Paris in November

We are on a trip to Paris, it is the beginning of November 2016, and I really need a break from the wet, dark forests of Småland.

My cousin Emma lives in Paris with her husband Henrik and their children for a few years, and we visit them. Since they are there to work with French foreign affairs at the Swedish Embassy, they are really well informed about the French society, and they can also give us some really good tips about restaurants, districts etc. in Paris.

Usually I meet them in the summer, we are neighbors at our summer house, and it feels good to see them, to follow their growing kids, one more time this year.

*          *          *

There are several high prestigious culture institutions in Paris – Musée du Louvre and Musée d’Orsay is probably the most well-known. Musée d’Orsay is famous for its collection of French impressionistic and post-impressionistic classics between 1850 and 1915 – works by Claude Monet, Édouard Manet, Edgar Degas, Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin, and so on.

And the museum building is definitely something extra just by itself. It is an old railway station transformed into a museum in the 80’s, the huge clocks are still there, and several other structures.

Palais de Tokyo is another famous institution, but its orientation is completely different; it is a large museum dedicated to contemporary art, and it has been one of many trendsetter in the art world during the last 15 years. The building is old, from 1937, and was raised for the International Exhibition of Arts and Technology. The current art center opened in 2002, lacks permanent collection, thus it is not a museum in the traditional sense.

Right now a show by the Berlin-based artist Tino Sehgal is on display. Sehgal, born in London 1976, grew up in Düsseldorf and Paris, and has his background in dancing, which is quite obvious if you consider his works, they are based on human interaction, performance, theatre and physical movement. Usually there are no physical objects or traces in his exhibitions.

When we step in, we meet a young boy that politely shakes our hands, introduces himself and asks the question: “What does progress mean to you?” Since I am a well-behaved person, I jump into the conversation. We walk slowly forward through the exhibition halls until a girl shows up, slightly older than the boy, and she continues the conversation. After a while a grown-up man emerges, and then an older man.

In another hall, in another constructed situation, a crowd of people are singing, dancing and humming, relaxed and low-voiced. Another room is completely black, we do not see anything when we enter it, but we hear voices. After a while in the darkness, my eyes have adapted, and the silhouettes and shadows of people moving occur.

In his older works, Sehgal used to perform by himself, but today, after years of success, he hires a staff of “interpreters”. He gives them instructions, like a musical director or choreographer, in how to speak, move, and so on, and every constructed situation is an art work. If you compare his work, you will definitely find that they differ, but there is one common trait – they engage the visitor.

The works of Sehgal do not suit a theatre, they are built up on another kind of aesthetic or way of thought. And the conversations would never work in real life, since they are too artificial and designed. The situations, low in intensity, are made for the art world and belongs to the field of exhibitions.

After the exhibition, nothing is left. No documentation, no objects, nothing. If you want to buy his works, you can do it, but you will get no written contract, just a verbal agreement, and it costs you about 100 000 Euros.

On the surface

I just read the brand new dissertation Events on the surface – Shibori as knowledge-forming motion (Händelser på ytan – Shibori som kunskapande rörelse) by Thomas Laurien at HDK in Gothenburg. I know Thomas from before, we collaborated in an exhibition project last year; it was a discussion of movements in contemporary craft, which, according to me, is one of the most explorative and dynamic fields right now.

The dissertation is an exploration of the field of shibori, curating and art, written in an essay style and based on self-reflections. It’s an effective way of writing – self-revealing but disarming, far away from both the stiff, old-school academic prose and the introvert high-brew artistic research.

Some of the concepts developed in Events on the surface are really useful. One of them is the idea of resonance and wonder. According to the literary scholar Stephen Greenblatt, well-known for his research on New Historicism and Shakespeare, resonance is the object’s tendency to contextualize itself – the historic, social and cognitive background. The term wonder is the opposition, and refers to the object’s capacity to express itself, mysterious and inexplicable.

The concept of resonance is, in my view, related to extrinsic understanding, wonder to intrinsic sensitivity. According to Greenblatt, the full strength of the art work is revealed if the two components are combined, and the experience will be most powerful if wonderpresides resonance.

The step from these concepts to sensation is actually not that far. This concept is connected to the philosophers Gilles Deleuze and Félix Guattari. When our senses distinguishes something – something we recognize as a whole within the chaos expressions that surround us – it could be called a sensation.

According to Deleuze, the creation of sensation is the very core competence of an artist. I guess you have experienced some glowing moments? A glowing moment is difficult to express in words, the language reduces or transforms the sensation. We can call these occasions or objects the pre-discursive or non-discursive experiences of life.

Events on the surface uses some other concepts invented by Deleuze and Guattari, two of them are the striated and the smooth. A striated way of thinking is captured, straight, logic – a smooth way of thinking is open, associative, nonlinear. Take a look at architecture, at exhibitions, at texts, at education, at organizations – and you will soon recognize the striated and the smooth structures.

Within thermophysics there is a principle called the law of entropy – the system is developing chaos. In a metaphorical way, this scientific law is connected to the smooth structures – the irregular patterns that fascinate and frighten us at the same time.

Wondersensation and smoothness are definitely parts of what an aesthetic experience is to me. Some certain lines of a poem, the impact of an art work, the movement of a dancer, the twist of a drama…

But there is always a risk to put too much focus on details, the glowing moment that immediately catches us. In reality there are chains, connections, contexts. And that is why the concept side-by-sideness is useful. The linguist Homi K. Bhabha, influential within post-colonial studies, has developed the concept to analyze the way parts relate to each other.

We have a tendency to view a phenomenon frontal and isolated. But in reality there are always neighbors, and the glowing moment is always a product of the relations to other parts.


Jag har ingen egen verkstad för tillfället. Men det är alls ingen katastrof, eftersom jag har tillgång till en KKV-verkstad i Växjö, en liten premiumpärla faktiskt. Den tillhör Italienska palatset och fungerar också som ett komplement till konstnärernas ateljéer.

Själva ateljéföreningen har runt tjugofem ateljéer för bildkonstnärer, fotografer, keramiker, glasformgivare, skribenter, musiker, designers etc. Jag känner de flesta av medlemmarna. I byggnaden finns också ett galleri, ett sällsynt vackert rum.

KKV omfattar verkstäder för trä, snickeri, glas, keramik och grafik. Jag håller såklart till i snickeriet.

Själva byggnaden är onekligen lika kraftfull som gåtfull, belägen i en park på Sigfridsområdet, den klassiska psykiatriska kliniken i Växjö. Och en hel del karaktär är bevarad även i interiörerna. Se själv – riktigt fina fönster bakom justersåg i motljus…

Justersåg i motljus

Och just den där justersågen är helt klart hjärtat i snickeriet, en Hammermaskin med en hel del möjligheter.

Maskinparken är sammantaget av modell classic – gedigen bandsåg, pelarborr och bordsfräs. I stort sett orubbliga grejer det här. (Särskilt nöjd är jag med pelarborren, golvad och stadig, surrande remdrift.)

Snickeriet består av två rum, ett större med sågar, borr, slipmaskiner och svarvar. Rikthyvel och fräs i det lilla rummet. Där har också en man som heter Nasser en egen liten hörna; han handtillverkar faktiskt ouder, päronformade korthalslutor med rötter i Mesopotamien.


