingare. 

x   x   x

Sydost om Spetsamossen reser sig landet mot Ringsberg – Liedbergs boställe. Ringsberg och grannknallen ytterligare österut, Kristineberg, är kuperad terräng. Områdets karaktär bär ännu tydliga spår av de tre delar som dominerade från mitten av 1800-talet – skolan, fängelset och bryggeriet. Dessförinnan var området något av ett undantag – svårbrukat och beläget utanför stadskärnan.  

På kullarna finns det en lång tradition av småskalig odling och mat. Landerierna, med bostäder och odling, ägdes av privatpersoner men marken var kronans. Schweizerierna var kaféer med alkoholrättigheter, där kunde man få sprit till kaffet utan att det serverades mat.  

På 1860-talet såldes Kristineberg till Kronobergs läns hushållningsskola, och blev då en trädgårdsanläggning med förfinade trädplanteringar – hundratals buskar och träd planterades från Kungsgatan och ner mot Ringsberg. Även vid Ringsberg tillkom en trädgårdsanläggning genom seminarieskolan; byggnaden var lokaliserad där Ringsbergsskolans parkering ligger idag.   

Runt sekelskiftet hade seminariet varit alltför trångt alltför länge. Byggnaderna revs, och 1910 stod Ringsbergsskolan och gymnastikskolan klar. Ritningar av överintendentämbetets G. Hermansson, stilen nationalromantik och jugend. Till skolmiljön hör rektorsbostaden, vaktmästarbostaden och klosetthuset. Samtliga med nationalromantisk anstrykning. Utbildning på Ringsberg: Småskola, folkskola, vissa högre klasser och lärarutbildning. 

Visa källbilden

Fängelset, ritat av Fångvårdens arkitekt Carl Fredrik Hjelm, stod klart 1848 och placerades som en karaktärsbyggnad i Växjö, en fondbyggnad för Bäckgatan. Som cellfängelse är det ett av Sveriges äldsta. Ibland kallas det kvinnofängelse, och visst har det funnits kvinnliga fångar här, men majoriteten har varit män. Den mest kända fängelsedirektören är utan tvekan Rut Grubb, landets första kvinnliga fängelsedirektör, stark i det sociala engagemanget, framsynt i sin syn på fångvård och mån om utbildning, jämställdhet och sexualkunskap. 

Fängelset är en del av institutionernas stora epok i Växjös arkitekturhistoria – Växjö hospital, Växjö teatern, fängelset, Residenset.     

Till Växjös tämligen blygsamma industrihistoria hör bryggeriet på Kristineberg. Det var runt sekelskiftet 1900 en av Växjös största fabriker med runt trettio anställda. Äldre kartor avslöjar det äldre ortnamnet Lilla Bommalyckan, men gården döptes om av Johan Magnus Cassel – vars fru hette Kristina – runt 1840. Bryggeriet blev klart 1888, och började leverera öl av flera sorter. Den tydligast profilerade disponenten var Arvid Knöppel, en Stockholmsdirektör som tog sig an bryggeriet 1896. Efter många konkurser och uppstarter avslutades bryggeriepoken 1970. Idag är Kristineberg Växjö kulturskola 

Andra ställen på Kristineberg är vaktstugan och disponentvillan. Disponentvillan är mest iögonfallande. Den byggdes runt 1875, men fick sitt omfång under Arvid Knöppels era; efter utbyggnad 1902 bodde Knöppel, hans fru Cecilia, fem barn, fyra pigor och en guvernant i huset. Knöppel anlade också en tennisbana, först i Växjö – instruktören Hagger togs in från England. Till kuriosan hör att Arvid Knöppels son – med samma namn som pappan – blev skulptör, och ligger bakom en av Växjös mest framskjutna konstverk, bronsskulpturen Slagbjörn, i kommunhusets entré.        

Vaktstugan är av oklar ålder, en gammaldags bondeaktig timmerstuga, som sannolikt flyttades till sin nuvarande plats under första halvan av 1800-talet. Här bodde bl.a. bryggmästare och maskinmästare.  

I bryggeriområdet finns också stal för arbetshästar, verkstad och garage.  

x   x   x

1639 klövs det småländska hövdingadömet i två län – Jönköping och Kronoberg – och landshövdingen för Kronoberg slog sig ner i Växjö. Ett residens byggdes vid Stortorget, men den byggnad som idag är residens stod klart först 1848; flera bränder totalförstörde föregångarna. Under 1700-talet och halva 1800-talet användes Kronobergs kungsgård som landshövdingens bostad.  

