Processbaserad verksamhetsutveckling

Jag har just tuggat i mig Anders Ljungbergs och Everth Larssons Processbaserad verksamhetsutveckling (2012). Det är kanske inte universums mest sensuella bok, men det finns ändå en hel del ok malm i gruvan. Grunden är att inte hämmas av funktioner utan lyftas av flöden, att driva strukturerat förbättringsarbete och att vässa sitt sätt att mäta. Boken är bitvis überdidaktisk, överdrivet resonerande och omotiverat garderande. Författarnas frälsning är inte heller att ta miste på. Men boken är ändå så pass ändamålsenlig att den har sin plats.     

Begreppet process syftar på en repetitiv aktivitetskedja som skapar värde för en kund. Inget konstigt alls egentligen. Men många organisationer irrar bort sig; både företag och offentlig sektor fastnar i funktioner, ibland visserligen med inslag av processer. Enheter flyttas mellan avdelningar i omorganisationer utan att flöden och kundvärden tolkas på ett tillämpligt sätt.  

Föregångare 

Ljungberg & Larsson piggar upp med en översikt med tidsdjup. Från Adam Smith, till Frederick Taylor och vidare mot modernare teoretiker. Taylorism pekar mot den traditionella industrins manuella arbete – tidsstudier, stipulerade arbetsprestationer, ackord osv. Idag finns det inget som tyder på att Taylors metodik är en framkomlig väg: stress, psykisk påfrestning, bristande ansvarskänsla, hög personalomsättning osv. Den åtminstone något mjukare Henry Ford lär ha sagt: ”Why is it that whenever I ask for a pair of hands, a brain comes attached”.  

Till de inflytelserika föregångarna från andra halvan av 1900 hör givetvis Michael Porter. Utöver positionering i branschen ser Porter värdet av en väloljad, intern värdekedja. Aktiviteter inom företaget adderar successivt värde till varan eller tjänsten. Olika enheter bidrar med värde och tanken är att enheterna samverkar. Porter skiljer på primära och stödjande aktiviteter; till de primära hör ingående logistik, produktion, utgående logistik, marknadsföring, försäljning och service. Stödjande aktiviteter underlättar de primära: ledarskap, administration och utveckling. Porters modell har bedömts som trubbig, och det är betydligt lättare att se dess värde i tillverkningsindustrin än i tjänstesektorn. 

Andra riktningar med relevans i sammanhanget är JIT (Just In Time), TPS (Toyota Production System), Lean och BPM (Business Process Management).   

Det finns en hel del som skiljer de äldre ansatserna från samtidens perspektiv på människa, produktion och organisation.  

  • Människans avmekanisering. Att betrakta människan som ett kugghjul i en maskin klibbar i en professionell organisation.  
  • Systemtanken. Organisationens processer är ett intrikat system av beroenden, inte tvärsäkra flöden. I själva verket förutsätter samtidens nätverksekonomi att systemet går utanför företaget. 
  • Det genomgripande processperspektivet. Idag låter varje piggare verksamhet organisationen regleras av processperspektivet.    

Processer och system  

Och det är förstås såhär vi bäst ska uppfatta processorienterad metodik – den är ett led i en historisk kedja, den står i relation till andra perspektiv, och den är ingen slutgiltig destination. Även om de aldrig fördjupar tanken, återvänder Ljungberg och Larsson vid flera tillfällen till processens relation till systemet. Redskap inom Soft systems Methodology (t.ex. Peter Checkland) kan rätt enkelt omsättas till processteori. De fyra faserna inom SSM kan ställas mot processperspektivet. 

Soft Systems Methodology  

  • Finding out 
  • Model building 
  • Discussing/debating 
  • Defining/taking action  

Processperspektivet 

  • Förbereda  
  • Förstå  
  • Förbättra  
  • Förverkliga  
  • Förvalta  

 

Till de två inledande stegen i processperspektivet kan t.ex. SSM-verktyg som Rich Picture (RP), CATWOE, rotdefinition, utvärdering i tre E och modellering knytas. RP och CATWOE är breda inventeringsmetoder för att förbereda och förstå. Rotdefinitionen fångar syfte och namnger. Utvärderingen bedömer systemets/processens effektivitet och ändamålsenlighet – uppnår vi det som vi vill uppnå utan att slösa med resurser? Modellering är i runda slängar detsamma som att teckna processkartor. 