Får nån dag sedan besökte jag Återbruksbyn på Norremark i Växjö, där tre återbrukshus visades (och var till salu faktiskt). Husen är resultatet av kursen Återbruk – en praktisk byggkurs med återvunnet material som har gått på St Sigfrids folkhögskola under närmare ett år.

Kursen går helt enkelt ut på att praktiskt lära sig att bygga hus med grund i ekologiska och resursmedvetna val.

Men återbrukshusen har givetvis också en djupare fond i den samtida alternativrörelsen; frågor om globala resurser, samhällsutveckling, ekonomi, biopolitik m.m. reser sig. Tankar om omställning, kritisk attityd mot normer och dolda samband dyker upp i mina tankar.

Huvudnumret på Återbruksbyn är Tiny House, en samhällskritisk rörelse som förespråkar att leva enkelt i små hus. Man satsar på komprimerade, väldesignade lösningar istället för volym – inredningdesignen öppnar t.ex. för flera användingsområden. (Tyvärr är dock husen i Återbruksbyn ännu inte inredda, jag får hålla till godo med exteriörerna…)

Tiny houses är visserligen en reaktion på den senaste ekonomiska krisen, men traditionen har rötter ner i 60- och 70-talet.

Det är givetvis omständligt att konstruera med utgångspunkt i återvunnet material – träet måste rensas, dimensionerna är inte optimerade m.m.

Min erfarenhet är att det tar mer än dubbelt så lång tid att producera möbler och inredningsdetaljer av recyclat trä. (Och ändå kan det vara värt det…) Samtidigt får man per automatik till en lekfull look. Återbruksbyggda produkter känns liksom igen i själva estetiken.

Det finns åtskilliga hustyper inom alternativa byggrörelsen, vid sidan av Tiny Houses:

Halm- och lerhus. Halmbalar isolerar, putsad lera utgör fasad. Halm har rätt bra isolervärden, är billigt och naturligt. Dessutom är det enkelt att bygga runda, organiska former, en klassisk alternativ byggestetik (som ju beundras även av den ickealternativa majoriteten, jfr Gaudís grejer i Barcelona.)

Timmerhus. Klassiskt snitt, helst träfiberisolering.

Jordskepp. Den mest ingenjörsmässiga varianten av alternativhus. Här bygger man man hus av gamla bildäck, och innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Jordskeppet är en totallösning.

*          *          *

Själv känner jag en stark lockelse i den alternativa byggrörelsen. Visst borde man väl vara förmögen att slå ihop ett återbrukshus? Med hjälp av vänner och research? Men än är jag inte där. Jag bor visserligen ekologiskt men i mainstreamkulturen. Kvarteret heter Portvakten, och mitt hyreshus är Sveriges högsta trähus i passivhusteknik.

Ett passivhus är byggt utan traditionellt uppvärmningssystem (inga element) och är  helt tätt. Fönstren är maximalt isolerade. Värmen som alstras av oss som bor här, hushållsmaskiner och lampor tas tillvara i bostaden och den täta konstruktionen minimerar värmeutsläppet. Jag trivs bra.

Jag längtar till överallt i världen

Under en period har jag haft en återkommande dröm. Inte varje natt. Men flera gånger i veckan, alltid i månljus, alltid med en kosmisk feeling. Och jag har svårt att tyda den. Grundintrigen upprepar sig: Jag övergår först långsamt i en ny hamn – jag blir en herde. Istället för att stanna kvar i min skogiga hemby, drivs jag av en längtan ut tillsammans med fåren.

Så jag packar en ränsel, sätter en bullig skinnkeps på huvudet, greppar staven och ger mig av. Upp över kullarna, genom skogsridåer och gryningar. Vi – jag och de trogna djuren – stöter hela tiden på nya stämningar, nya figurer, nya faror. Vi skyddar oss från vargen, vi letar skydd för natten i gamla ruiner, vi går vilse, vi skrattar och gråter tillsammans. 

Drömmen har inget direkt slut, inget som jag har fått del av än i alla fall. Nu söker jag efter lösningen.

*          *          *

Det är fullt av kanaler här. Och det är fullt av cyklar, robusta brukscyklar utan åthävor, gärna svarta, gärna med generösa fraktmöjligheter.

Jag är i Amsterdam, det är fotbolls-vm, Nederländerna vinner bronsmatchen rätt lätt mot Brasilien, tre noll, jag dricker öl på en pub, högljudda holländare, det är varmt, jag har huvudvärk.

På vägen hem till hotellet passerar jag en, två, tre, fyra, fem, sex, sju coffee shops, legala kryp-in för lätta droger – olika variationer av cannabis. Nederländerna har gjort sig kända för liberalism – droger och sexhandel. Och eutanasi. Jag har läst mig till att de dessutom var först i världen med samkönade äktenskap.

Att låta bordellstjärtarna vippa i Red-light-district känns i sammanhanget väldigt gammalmodigt, tänker jag, när jag kryssar vidare genom China Town mot de gamla arbetarområdena i Jordaan, som nu har genomgått en gentrifiering.

Även om Nederländerna har en tung samtidskultur, är det de klassiska gubbarna som dyker upp på reklampelare och i broschyrer. Guldgossarna är Rembrandt och Vermeer, från 1600-talet, de holländska mästarnas tidsålder.

Inte långt efter kommer Vincent van Gogh, medan MondrianHieronymus Bosch och Rietveld tydligen är rätt rejält avhängda i jämförelse.

Van Gogh-museet presenterar van-Gogh, Rijksmuseum presenterar guldgossar. Alla älskar tydligen dessa män av den gamla stammen. Fullt av folk, köer för att överhuvudtaget komma in, helt tjockt framför Nattvakten av Rembrandt och Mjölkjungfrun av Vermeer.

Jag charmas av en välgjord audioguide som heter Art is Therapy, ett slags psykologiserande (och bitvis moraliserande) tolkning av dessa kulturhistoriska klassiker. Här står vi långt från den samtida prestigekonstens mainstream.

När jag vandrar ut i ljuset i museiparken funderar jag över mästerförfalskaren Han van Meegeren. Superskicklig imitatör, som blåste samlare, museer och nazister. Rättegången blev en tragisk fars. Folk gick inte med på att förfalskningarna var förfalskningar, så van Meegeren fick själva bevisa detta.

Han fick visa sin skicklighet. ABC i förfalskning – såhär gör man en Vermeer! Men rättegången tog hårt på bedragaren – han runinerades, hamnade bakom galler, bröts ner och dog snart.

När jag reser vidare mot Rotterdam och Den Haag läser jag Erasmus och Spinoza. Erasmus blir jag aldrig helt klok på. Varför vågade han inte följa Luther i revolutionen, trots sina riktigt vassa reformationskrav?

Spinoza känns mer transparent. Hans filosofi innebär en riktigt kärv rationalism – geometrisk och axiomatisk – och människans fria vilja är fullständigt reducerad; kosmos styrs av lagar.

Dessutom angriper han – helt i linje med den där lagbundenheten – den judiska tradition som han var fostrad i: All materia är Gud, och därmed är steget inte långt till den rent romantiska panteismen.