Arkitekt till residenset var Carl Gustaf Blom Carlsson. Byggnaden är uppförd i tegel i två våningar i senempire eller Karl Johanstil – en försiktig uppluckring av nyklassicismen.

Växjö residens i senempire är byggd åren 1844-48.

Bara något år senare påbörjades Stadshuset, en pendang till residenset, efter ritningar av Theodor Ankarsvärd, som också ritade Växjö teater och Italienska palatset på Sigfridsområdet.  

x   x   x

Det var bl.a. beskattning och kyrklig reformation som utlöste Dackefejden – striden mellan den småländske bonden Nils Dacke (1510–1543) och den svenska centralmakten. Även om upproret redan efter ungefär ett år slogs ned av Gustav Vasa och hans fogdar, hörs ekot av Dacke än idag i Smålands inland: Gymnastikföreningen Dackegymnasterna, skidbacken Dackestupet, speedwayklubben Dackarna o.s.v. 

I Virserum framträder Dacke som beslutsam och stridsberedd frihetskämpe i en skulptur av Arvid Källström, och på Stortorget i Växjö finns Carl Milles betydligt diskretare bronsskiss Dackes dröm. Visst är det väl anmärkningsvärt att en skiss, 87 cm hög, har tagit plats på Stortorget? Men skulpturen är intressant på fler sätt. För det första sticker den rent estetiskt ut i Milles produktion: Den är utförd i en reliefstil och saknar den mjukhet som kännetecknar åtskilliga av Milles verk. För det andra finns det en lång historia kring verket, och denna historia har faktiskt delvis utspelats utanför Milles synfält. 

På 1950-talet föreslog Växjöpolitiker med Carl Petri (h) och Georg Lücklig (s) i spetsen att ett monument över Nils Dacke skulle resas på Stortorget i Växjö. Uppdraget gick till skulptören Carl Milles, som hade en stark position i framförallt Sverige och USA för offentlig gestaltning. Flera politiker var redan inledningsvis tveksamma till projektet, bl.a. Nathan Valmin (h): Borde inte motiv och kostnader utredas? Och varför inte utlysa en konstnärstävling? 

Milles idé var storslagen – skulpturen står på en granitsockel, med en sammanlagd höjd på åtta meter. Ur sockeln sprutar vatten i alla riktningar från en springbrunn. Skulpturen utgår från granen – spretig, tät och vass, och längst ner ligger Nils Dacke, antagligen i dröm. I granmotivet syns stridsmän, och många har stupat.  

Och finansieringen då? De 300 000 kronorna skulle till största del täckas av privata donationer och fonder. Priset var onekligen högt – 300 tkr år 1952 motsvarar 4,4 miljoner år 2015 mätt med konsumentprisindex, och 15,4 mil-joner mätt med löneindex. Med facit i hand underskattades Dackes sprängkraft; hans minne var på 1950-talet fortfarande präglat av tidens nationsorienterade historieskrivning. Många skämdes över historien och vissa kände närmast ett hat mot Dacke – han hade förrått sitt land och gått emot sin kung, ”landsfadern” Gustav Vasa. Förrädare passar förstås inte på torget, och definitivt inte på en plats för landshövdingens representation… 

Tidsandan gjorde säkert sitt – i mitten av 1900-talet byggdes folkhemmet med homogenisering som ledord, inte separatism. Bilden av Dacke som landsförrädare stöddes dessutom av vissa av tidens främsta experter på Vasatiden. Flera lokalpolitiker kritiserade Dackes dröm, antagligen delvis som politisk strategi. Dackefrågan lyckades till och med splittra partier. Men också civilsamhället engagerade sig, bl.a. i insändare och i ett slags omröstning. Dessutom reagerade akademisk expertis. I viss mån fick Dackefejden nationellt genomslag i media, mestadels i notisformat, men också i mer omfattande genrer. 

Debatten utspelades både på blodigt allvar och med glimten i ögat. En fröken föreslår på Lätta sidan i Smp att Växjö borde prioritera en staty över ostkakans kvinnliga uppfinnare, och i rikspress framställs striden emellanåt som en småkomisk uppgörelse; satirtidningen Grönköpings veckoblad hör t.ex. till publicisterna. 