Kundperspektivet 

Ljungberg & Larsson lägger en hel del kraft på kundperspektivet. En kund bryr sig givetvis inte om hur verksamheten är organiserad – den bryr som om leveranserna, resultatet av arbetet. Fokus justeras mot kund och kundens behov, och processen är vägen från behov till tillfredsställt behov; poängen är att alla i processen förstår kundens behov och hur verksamheten skapar värde för kunden. 

Nu är begreppet kund inte helt okomplicerat. I en skola kan vi absolut uppfatta en elev som kund, men vi kan också uppfatta denna kund som produkt – eleven transformeras från outbildad till utbildad, och kunden är i detta perspektiv arbetsmarknaden. Ofta är kunden förresten ett konglomerat: Någon initierar ett inköp, någon annan gör inköpet, en tredje fattar beslut om inköpet, ytterligare någon är produktens användare osv.  

Begreppen kund och intressent kan kopplas till varandra – ägare, myndigheter, kreditgivare, samhälle osv. står i relation till verksamheten och därmed indirekt till kunden. Och den gamla devisen kunden har alltid rätt är knappast självklar. Inom offentlig sektor är det en rad parametrar som styr utöver kundens upplevelse – en kommun kan sträva efter att påverka medborgares beteenden (t.ex. cykla mer) och utveckla ett hållbart samhälle (t.ex. minska miljöpåverkan). 

Typer av processer 

Ljungberg & Larsson ser att en process utmärks av att ha ett syfte, en startpunkt och en slutpunkt. Tanken är att de kan fångas i en processpecifikation där grundläggande information om kundbehov, kund, syfte, transformation m.m. framgår. Processerna kan vara av olika slag; vanligtvis skiljer man på huvudprocesser, stödprocesser och ledningsprocesser. Intresset brukar riktas mot huvudprocesser i första hand och mot ledningsprocesser i sista. Antagligen finns det dock mycket att vinna på att också lägga möda på ledningsprocesser. 

Huvudprocesser är de processer som är kritiska för verksamheten och som är svarar mot själva intentionen i verksamheten. Stödprocesserna är i stället de processer som ger support till huvudprocesserna; de har vanligtvis en intern kund och oljar upp verksamheten. Typiska aktiviteter: fakturera kunder, bemanna verksamheten, skapa budget, skapa prognoser, underhålla system, planera produktion, göra bokslut. Ofta finns det en stor mängd stödprocesser; det gäller att sortera och prioritera. Ledningsprocesser handlar bl.a. om styrning och koordination: att fastställa riktning, att visa riktning, att skapa förutsättningar och att övervaka och kontrollera. 

System för processledning 

Ljungberg & Larsson presenterar ett rätt omfattande system för processledning. Det myllrar av steg, detaljer och samband.  Med lite våld kan alltsammans kokas ner enligt nedan.

Förbereda  

Arbetet startar med inventering, där prioriterade processer lyfts fram och gränsas av. Här är det viktigt med överblick; snart visar sig ett system av beroenden. Grunden är de grundläggande frågorna: Vilka produkter (varor och tjänster) erbjuder vi till vem och hur produceras de?  

Till förberedelsefasen hör att definiera processen – specifikation, namngivning och syftesformulering. Dessutom bemannas processens roller – processägare, processledare och processteam.  

Förstå  

För att förstå krävs kartläggning av befintligt nuläge; ett verktyg här är processkartan. Kartläggningen kan avslöja problem och generera idéer. En avvägning gäller detaljnivån – översikter, detaljerade kartor, aktivitetsflöden osv.  

Förbättra  

Förbättringsarbetet är i någon mening visionärt; här rör vi oss från ett nuläge till ett börläge. Det handlar om att ta fram mål och nyckeltal för processen. Är processen ekonomiskt effektiv? Levererar den de värden som den syftar till?  