*        *          *

Mina får är morgontrötta. Jag väcker dem ett och ett med min stav, petar dem försiktigt på ryggen och nämner dem vid namn: “Seså! Dags att gå upp nu!” Sedan badar vi tillsammans i morgonljuset och går vidare över fälten, mellan apelsinträd och vallmo.

Jag undrar vad den där herdedrömmen egentligen vill mig?

Av en händelse springer jag på en herdemålning av Jean-Baptiste Regnault – kanske kan den hjälpa mig vidare?

Ett par i stark förälskelse är tvungna att skiljas åt, hon tecknar då hans kontur på en gravsten med hjälp av skuggan. Himlen är mjuk, det drar mot skymning, slutet på deras sista dag tillsammans närmar sig.

Mannen håller sitt horn, hunden tittar underdånigt på kvinnans rörelser. Hon vill minnas sin älskade när han ger sig av med sina djur. Det finns nåt arketypiskt i situationen, inte sant? Lägg samman kort av kärlek, konst, skugga, död och minne…  

Det blev en uppslitande, känslosam lunch på Malmö konsthall. Jag sitter kvar när hon hastigt reser sig upp och går sin väg, dricker upp mitt kaffe, tänker, lyssnar. Ett svagt sorl från andra lunchgäster, klingande ljud från en mobil i Gunilla Klingbergs utställning A Sign in Space.

Jag funderar över min relation till , kraftlinjerna och mystiken – och hur hänger jag ihop med slagrutan, stjärnan och spegeln? Hur känner jag sanden?

*         *          *

Jag är fuktig på kinderna när jag tar mig an Moderna Museet Malmö.

Det var hundra år sen Baltiska utställningen ägde rum i Malmö och närmare en miljon besökare tog sig till utställningarna, som bl.a. omfattade en rejäl dos samtidskonst. En av samtidskonstnärerna var Tora Vega Holmström, som visade runt tio målningar, om jag minns rätt.

Det finns en hel del av herde i Tora Vega, funderar jag, när jag vandrar runt i utställningshallen. Hon insåg snabbt att ett liv som hemmafru (gift eller hemmadotter) inte skulle gå att kombinera med konsten.

Och hon rörde sig som en fårvaktare över Europa – möten med konstnärer och författare, studier av färglära för Adolf Hölzel i Dachau utanför München, år av brevväxling med Rainer Maria Rilke, Parisresor med väninnorna, nationella och internationella nätverk, långa perioder i Frankrike, Tyskland och Italien, utflykter till Nordafrika. 

Under stora delar av 30-talet delade hon sin tid mellan Marseille och Lund, två städer med hela olika karaktär. Marseille var en fattig sjöfartsstad, märkt av de nedgångna hamnkvarteren, arbetslösheten, prostitutionen, de ruffiga fysiska miljöerna.

Tora Vega levde kringflackande och fattigt under hela sitt liv som vuxen, vänner och släktingar lånade henne husrum, det skulle dröja till 60-årsåldern innan hon stannade upp för gott i Skåne.

Snart flyter allt samman framför min inre blick – atmosfärer från Karthago och Algeriet, konkreta strandsträckningar från den skånska kusten, de härjade och grova ansiktena i porträttmåleriet, tjurar och giraffer, plöjda åkrar i brunt, dåtid och nutid. Herdinnan improviserar sina melodier. Jag följer henne med blicken.

Jag känner igen den där kosmiska känslan som hör samman med min herdedröm. Jag vandrar vidare, fyller på min dryckesflaska, letar efter skugga, spanar efter vatten och betesmark för fåren. Och mina ögon är ännu fuktiga.

*          *          *

I utställningskatalogen för Tora Vega Holmström ser jag ett foto med min farmors bror Nils Gösta Sandblad tillsammans med Tora Vega ochRagnar Josephson. Fotot är från 1954 vid en vernissage i Lund. Nils Gösta ser kärv ut, mörk och välkammad. Han var 44 år när bilden togs, konstteoretiker och museiman. Året därpå, 1955, blev han förste intendent på Malmö museum, 1957 tillträdde han en professur i konsthistoria med konstteori i Uppsala.

Jag är lite osäker på vilket hans specialområden egentligen var. Han publicerade sig inom sekelskiftets måleri (bl.a. en monografi om den idag näst intill helt bortglömde Anders Trulson, som förresten var starkt påverkad av Rembrandt), stadsarkitektur, estetisk teori och kontinental konsthistoria (främst Manet). Och han var dessutom huvudredaktör för det tunga översiktsverket Tidens konsthistoria.

När jag har läst hans texter, har jag slagits av hur arkaiserad och kontrollerad hans prosa känns; under drygt ett halvt sekel har kultursyn och språk förändrats.

Nils Gösta åkte till USA, fortsatte att undervisa och forska, men avled av en hjärtinfarkt på våren 1963, 53 år gammal. Hans hustru förde hans urna tillbaka till Sverige. Hon bar helt osentimentalt hans aska i sitt handbagage.

*         *         *

På Moderna museet Malmö visar det sig föga överraskande att kulturhistoriska klassiker – Tora Vega Holmström och Picasso – lockar mer än den samtida Ursula Mayers To What I Might Become. Videorummet med Mayers film Gonda är helt folktomt. Inte en käft.

Men filmen är fin. En halvtimme lång brokig ström av lockande, mystiska bildsviter. Narrationen är vag och uppbruten. Men i botten ligger en existentiell tematik: Något mycket väsentligt för människan glider henne ur händerna och antar en ny form.

*         *        *

Det är i slutet av juli. Och det är fortfarande varmt, åskoväder runt om i Sverige, det blixttätaste nånsin sen SMHI började mäta, men i nordvästra Skåne har jag blott hört några blyga knallar.

Jag kollar utomhusteater. Inne i Höganäs centrum spelas Romeo och Juliet och i Krapperup slottspark Fröken Julie. Klassiker är, som sagt, säkra kort för kulturproducenterna, inte minst i semestertid.

Uppsättningen av Shakespeares Romeo och Juliet är riktigt vass. Ensemblen rör sig runt i stadsmiljön – kapslas in av äkta invånare, bostäder, cyklister, bilister.

Fina kollisioner mellan verklighet och dikt i gathörn, på loftgångar, i parker, i smala gränder, på gräsvallar och på taket av en presentbutik.

Det blir ibland komiskt, nästan uppsluppet. Ska det vara så – dramat handlar om en våldsam social motsättning och om en omöjlig och tragisk kärlekshistoria…? ”Halt! Här får ingen passera, kommer ingen förbi.” Två unga kroppar slutar att leva under en politisk konflikt och en blek måne någonstans i världen.

I Krapperup slottspark ger Svenska teatern Strindbergs Fröken Julie. Vid urpremiären i Köpenhamn i slutet av 80-talet spelade Siri von EssenFröken Julie. Ikväll gör Camilla Nyberg det riktigt bra – hon har utstrålning och är vacker och utsatt på ett jobbigt sätt.

Strindbergs text är visserligen bearbetad, men föreställningen ligger ändå rätt nära originalet. Kristin är utbytt mot Kristian, triangeldramat framträder mer distinkt, föreställningen betonar kärlek och förtvivlan mer än klass och börd.