En första vändpunkt i den infekterade striden inträffar i juni 1955 när professor Milles, omgiven av internationell och estetisk aura, tillsammans med en amerikansk dokumentärfilmare, besöker Växjö. Kritiken tystnar, och stadsfullmäktige röstar snabbt – inom några dagar faktiskt – igenom Dackemonumentet. En andra vändpunkt inträffar strax därpå, i september 1955. Milles dör. Beslutet i stadsfullmäktige har då inte vunnit laga kraft, inget kontrakt är skrivet. Dackesaken läggs i träda. 

Det skulle dröja. Men sedan 1995 reser sig konstverket Dackes dröm på Stortorget i Växjö, dock inte i det kolossalformat som Milles hade planerat och inte på en särskilt framskjuten plats. 

De fyrtio åren mellan Milles död och skulpturens resning var dock ingen resa i bekvämlighet. Många engagerades i projektet. En centralfigur var Thure Vickhoff, som donerade en grundplåt på 120 000 kr till Växjö kommun, som dock vägrade att ta emot pengarna. Istället bildades en stiftelse – Stiftelsen för förverkligandet av skulpturen Dackes dröm i Växjö – med politikern Ragnar Munther (c) i spetsen. Visionen var att uppföra verket i det for-mat som Milles hade föreslagit. 

Åtskilliga finansieringsformer och produktionsmetoder diskuterades, och stiftelsen förde samtal med Millesgården om upphovsrättsfrågor. Flera gjuterier och tekniska specialister konsulterades, bl.a. Herman Bergman konstgjuteri i Stockholm och Bigel i Paris, men utmaningarna blev alltmer omfattande. Den erkänt skicklige teknikern Sune Rehn kontrakterades, men hans nerver bröts ner av pressen; han tvingades avbryta arbetet och tog sitt liv med sömnpulver. 

Drömmen om Dackes dröm i kolossalformat blev övermäktig – bl.a. upphovsrättsfrågor och ekonomiska begränsningar styrde slutligen projektet i en annan riktning. Konstnären Claes Hake kontaktades. 

Ett viktigt kapitel i historien om Dackes dröm hör samman med dess versioner. Den första fysiska modellen i 3D spåras till 1953, då Milles presenterade en mindre gipsskulptur för Växjöpolitikerna. Milles hade modellerat fram en version med obearbetad baksida. Carl Petri och Georg Lücklig var tveksamma inför modellen – monumentet var alltför krigiskt, och de fredliga skälen till upproret saknades, framförallt eken och oxen. (Den strypta gränshandeln med ek och oxar mellan Blekinge och Småland sågs som ett skäl till Dacke-fejden.) Milles medger ödmjukt att han missat eken och oxen. Ett år senare, 1954, tillverkade Milles en bronsmodell, som är snarlik gipsmodellen från 1953 – stor-leken är densamma, oxar och ek saknas fortfarande, och baksidan är fortfarande inte skulpterad. När skulpturen anlände till Växjö blev politikerna osäkra, och Nationalmuseum bjöds in för att be-stämma dess värde, vilket föga överraskande väckte Milles förtrytelse. Professor Erik J Lundberg och intendent Oskar Antonsson kunde dock konstatera att verket är högklassigt, men de förbryllas över den släta baksidan och föreslår att monumentet ska placeras med vegetativ fond i ett hörn av torget, antingen väster eller öster om residenset.  

Carl Milles hann, som sagt, aldrig färdigställa sin Dackeskulptur. Men en av Milles vänner, Axel Wallenberg, förde senare vidare arbetet på sitt sätt. Han tillverkade en version som visserligen behöll de blygsamma måtten, men som hade skulpterad baksida. Wallenberg – som studerade för Milles på Konstakademien på 20-talet – assisterade sin lä-rare i flera sammanhang och var en kännare av hans tekniska och estetiska preferenser. Efter Millles död arbetade Wallenberg som intendent på Millesgården fram till pensionering, 1983. 

Verket bekostades av Dackestiftelsen, som ett led i att realisera Milles verk i storformat på Stortorget, och gjöts av Gunnar Petterssons konstgjuteri. Verket såldes till Södra Skogsägarna år 1994 för 30 000 kr efter att under flera år har funnits i företagets lokaler. Hur ska denna version av Dackes dröm värderas? Är det ett autentiskt Millesverk eller har verket rentav två upphovsmän — Milles och Wallenberg? Enligt Mikael Karlsson, senior advisor på Gallery Milles/Millesgården, är tumregeln att verket räknas som autentiskt om Wallenberg inte har signerat verket. Mig veterligen saknas signatur, så det lutar alltså åt att verket ska uppfattas som ett äkta verk av Milles. På Kronobergsgatan, just sydöst om Stortorget i Växjö, finns alltså sedan 1995 den version av Dackes dröm som är i Växjö kommuns ägo. Verket, som är en skiss till monumentalverket i skala 1:10, står på en hög kolonn och speglar sig i ett vattenkar av Claes Hake. Hake hade av Dackestiftelsen fått uppdraget att ordna en konstnärlig miljö för Milles skulptur. 