Efteråt är jag lite rörd. Varför vet jag inte säkert, kanske funderar jag för mycket, kanske känner jag igen mig i något av dramats lager – kanske skymtar jag en herde nånstans i de bråddjupa klyftorna mellan replikerna.

*          *          *

Vi är ute på ett betesfält, stort och fritt, några askar reser sina grenar som kandelabrar mot himlen.

Får är oftast blyga för människor. Men inte för barn, så när ett gäng barn från en by i närheten dyker upp och börjar leka med dem, livas djuren upp, rusar, bräker.

Det finns nog inget vackrare, jag ler och lutar mig tillbaka mot en liten gräsvall. Jag tar fram en bok, sjunker djupare in i en värld där inga rustningar finns. Bara klanger av sorg, nyfikenhet, minnen och harmonier. Undrar vem som vågar följa mig hit?


Det är den 14 mars 2014. Och jag är tillbaka i Barcelona. Förmiddagsljuset tänder husens exteriörer, allt känns förgyllt: bågiga metallvimplar, arkitektoniska snedtak, hemlighetsfulla nischer. Solstrålar banar sig väg genom den öde, klara luften. Nordafrikanska immigranter plockar upp sina handelsstånd. Runtom: koppartak, tegel och torn som gnistrar. En gatsopare bär keps och orange väst, kvastar upp en blek grusrök längs trottoaren. Barcelona är som andra städer, den lever vidare genom varje natt, genom varje generation, och människorna är tillfälliga, bleka skuggor som driver fram över husens fasader.

Anne är här på ett projekt tillsammans med sina kollegor. Och jag har tagit semester några dar. Jag hittar egentligen inte särskilt bra i Barcelona, förlitar mig på Metron, och från några av stationerna klarar jag att orientera mig. Jag sjunker försiktigt in i mina inre rum. Ingen följer mig, ingen varken anar eller undrar.

Jag kryssar mig fram över Placa de Catalunya, går genom de trängre gränderna mot MACBA, samtidskonstmuseet. Jag stannar till i en t-shirtaffär och köper upp mig på en tröja med Breaking Bad-motiv. Heisenberg tecknad med solglasögon, mustasch, mjukpsykopatiskt ansiktsuttryck. Under ansiktet texten ”Heisenberg” skrivet i modell av periodiska systemet.

Jag var helfrälst på Heisenberg och Breaking Bad för något år sen, nu följer jag House of Cards, även den en serie om män som inte passar in, som underreagerar och överreagerar, som inte förstår sin omgivnings grundläggande behov av mänsklighet, men som förför och förgör på ett sätt som både fascinerar och skrämmer.

MACBA är lugnt och svalt, jag sätter mig på några svarta sittkuber i foajén, läser några texter i ett fanzin av Pär Thörn. Fanzinet ingår i en utställning som jag nyligen har producerat i Växjö – Smålands mörker. Bakgrund i Henrik Bromanders grafiska roman. Förutom Henrik och Pär deltar Mario Prhat, Hanna Petersson, Ulla Nordin och Niklas Croall. Utställningen invigdes av en av mina favoritpoeter – Johan Jönson – som läste ur sin nya (outgivna faktiskt) diktbok. Hårt, tekniskt och sprucket i gränslandet mellan språkteori och klassteori, ett häpnadsväckande litterärt fält.

Jag gillar en text av Thörn som handlar om noise-musik. Dissonanser och loopar som bildar ett oljud. Öronbedövande, en distad röst ur berget och forsen samtidigt. En av världens smalaste musikgenrer. Jag tänker mig att mitt liv är ett partitur som jag själv har tecknat ned – men vid varje spelning, varje nytt möte, förändras ljudbilden – inga musiker fraserar exakt likadant, små variationer som gör alltsammans så outgrundligt.

(Kontrasten mellan noise och den Vivaldikonsert jag var på i går är fullständig. Fioler, cello, cembalo och luta i Palau de la Música Catalana, ett mäktigt modernista-tempel av Domènech. Jag känner till flera avsnitt i La Stravaganza – sprött och lätt flyter den fram.)

MACBA visar flera utställningar, det mesta av ett slags standardtyp. Arkitektutställningen är som arkitektutställningar brukar vara. Det postkoloniala perspektivet formuleras i en av utställningarna i traditionens tecken: dokumentärt, politiskt utan att störa tillräckligt mycket, lite lagom snårigt. Höjdpunkten på MACBA är en avdelning med Antoni Abad, som inriktar sig på projektet – interaktivt, digitalt, semidokumentärt. Projektet speglar på ett fint sätt den fascination som internet innebar för typ tio år sedan.

Ett annat projekt handlar om relationen mellan konsten och texten; kopplingarna känns teoretiskt ansträngda, men några av verken är fina var för sig. Tony Cragg har fäst skruvkrokar i en inredningsmiljö, på avstånd ser det skimrande ut.

Jag går ut i solen, det är varmt, behagligt, jag kränger av mig kavajen. Varje steg är viktigt för mig. Långsamt framåt bärs jag av längtan och liv. Jag hittar ett litet lunchställe, nånstans sydväst om El Reval. Jag äter ett bra bröd, dricker en öl och en cortado. Jag lyssnar på de katalanska rösterna. Jag får ett meddelande som öppnar en fördämning, något brister inombords, det var längesen jag kände så.

Utsikterna att släppa känslan är nu i det närmaste obefintliga. Jag låter tankarna snäva in – jag vill inte längre komma till ett slut, utan till en ny början – jag letar omsorgsfullt upp de punkter, frågetecken och utropstecken som inleder nya meningar.

*         *        *

Några dagar senare lämnar jag Barcelona bakom mig. Tåget glider långsamt norrut längs den katalanska kusten. Regionaltåg, varmt, sätena är stela, jag åker baklänges men mår inte illa. Jag läser, skriver anteckningar, tittar ut genom kupéfönstret. I varje viadukt, på varje mur och husgavel ser jag graffiti – färgstark, oftast inte särskilt välgjord. Obeställd offentlig konst. Tyvärr saknas kreativitet, tänker jag, stereotyp graffiti är ökentrist. Ungdomar behöver impulser, de behöver inte ärva mer av sina föregångare, de måste lära sig att vara olagliga på ett nytt och snyggare sätt.

Landskapet utanför vilar. Det flackar ut mot kusten, reser sig försiktigt i nordväst mot Pyrenéerna. Alltihop utanför är toner och beats, tänker jag, en komposition som plötsligt har tvärtstannat i sin rörelse. Jag ser ett ljud av en puka och ett av en cembalo. Alla landskap är egentligen stelnad musik. Och när jag tolkar det, funderar jag över vilket stycke som frusit.

Mitt emot mig sitter två unga italienare. Först tror jag att de är ett par. Men det är de nog inte; jag får egentligen inget grepp om deras relation. Hon har vit blus, grön uppknäppt kavaj med axelklaffar, rak rygg. Hennes nätta händer vilar i varandra. Han har tunt välvårdat skägg, blå skjorta, svart skinnjacka, ett öppet munsår. Riktigt snygg pojk, tänker jag.

Kvinnan följer mig med blicken. Hon sitter mitt emot mig. Jag ser hennes ögon genom de svarta pilotglasögonen. Hon följer mina rörelser med pennan, varför?

Snart böjer hon sig fram över bordet, ställer några artiga frågor till mig. Sen halar hon upp en Ruffino.

Hon är nyfiken på allt. Frågar mig om Sverige, konsten, livet. Mannen är orolig inombords, det syns. Han dricker vatten, skruvar på och av korken, knappar på mobilen, undrar hur långt det är kvar. Efter en stund lämnar han oss. Han greppar sin ryggsäck, går iväg mot en annan vagn. Jag förstår inte varför; kanske tröttnade han på att lyssna, kanske bad hon honom diskret att gå sin väg. Mycket möjligt, jag förstår inte italienska.

Vi har en lång tågresa framför oss. Och hon viker försiktigt ut sitt liv. Hon är jurist, under trettio år gammal, nyutexaminerad, oförbrukad. Jag funderar över mig själv, vem var jag i den åldern? Jag blir lite konfunderad. Nu är jag fyrtio, lever med en ständig, svag ängslan över att åldras. Samtidigt är jag helare, starkare och fullständigare är på tio år. Mer balanserad, mer uppriktig och mer dedikerad än på tjugo år. Varför känns det så?

Hon för handen genom sitt bruna hår, drar i det ner mot axlarna, rättar till den lilla flätan vid tinningen. Hon artikulerar noggrant, tittar på mig, ler och rodnar lite. Hon tar av solglasögonen, rättar till strumpbyxorna och manchesterkjolen, vänder ansiktet mot solen och blundar. Hennes överdimensionerade ring blänker i gasset. ”The best moment of the day”, säger hon.

Hon berättar om sitt liv, till det yttre organiserat och väldressat. (Hon är superskärpt, märker jag.) Men inombords smått kaotiskt. Kringflackat och vildvuxet. Hon är projektknarkare. Startar om, hoppar på, utan att fullfölja. Varför slutade hon plötsligt sin konstnärliga utbildning, varför har hon bytt karriärväg och flyttat mellan städer om och om igen? Saknar hon uthålligheten? Tröttnar hon? Eller är hon bara fruktansvärt nyfiken?

Vi dricker mer vin, hon bjuder. ”Kärleken är ett livslångt projekt, det finns en trofasthet, som övervinner allt”, berättar hon. Hennes ansikte är lite flammigt, ljust, men med rodnader som sprider sig. ”Men det är inte lätt.”

Nu träffar hon män utan att bli passionerad. Hon berättar att hon längtar efter en man som är äldre, tryggare, varmare, ärligare, mer plikttrogen. ”Den senaste dejten var bra”, säger hon. ”Träffades i helgen första gången, kan nog bli något, vi var ute och dansade hela natten”. ”Bra”, säger jag, ”fortsätt dejta!” ”Tycker du verkligen det?”, frågor hon.

*          *          *

Vintern har tagit sin rock, käpp och hatt och diskret smitit ut genom dörren. Katalonien badar i ljus utanför tågfönstret.

När tåget stannar i Figueres, är jag lätt berusad. Jag plockar ihop mina saker och reser mig från sätet. Italienskan (Carla, heter hon förresten) böjer sig fram och rör mitt ben med handen. (Och hon rör mig lite extra, hon behöver bekräftelse, det märks; kanske har jag gett hennes bekräftelse, jag vet inte, men inte smicker i varje fall.) ”Vi ses nån annan gång”, säger hon. ”Kul att träffa dig!”

Salvador Dalís museum ligger alltså i Figueres, konstnärens födelsestad. Det är en ombyggd kommunal teater från 1800-talet, som konstnären själv gjorde museum av efter att den hade skadats i spanska inbördeskriget. Egentligen är det ett gigantiskt surrealistiskt objekt rakt igenom.

Att museet är en gammal teater passar perfekt – Dalís produktion är en form av cocktail av blandad rekvisita. Jag rör mig i det undermedvetnas drömlika fantasier, minnets teater. Rinnande klockor, förvrängda elefanter. Psyket hålls uppe av kryckor och käppar, ansikten framträder subtilt. Så ser det ut när vi kasar fram i vår rationalitetspuckade vardag. Vi tänker för lite på de brinnande tungor som vårt själsliv består av.

Han var ju inte så lite nöjd med sig själv, den där PR-kungen Dalí. Men faktiskt rätt spännande som konstnär här och var. Utöver surrealistiska klassiker, visar museet en hel del impressionistiska, kubistiska, expressionistiska och futuristiska försök.

Jag ser oerhört många fittor och bröstvårtor. (Misstänker att Dalí främsta intresse egentligen var själva vårtgården.) Det blir till sist nästan komiskt det här. Konstnärligt småsnusk. Gubbar som målar fittor, stjärtar och vårtgårdar. Sen nubbas de upp på väggen. Och för egen del fastnar jag inte oväntat för den mjukerotiska läppsoffan.

*        *          *

Figueres ligger i närheten av Cadaqués. Jag tänker på Eldkvarns låt, när jag lämnar Dalís teater. Hon med sina tusen kyssar, jag med min konjak under sängen…

Allt det där tänker jag på. Om och om igen.

Årsbästalistan 2013

Ok. Årsbästalistan för 2013. Blev lite överraskad själv när jag satte ihop den. Har blivit gubbig och bekväm, känns det som. Hmmm. 2014 blir hårdare.


Återträffen. Anna Odell. Så blev hon folkkär.


Hilma av Klint på Moderna museet. Att hon var tidig med de där abstraktionerna bryr jag mig inte så mycket om. Livsåskådningen är grejen här.


Ragnar Kjartansson på Moderna museet Malmö under Malmö Nordic. Scandinavian Pain.


Eva Ström vann Pär Lagerkvist-priset. Törnrosa.


Jón Kalman Stefánsson. Himmel och helvete. Fantastisk ju.


Breaking bad. Lite som Shakespeare skrev nån. Håller inte med. Mycket bättre.


Kartellen. Underklassmusik.


När han med säker vrist lobbar in sitt andra mål i den småkyliga marskvällen, reser sig publiken och höjer och sänker armarna framför sig som i en religiös hyllning. ”Messi, Messi, Messi!”, skanderar 70 tusen åskådare i den slitna grytan Camp Nou.

Det är en vardagsmatch i La Liga – kungarna i Barça mot medelmåttiga Rayo Vallecano, ett lag från Madrids förorter. ”Messi”, som i ”Messias” – den smorde. Världens bäste fotbollsspelare. Som kvicksilver genom försvaret.

Det sitter en inbiten Barça-supporter jämte oss. Han har säsongskort. Han är full av livserfarenhet. Och han är inte spanjor – han är katalan. Och det är en jävla skillnad det, förklarar han. Spanjorer filmar nämligen på fotbollsplanen, det gör inte katalaner.

*         *          *

Det är tidig förmiddag, soligt och ljumt. För första gången på flera månader har jag varken långkalsonger eller handskar. Jag har byggt upp ett behov av reflektion under vintern. Därför passar det mig perfekt att promenera fritt i Barcelona. Stanna upp precis när jag vill, fundera, teckna, fotografera. Kolla byggnader och konst.