Själva Millesverket tillhörde redan Växjö kommun; det köptes in av kommunen 1960 av Milles dödsbo för 10 000 kronor och stod placerat i kommunledningsförvaltningens representationslokaler i över 30 år. År 1994 deponerades verket till Dackestiftelsen, som genast överlät verket i kombination med Hakes arrangemang. Villkor – att Växjö kommun sköter verket för all framtid. 

Verket finns, berättar Mikael Karlsson, i ytterligare två exemplar—ett i Millesgårdens samling och ett hos en privatperson i Uppsala. Millesgårdens exemplar är enligt min bedömning samma som visades för Växjöpolitikerna 1954. Sammantaget finns det alltså fyra bronser av Dackes dröm—tre med slät baksida och en med skulpterad baksida. Samtliga är att betrakta som autentiska Millesverk. Tre av dem har tillkommit efter Milles död. 

Det gigantiska Dackemonumentet planerades alltså för Stortorget i Växjö, en stark och central miljö. Platsen är allt annat än oproblematisk, vilket lyftes fram redan i debatten 1955. Då framträdde inte minst politiska, etiska och motiviska skäl. Långt senare, år 1985, avrådde landsantikvarie Lars Thor och 1:e antikvarie Karl Johan Krantz kommunen från att uppföra Dackes dröm på Stortorget. Anledningen var nu snarare estetisk och kulturhistorisk – torgets rena och tidstypiska utseende skulle störas av Milles verk. Till Stortorgets utmaningar hör förstås också de historiska och förhistoriska kulturlager som vi kan räkna med finns under stenläggningarna. 

Sydöstra hörnet av Stortorget blev alltså Dackes plats. Men det har funnits åtskilliga andra förslag. Nationalmuseum föreslog, som nämnts ovan, en placering i nordväst eller nordöst på torget. Även en mer östlig placering, utanför Riksbankshuset, har föreslagits. Dessutom har Kronobergs slottsruin diskuterats, liksom de öppna ytorna mellan Växjösjön och Södra Skogsägarnas lokaler. 

x   x   x

Linnéparken anlades 1879, och 1909 fick den sitt namn efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Fram till mitten av 1800-talet gick Växjösjön nästan upp till kyrkan, och sjösänkningar och nedsmutsning hade förvandlat området närmast kyrkan till obehaglig sumpmark. Järnvägen etablerades och dämde upp, området fylldes upp och säkrades – parken kunde ta form. 

Växjö gamla gymnasium kallas Karolinerhuset, eftersom huset restes vid sekelskiftet 1700, under Karl XII:s era. Sten plockades från Kronobergs slott, redan i förfall. Carl von Linné och Viktor Rydberg gick i skola i Karolinerhuset, och Esaias Tegnér höll flera av sina berömda skoltal här, det första med temat Linné. Undervisningen i huset upphörde under 1800-talets andra hälft, och gymnasiet fungerade sedan under en längre period som stiftsbibliotek. 

Konst i området: Arwid Källströms Peter Wieselgren och Esaias Tegnér. John Börjesons Linnébyst. Sigfrid av Peter Linde. Dessutom en runsten, enkel och utan språklig eller visuell elegans.     

x   x   x

Smålands museum är landets äldsta länsmuseum – insamlingen av föremål påbörjades redan på 1790-talet, men museet fick egen byggnad först 1885, och dörrarna slogs upp för allmänheten 1890. Byggnaden ritades av Fredrik Wilhelm Scholander, en av Sveriges mest anlitade arkitekter under 1800-talet.  

Embryot till museet var en donation av mynt till stiftet, och denna donation kompletterades med en brokig bukett arkeologiska objekt och kuriosa. Alltsammans bakades in i stiftsbiblioteket och exponerades i ett av domkyrkans tornrum. Samlingen växte och flyttades till det gamla gymnasiet. När Gunnar Olof Hyltén-Cavallius donerade ett par hundra allmogeföremål, stod det klart att museet hade växt ur sitt skinn – här behövs nya lokaler.  