Argentinaren Messi är alltså en av Kataloniens okrönta kungar. Antoni Gaudí är en annan. Sagrada Família är Barcelonas populäraste turistattraktion. Allt är tillrättalagt – audioguider, rundvisningar, informationsdisplayer, pilar. Turisterna fotograferar och filmar. Jag passerar den grövre passionsfasaden, ser det kraftfulla organiska smidet i dörrar, galler och räcken, ljusinsläppet och de lyriska fönstren med blyinfattning är såklart oemotståndliga för en optikfantast som jag. Individualism, improvisation, gotiska strukturer, vegetationsromantik.

Jag går runt i den svala stenkatedralen, lyssnar på katolsk sång, följer de nätta japanskorna med blicken. En vakt grabbar tag i mig och ber mig ta av hatten. Jag vandrar ju i en katolsk helgedom. Men det känns inte så. Sagrada Família är mest bara en legendomsusad byggnad. Men jag nickar och lyfter på hatten.

Sagrada Família ligger i Eixample, en hårt strukturerad stadsdel i Barcelona, som etablerades från mitten av 1800-talet efter ett beslut om att låta staden växa inåt, över de militära områden som tidigare varit obebyggda. Resultatet blev förvisso en rutnätsstad med få avvikelser, men också lokus för några av art nouveau-traditionens mäktigaste uttryck, t.ex. just Gaudís Sagrada Família. (Katalanerna kallar art nouveau för ”modernista”, tyskarna ”jugend” och svenskarna ”nationalromantik”.)

Gaudí levde sina sista 14 år här, i stort sett isolerad från omvärlden. Han ligger begravd i kryptan. Men bara delar av byggnaden restes före hans död 1926. Och Sagrada Família är fortfarande inte klar.

Under hela mitt besök knattrar byggmaskiner, runt kyrkan reser sig jättelika kranar och fasaden är delvis täckt av ställningar och nät.

Kataloniens främsta symbol är alltså i ständig förändring – en envis kamp som speglar den nationalism som utmärker relationen mellan Spanien och Katalonien, Real Madrid och FC Barcelona.

*        *        *

Anne är på konferens; jag följer med, för egen eftertanke, jag tänker hela tiden på orbitaler. Vi dricker och äter varje kväll. Ibland bara Anne och jag, ibland har vi sällskap av Annes kollegor Paul, Henrik och Helen. Och ibland tillströmmar belgare, spanjorer och holländare från konferensen.

Paul berättar om en bankrånare i Ingelstad runt 1980. Spektakulärt. Vi dricker öl och cortado. Jag spelar upp samma film i mitt huvud några gånger; bankrånare med svarta huvor, flyktbil, kontanter i säckar, heltäckningsmattor och diskar, automatvapen.

*        *        *

Den gyllene fyrkanten (Quadrat d’or) är trots allt det mäktigaste uttrycket för den katalanska modernista-traditionen. I detta kluster springer jag på klassikerna en efter en. Gaudis Casa Batlló står i en klass för sig.

Det var i detta område som svinrika borgare anlitade prestigearkitekter för att förverkliga sina dyngvåta byggeridrömmar, basunera ut sin ekonomiska särställning och visa sin goda smak.

Casa Batlló är svårslaget. Marint, organiskt, mytiskt. Smiden, mosaiker och helt enastående träarbeten. Ingen munter snickarglädje, bara riktigt hög klass. Och alltsammans bygger upp en sagovärld att leva fram sin vardag i. Sankt Göran och draken varvas med Jules Vernes En världsomsegling under havet.

Det är stor skillnad på Casa Batlló och Gaudis jungfruarbete Palau Güell. Det organiska saknas nästan helt i Güell. Kanske hade han ännu inte hittat sitt formspråk? Kanske vågade han inte släppa tyglarna innan han hade nått ryktbarhet?

*         *         *

Det är trångt på den skakiga Metron. Men sånt far jag inte illa av längre. Det känns nästan tvärtom – behagligt att vara insvept i ett mjukt småblommigt tyg. Jag håller mig i en sval järnstång.

Barcelona är noga med Pablo Picasso. Det finns t.ex. ett rätt flott museum i den nordöstra delen av de gotiska kvarteren. Museet är inrymt i ett antal medeltida palats. Interiörerna skvallrar inte mycket om detta. Vita och grå släta galleriväggar, ljusa stengolv från modern tid dominerar.

Jag blir lite förvånad över att museet lockar så mycket folk. Och jag blir förvånad över att Picasso var så konventionell i början av sin karriär. Riktigt skittråkiga porträtt. Picassomuseet domineras av ungdomsverk, och Picasso kämpade på med bl.a. tidstypisk naturalism och dekadens. Jag tänker på Zola och Toulouse-Lautrec.

Museets mest intressanta inslag är de 44 Las Meninas-oljorna. De utgår från Velázquez klassiker, men retuscherar verket till kubism. Picasso gjorde tolkningarna i slutet av 50-talet, ett halvt sekel efter det kubistiska genombrottet med Flickorna från Avignon.

*         *         *

Jag kryssar mig fram genom gatorna i El Raval, mest känt för dekadent nattliv, droghandel, slitna hus, smala gränder, gamla kines- och horkvarter. Jag har läst i en broschyr att Picasso förlorade sin svendom här i krokarna, känns stort. Jag går sorglöst omkring och tänker på Pablos guppande tonårsstjärt, när jag kollar vintagemode.

Jag stannar till i ett antal välsorterade cigarraffärer innan jag hittar ett bra kafé, där jag får en croissant och en kaffe. Det är trångt på cafeet, jag sitter vid ett litet bord, för två personer. Efter en stund kommer en kvinna fram till mitt bord. Hon har stått vid bardisken, jag har lagt märke till henne. Hon tittar på mig, ler och frågar något som jag inte begriper. Jag svarar: “Sorry, I don’t speak spanish or cathalan”. Hon nickar: “I thought so, your skin and hair.” Jag skrattar till och drar fingrarna genom mitt röda skägg, nej, jag ser ju inte direkt ut som en sydeuropé. “Can I sit down, my legs are tired, and I really need a coffee”, säger hon. “Sure”.

Hon sätter sig mitt emot mig. Hon är runt fyrtiofem, lång, med stort lockigt (nästan krulligt) hår. Hon roterar sitt armband. Jag blir osäker, måste jag prata med henne? Eller kan jag som vanligt sjunka in i mitt svävande inre? Men hon sitter ju där, mittemot mig, ler och söker kontakt. Och jag blir lite nyfiken. Hon berättar om sitt husdjur, en katt. Det känns hur banalt som helst det här, tänker jag, men hon berättar vidare. Om sin livskris, om sin allt knackigare relation till sin man, om sin nyss avlidna far. Hon drar ihop sitt jättelika hår i en tofs i nacken. Och efter en timme har en hel livshistoria rullats upp. Det är sällan jag påverkas på djupet av möten med främlingar. Men jag kan inte värja mig. Och jag blir full av funderingar.

Jag undrar vad hon vill? Bara prata? Eller typ starta ett nytt liv? Hon tar av sig sina svarta plastglasögon, gnider sina våta ögon och gör rent glasen mot tröjan. Hennes man drar sig undan, berättar hon, åker till stugan uppe i bergen och spelar i gitarr i ensamhet, hon vill prata, han vill göra som han vill. De går i familjeterapi, men det leder ingen vart. Jag tänker att hon borde lämna sin man, jag är säker på att han trycker ner hennes energier.

Hon intervjuar mig om mitt liv, jag berättar så gott jag kan, men jag är rätt värdelös på att kondensera min brokiga tillvaro i ord. Jag berättar lösryckt ur min vardag, tänker att mitt liv inte låter lika intressant som hennes. Men hon blir djupt fascinerad; hennes ögon glittrar, hon ler, skrattar, gestikulerar. Jag tänker att hon nog kan dansa, att hon har rörliga höfter och rytmer i ryggraden. Hon tar upp sin telefon, knäpper en bild på mig. “Nono”, säger jag, känner mig generad. Hon visar några bilder ur galleriet. Hennes syster, hennes 19-åriga dotter, hennes man med långt stripigt hakskägg, hår och flint. Han ser för jävlig ut, tänker jag.

“It’s time for me to move on”, säger jag, “I want to see more of Barcelona than this café…”. “Allright”, skrattar hon, “givetvis, jag har en tid hos sjukgymnasten om en stund, värken i knät, så det är dags för mig också”. Hon sträcker fram benet, drar upp klänningen till knät och pekar på knäskålen. När jag kränger på mig kavajen, ger hon mig sitt instagramalterego på en papperslapp.

*        *          *

MACBA är Barcelonas centrum för samtidskonst. Utanför åker typ 50 pojkar (män är pojkar upp till 40 år…) skateboard och filmar varandra. De har keps. Allihop.(Utom en som har mössa.) Lokalen är riktigt snygg. Och här är allt stilla. Hit lockas inte samma turister som jag mötte på Picassomuseet och i Gaudís byggnader. Det är en högtidligt konsthall, det här. Vitt och rent och snyggt och perfekt. Inte alls tråkigt. Inte alls överraskande.

MACBA visar flera utställningar. En med Lawrence Weiner (amerikan, född 1942), Written on the Wind. Det är ju inte direkt konst som jag går loss på. Men han använder en av mina favoritmetaforer: Navigationen (inklusive kompass, karta, riktning etc.). Så jag är nöjd faktiskt. Det räcker för mig.

I utställningen från MACBAs egen samling dyker en hel del höjdare upp: Öyvind Fahlström (ja, faktiskt), Andrea Fraser, Robert Rauschenberg, Gerhard Richter. Den är riktigt vass. De är skickliga på att projicera här i Barcelona, tänker jag. Och Andrea Fraser levererar som beräknat. Sicken konstnär. Sedvanlig blandning av sex, humor och institutionskritik.

*        *        *

Det blir en iberisk lunch: Tapas, Paella, katalanskt vin. Jag har för ögonblicket inget att läsa, så jag drar på mig lurarna och sjunker in i musiken, innan jag börjar gräva i historien om Antoni Tàpies.

Antoni Tàpies har en stark position i katalansk konst. Han dog förra året, blev 90 år. Idag känns hans konst såklart daterad. Men det gäller att ge sig hän, tänker jag, så jag frotterar mig i hans tidiga surrealism (på 40-talet) och senare abstraktioner.

I den tillfälliga utställningen fascineras jag mest av en väktare. Han ser ut som en polis – batong, handklovar och avsevärda steroida komplex.

Jag försöker fota honom i smyg, men han märker det, ser bevärad ut. Han går fram mot mig och ser barsk ut, jag ger honom en blinkning och två knäpp med pekfingernageln på hans majestätiska batong.

Den tillfälliga utställningen brassar av namn som Gerhard Richter, Joseph Beuys, Richard Long, David Hockney, Bruce Nauman m.fl. Det gör man inte i tid och otid, tänker jag, här finns det pretentioner.

Utställningen drabbar mig inte alls, men den är rätt fin. Jag kollar en stund på den sadistisk-erotiska 120 days of Sodom av Pasolini (och hur fan hamnade den i utställningen?) och Beuys klassiker Sonne Statt Reagan. Beuys verk är en (medvetet urusel, antar jag) musikvideo proppad av kritik mot den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

Till de raffinerade omständigheterna på Antoni Tàpies-museet hör själva bygganden. Den ritades nämligen av en av de katalanska modernistaarkitekter som har hamnat i skuggan av Gaudi – Domènech. Han var lite mer konventionell än Gaudi, men inte alls oäven. Domenech ritade bygganden till sin brorsas bokförlag. En hel del är sönderrenoverat, men en och annan pärla finns kvar.

*        *        *

Till kulturhistoriens kanon hör Världsutställningen i Barcelona 1929. Plats: Montjuïc, söder om centrum. Och till denna utställnings praktklassiker hör Bauhausrektorn Ludwig Mies van der Rohes bidrag: den tyska paviljongen.

Det är en återhållen byggnad i sten och glas där gränsen mellan inne och ute är oskarp. Till inredningen hör Barcelonastolen, som idag är en designklassiker (med sviktande rykte, bl.a. på grund av imitationer).

Idag känns byggnaden inte särskilt modern alls. Men på sin tid var den djärv som en fallskärmsjägare bakom fiendens linjer. Jag sätter mig på stengolvet i paviljongen, jag lyssnar till spanska och katalanska röster och ett stilla regn.


Annandag jul, omstart för Elitserien i ishockey, det regnar, vi har just sett Växjö Lakers mot Luleå i Vida Arena. Bortaseger med 4-1, helt rättvist.

Jag gillar hockey. Men det är jag i stort sett ensam om i kulturvärlden. Jag har faktiskt aldrig skymtat minsta kulturnisse vid sargen. Den enda kollega jag emellanåt stöter på vid rinkside, är vår fastighetsskötare.

Nej, hockey och kultur går tydligen inte ihop. Lite bättre går det för fotbollen. Fotboll och kultur funkar uppenbarligen, åtminstone för män, och då ska man helst ha lyckats avkoda fotbollens inneboende poesi.  Men speedway och kultur är en mismatch. Och detsamma gäller trav och kultur.

Löpning kan faktiskt däremot funka. Men då ska löpningen helst omvandlas till livsstil. Kulturlöparen springer kanske barfota, kanske i lövtunna fivefingers, gärna med grund i någon livsåskådning. Men kulturlöparen ska helst inte ge sig ut på en konventionell joggingrunda på, säg, fem kilometer med målsättningen att bara få röra lite på sig. Nej, här krävs helst kosmisk kontakt eller åtminstone en känsla av att stå vid sidan av.

En fruktad höger

Även boxningen befinner sig (rätt överraskande egentligen) på rätt sida för kulturmänniskan. Åtminstone om boxningen placeras i romantisk rök.

Han är uppe på sju nu. ”Boxas”, säger domaren. Ingemar går lugnt fram. Han får in ett slag till och har ner Floyd i golvet igen. Fem, sex, sju, åtta, nio – Floyd är uppe igen. Det är nästan omänskligt. Ingemar går fram… Ruby Goldstein, domaren, slår ut med armarna och stoppar matchen. Ingemar Johansson har en sällan skådad höger.

Det är över femtio år sedan Ingo knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium. Världsmästare i tungvikt, en magisk och mytomspunnen titel. När han kom hem igen efter triumfen i New York, möttes han av 25 000 människor på Nya Ullevi som bara ville se honom. Utan att han gjorde någonting alls. Annat än visade upp sig.