Under andra delen av 1800-talet startades fornminnesföreningar upp på många håll i Sverige, bl.a. den Växjöbaserade föreningen Smålands museum med Hyltén-Cavallius i spetsen. Hyltén-Cavallius drev museifrågan hårt – framför sig såg han en timrat hus, fornnordiskt och nationalromantiskt, med inslag av Värends förflutenhet och stavkyrkor i uttrycket.   

Gunnar Olof Hylten-Cavallius.jpg

Hyltén-Cavallius var entusiastisk och arbetsvillig – han dammsög landsbygden efter allmogeföremål, gammelslöjd, seder och historier. Till de skriftliga arbetena hör Wärend och Wirdarne, som handlar om folktro i Värend, och Svenska folksagor och äventyr (tillsammans med George Stephens).   

Den park som idag kallas Museiparken var ursprungligen kopplad till järnvägen. Från 1860, när järnvägen kom till Växjö, fanns det i området ett nöjesstråk med järnvägsrestaurang, kägelbana, dansbana, slingrande stigar och musikscen. Först under mellankrigstiden växte parkens friluftsmuseum med äldre byggnader fram – kvarnar, soldattorp, loftbod och hällkista.  

Museet blev förresten arkitekten Scholanders sista projekt, han dog innan ritningarna hade omsatts i byggnation. Och Hyltén-Cavallius avled på sommaren 1889, bara månader innan Smålands museum öppnade för allmänheten. Hur välförankrad och öppen den mäktiga byggnaden egentligen var är tveksamt – museet hade öppet helgfria lördagar mellan 12 och 13.  

The song of Transjö glassworks

Yesterday Lundgren and I went to the Eastern parts of Kronoberg to pick some ruins – the tar piles of Hässle and Djupemosse, the old village of Läseboda and the glassworks of Transjö.

Transjö was definitely the highlight – a powerful chimney still up in the air and some really distinct foundation walls. The area is polluted from led and arsenic (the mushrooms that occur in the movie below were picked far away from the old industry…)

 

A ruin is the present in drag

52 ruins #27–38

It has been an awesome weekend in the south-west of Region Kronoberg. Hedrén, Lundgren and I visited 12 ruins of different kinds – the highlights were Gustafsfors’ works (industries, powerstation and dungeon)Byvärma northern åbro (an old bridge and floodway) and Skagaholm (a medieval castle in a tremendous setting).

We stayed in the area one night in a mobile trailer – that fits our nomadic lifestyle perfect – in Sjöared on the border between Småland and Halland.

Please enjoy the movie below. I composed and recorded the sountrack to the film a few years ago, and I found that it carries the same feeling as the lifestyle of a ruin tracker. The danish title in translation: A bullet in the fog.

 

A Wicked Game

Ruin # 22-26

Third of June, and another ruin trip with my enthusiastic colleagues. The starting point this time is Huseby bruk, where I and Lundgren meet up with Hedrén, who had ridden his speedy cyclocross bike from his home village Hunna.

We visit one prehistoric gravefield (close to Vislanda rectory) and three old churches – ÖjaVislanda and – the best one – Skatelöv. The location is beautiful, the living nature and the view over the poetic Skatelövsfjärden. (The former name of Skatelövsfjärden was probably Odensjö, the lake of the pagan god Odin, and on the opposite side of the lake you can find Blodberget, the Blood Mountain, with grave fields, erected stones and probably an old sacrificial grove.)

It is not much left of the old church in Skatelöv, some foundation stones that mark the place for the building, but the cemetery is interesting. We find the grave of Bengt Berg, the guy who brought the Canada goose to Sweden (not very flattering…). But the most prominent grave is the huge, decorated stone of Gunnar Olof Hyltén Cavallius, a local ethnologist.

Another spectacular object is a flat rune stone (brought to the new church), the text says: Bose hacked the church. Bose hacked the stones for the church of the people in Skatelöv. The inscription is ugly, one of the worse I have seen when it comes to runes…

The Rune Stone in Skatelöv

Another really interesting ruin is Huseby charcoal burning plant. During World War II it became difficult to get fuel to cars and buses. The solution was to use generator gas, based on charcoal, which was complicated, filthy and dangerous: The risk for fire was extremely high, and in 1941 the decision was made that every car had to have a fire extinguisher and ten liters of water on board. No one used generator gas after the end of the war. (Look at the enthusiastic inspection btw!)

When we drive home, we are actually halfway. We have visited 26 of the 52 ruins of the year. We feel it in our chests. A Wicked Game.