Ingos höger. På ren reflex. Motståndarna hann inte se den, innan det mörkade. Konstnären Peter Linde har fångat ÖGONBLICKET och EGENSKAPEN – knocken och högern. Han har gestaltat THE CHAMP. Är det vad vi vill se förresten?

En fransk skalle

Även skulptören Adel Abdessemed har gestaltat ÖGONBLICKET. (Men inte EGENSKAPEN och inte THE CHAMP.)

Trash-talk. Sinnet rinner till. Fotbollsspelaren Zinedine Zidane skallar italienaren Materazzi i bröstet under VM 2006. En fem meter hög bronsskulptur, gjord av Abdessemed, har rests utanför Centre Pompidou i Paris.

I ett öppet brev till Zinedine Zidane ber representanter för trettio franska fotbollsklubbar att han ska ta avstånd från skulpturen och få den avlägsnad.

Klubbarna anser att skulpturen skulle ha fokuserat på Zidanes talang i stället. Men det här handlar ju inte om talang, tänker jag, det handlar ju för helvete om ÖGONBLICKET.

Idrottens ögonblick brukar vanligtvis handla om segrar. Dramatiska, överväldigande scener får vi se i repris efter repris, ibland i slow-motion tillsammans med storslagna stråkar. Ögonblicken stansas in i det kollektiva minnet.

Captain Down

Segerns sötma är ljuv, men det finns alltid någon utanför bild, en förlorare. Nederlaget är ett bråddjup  av besvikelse. Precis som i Daniel Anderssons serie Captain Down.

Mannen i gul ledartröjan är Cadel Evans, en australiensisk cyklist. Han har just passerat mållinjen, det är torsdagen den 13 juli 2010, nionde etappen av Tour de France. Vi ser inte hans miner, men kroppsspråket berättar.

Storfavoriten och världsmästaren på landsväg kommer i mål nästan åtta minuter efter täten. Vad har hänt?  Nionde etappen består av fem berg med mytomspunna Col de la Madeleine som avslutning. Cadel sitter med i täten fram till sista stigningen, men plötsligt släpper Cadel Evans kontakten med klungan.

Bara Evans själv, hans lagledare och läkare vet vad som hänt. I starten av föregående etapp har han vurpat så illa att han brutit vänster armbåge. Det har dock hållits hemligt till och med för lagkamraterna av taktiska skäl.


Med Gunnar Hardings dikt ”Stjärnmålvakt” i samlingen Stjärndykaren når kombinationen sport och kultur slutligen en existentiell nivå.  Vi har därmed lämnat ÖGONBLICKET och EGENSKAPEN, SEGRAREN och FÖRLORAREN.

Om du inte har läst denna fenomenala hockeypoesi tycker jag att du ska bege dig till ditt bibliotek.

Samlingen står under Hc.03, lyrik med svenska som ursprungsspråk. Läs. Du kommer inte att ångra dig.


Vi har just sprungit runt Riddarfjärden. Från Kristineberg, längs Norr Mälarstrand, förbi Stadshuset, över Riddarholmen och Taubes terrass, längs Söder Mälarstrand, över Långholmen och Västerbron och genom Rålambshovsparken.

Under joggingturen mötte vi faktiskt Ernst Brunner. Han joggar, han också. Han bär en tomatröd, glad toppluva som han har dragit upp som en strut på skallen. Han har ett lodrätt bekymmersveck i huden mellan ögonbrynen. Brunner är en allvarlig herre. Jag har läst några av hans böcker. I media brukar Ernst berätta att han boxas nånstans på Söder. Boxning är för tuffa killar.

Det är sent i november, fuktigt, blåsigt. Det väntas storm, kulmen ikväll, klass 3-varning. Nu stretschar jag ut mina ljumskar. Jag har knutit av skorna, krängt av mig den fuktiga underställströjan.

Anne och jag åkte till Stockholm i fredags. Nu är det söndag. Igår kväll träffade vi kompisar i Alvik och Bromma. Lotta, Beckettkännaren, var febrig, så vi sågs bara hastigt, sen drack vi bra vin, åt lamm och mörk choklad.

Igår såg vi också Tjuvar av Dea Loher, en tysk samtidsdramatiker, på Dramatens lilla scen. Bra föreställning. Som ett rått svinben framför den svultna hundens tassar. Ett knippe vilsna själar, som känner sig som tjuvar, trots att de egentligen bara bestjäl sig själva. På liv.

Närapå fenomenalt berättat, tänker jag. Bland skådisarna fastar jag för Shima Niavarani. Jag har aldrig sett henne förr, bara fängslats av hennes distinkta, nasala radioröst. Hon visade oss en fyllig tatuerad höft.

I pausen hänger vi i foajén, vi pratar om föreställningen, jag dricker vin, Anne dricker kaffe. Jag ögnar i Dramatens program för hösten, vintern och våren 2011 och 2012. Programmet är traditionellt: Ibsen, Moliére, Norén och Strindberg.

Egentligen gillar jag samtidsdramatik bättre än klassiker, men jag blir onekligen sugen på Strindberg. Till Damaskus. Spöksonaten. Och 2012 är ju faktiskt jubileumsår för den grandiosa litteratören August. Det är hundra år sen Strindberg dog. Men visst kan det sluta långrandigt när kulturgubbar firas. Säg den som inte tröttnade på Linnéåret.

*         *         *

Dramaten är ett fint exempel på statlig kultur. Verksamheten ägs helt av svenska staten. Statskulturens kontrahent är den privatdrivna kulturen. Jag är inte i Stockholm särskilt ofta, men jag var faktiskt här för runt tre veckor sen. Och då fick jag tillfälle att suga i mig lite privatkultur. Jag besökte Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken för första gången.

Tyvärr var jag illamående och infekterad av ett virus när jag skubbade från slutpläderingen på konferensen på Bonniers, gick över till Sven-Harrys, nyöppnat och inte helt färdigbyggt. Karin Broos. Ett bra val. Visserligen lite för förutsägbart, lite för homogent.

Sven-Harry Karlsson är byggfantomen som en dag började samla på galna, svenska mästare, typ Hill. Och nu när ålderdomen tar vid, gör han museum av sina samlingar. Som ett monument. Snart ett slags nekrolog, tänker jag.

Det finns onekligen en och annan likhet mellan Sven-Harry och Fredrik Roos, den poetiska yuppien bakom Rooseum. I den detaljrika och fascinerande boken Den döende dandyn (2011) har Karin Grundberg Wolodarski porträtterat den märkligt sammansatte och extravagante Roos.

Karriärist i ett glödhett 80-tal, i symbios med ett internationellt jet-set, präglad av ett natt-jag som var fullständigt skilt från dag-jaget. Roos tillhörde den grupp framgångsbögar som tidigt smittades av hiv, han dog i aids 40 år gammal, 1991.

*        *        *

Statskultur. Och privatkultur. Och när jag besöker utställningarna med Ai Weiwei och Klee och Cobra på Louisiana ser jag andra spår av finanser; i en katalog läser jag:

”Tak endelig til Louisianas hovedsponsor Bodum, uden hvem vi ikke kunne realisere projekter av denne lantrækkende karakter”.

Vi kan kalla det näringslivskultur.