Master Påvel

#14–21

It is late in May, a hot and clear morning. The world is shimmering around us, the massive green colors of the trees, and the special smell of a nature turning to life, pollen in the air. Life.

HedrénLundgren and I are heading for the ruins of the southern part of the Kronoberg Region – around the lake Åsnen and the villages Ryd, Tingsryd, Urshult and Rävemåla. The area is well-known for the apple farms, the climate varying from the rest of the area, and Åsnen, partly a national park built up of small bays and islands.

We visit three old, abandoned churches: ÄlmebodaTorpa and Kalvsvik. Älmeboda is the most beautiful, but the history of the poor Torpa church is perhaps more interesting.

The locals had limited interest in the church, many of them chose other churches in the neighborhood for weddings, funerals and services. This obstinate attitude led to an even more complicated relationship between the community and the priests, and the church had to shut down in 1784.

Since the southern area of Region Kronoberg is located close to the former Danish border, ruins of castles, fortifications and barbicans are quite common. You can find Hönshylte Castle, probably a property of the Bishop in Växjö in medieval times, close to Ryd.

In medieval times, it was common to build castles on islands in strategic sounds, a way to monitor the transports. This was the case for the Kungsholmen castle (northwest from Urshult) and the Bosholmen casle (close to Vemboö), both in the lake Åsnen. In order to investigate these ruins you have to take a swim.

The trip consisted of two industrial ruins – the Stenfors ironworks and Master Påvel’s glassworks and mill. Stenfors is a beautiful ruin, close to Tingsryd, highly elaborated compared to most ruins in the region.

Master Påvel’s glassworks and mill is the opposite. You find it far out in the outback, the closest village is Ryd, and it is not much left of the industry – a few stone piles and a foundation wall. The glasswork was used during not more than three years, between 1628 and 1631.

Master Påvel's Glassworks and Mill

It was run by a German or Dutch glassblower, the skilled Master Påvel, and the production was of high class. He started up some more works in the area before he left for Dagö. Estonia.

The Fivepointed Star

#9–13

It is Easter Monday, one degree below zero, a grey world, when we go for some ruins in the Sunnerbo District, the Western part of Kronoberg. It is a beautiful area, cranes in the air and on the fields, the graceful river Lagan, and loads of historic sites. The area carries certainly a heavy history – of war, infrastructure, religion and fight for independence.

Our first stop is Stenhusholmen Castle, at the shore of the lake Vidöstern, close to the mansion Toftaholm. The castle, with powerful stone walls, was built in late medieval times, and owned by the knight Stenbock. According to a (not really specified) source, the King Gustav Vasa lost two expensive rings when he fled through a tunnel under the ditch to the mainland. Well. We search. But we do not find the tunnel. Nor do find the jewelry.

Stenholmen/Toftaholm has a strategic location, close to the old road (Lagastigen) and the waterways – very important to control trade and to protect Sunnerbo and Sweden from the Danes. Tofta skans is located one kilometer north of Stenhusholmen/Toftaholm, and was built to fight the Danes in the 17th century. We had a lot of issues with these guys at that time – just before the end of the war, in 1658, when Sweden finally closed the deal – since then Scania, Halland and Blekinge has been included in the Swedish territory.

Tofta skans is a barbican in the shape of a fivepointed star, it looks more like a ritual site than a military area. And it has to be said – the barbican has never used for combat, it is just a symbol for the fear of the Danes.

Yes, Denmark… “Something is rotten in the Kingdom”, according to ShakespeareTorsborg, our next stop, a few kilometers south, was actually built by the Danish Army. They had conquered Sunnerbo in the 1450’s and decided to raise a fortification. A Swedish army, led by Tord Bonde, defeated the Danes. The castle Danaborg did just exist for a few months, and the ruin has got its name Torsborg since then.

At Hallsjö Church, further south, we meet another history – the religious. The stone church was built at late medieval times, replacing an older wooden church. The ruin is well-preserved – the walls of the hall are still there, and you can even see parts of the porch.

Hallsjö has probably been a religious site also for pagan cult. It was common to build Christian churches at pagan cult centres – it was easy to replace the hammer of Thor with the cross of Christ. There is also a sacred well in the area, and just a few steps south, there is a huge grave field from Viking age. The mounds are perfect, symmetric and well-shaped, they look like a land art installation.

We got a lot of knowledge from this trip. Sunnerbo is a vital historic region, the impact of the Danes is obvious, and we caught sight of the smooth transition from pagan religion to Christianity.