Målen ska va distinkta och mätbara, och kan riktas in mot olika delar av processen. Några grundläggande frågor gäller de generiska kategorierna kvalitet, hastighet, pålitlighet, flexibilitet och kostnad. Ofta är tidsåtgång och överlämning mellan aktiviteter kritiska punkter. 

Djärvheten kan växlas – från moderat i form av ständiga förbättringar till radikal i form av idealiserad design. 

Förverkliga  

Avgörande är givetvis att börläget omsätts i praktiken. Här rör sig arbetet ut i organisationen – det handlar om förankring och etablering i operationell vardag. Vi kan räkna med motstånd.   

Förvalta 

När börläget har etablerats som ett nytt nuläge startar en ny cirkel: Mäta, identifiera förbättringsområden, kommunicera.   

 

Några gröna ytor med historia i Växjö

Spetsamossen är ett avigt grönt rum i Växjö. Det ligger just norr om centrum, bostäder runt omkring, växtlighet, gång- och cykelbanor, både rörligt och lugnt, för både unga och gamla.  

Gamla kartor, från 1800-talet, visar ett mer eller mindre obrukbart område, som ingen egentligen tar har hand om – en ensam, öde del av ett välordnat landskap. Spetsamossen, en sankmark, ansågs så farlig att stadens odlingsdirektion bestämde sig för att utreda saken ordentligt. Hur ska den hanteras? Kan den användas?  

Det var försommar, år 1834, när sjuttonåriga Anders Liedberg anlände till Växjö från Jönköping. Han studerade, började jobba och lyckades kvickt åstadkomma saker genom sin examen. Vi kan kalla honom entreprenör. Och han grubblade över den ödsliga mossmarken nordväst om staden; han hade upptäckt den när han kartlade Hovs by, som både gränsade till Spetsamossen och ägde en del av den.  

Ingen hade hittills riktigt upptäckt eller tagit tag i mossodling, och många tvivlade på att det överhuvudtaget skulle funka. Men lantbruket suktade efter åkermark, befolkningen på landsbygden ökade, i brist på mark och mat började fler och fler emigrera till Amerika. 

Anders kavlade upp ärmarna och testade själv att odla upp en liten bit av den besvärliga marken. Resultatet var inte helt illa, och snart var han fast besluten om att han skulle kunna göra något användbart av mossen. År 1857 ritade Anders upp en visionskarta över Spetsamossen. Han möttes först med skepsis, men förslaget godkändes.  

Liedberg kom med önskan om köp och påbörjade sitt arbete med den arbetskraft han hade råd med. Anders brorsa, Janne, dök upp, och hans guld från en vistelse i Amerika räckte både till köpet och till borgen för diverse lån från banker.  

Anders Liedberg kunde tona ner sina lantmäteriuppdrag och istället gå in för en tillvaro som landägare och mossodlare. Lånade pengar betalde drängar och pigor, och han började förverkliga en dröm; den vattensjuka våtmarken, trettio tunnland ödemark, blev i allt bättre skick för odling. Och han ville samtidigt rikta Växjöbornas blickar mot mossen. Folk blev nyfikna, lokaltidningen skrev. I den lilla sjön reste han ett badhus, särskilt för kvinnor, och en tid senare anställde han en simlärarinna från Jönköping.  

Och namnet måste bytas; sjön fick heta Hulda sjö, och Spetsamossen fick klinga naturromantiskt – Mosshem. Samtidigt var Liedberg i gång med bostället Ringsberg. Modernisering och utveckling, åttkantiga lusthus och ladugård i u-form. Det går bra nu.  

 

Men i början av 1865 förändrades atmosfären. Lån förfaller, han har svårt med återbetalning. Oklara löften till kreditgivare, uppskjutna betalningar. På hösten krossas drömmen om den grönskande oasen Mosshem i ett slag. Både Ringsberg och Mosshem auktioneras ut. Därmed inleder Anders en karriär som simtränare.  

Detta blev slutet för sagan om Liedberg, Spetsamossen och Ringsberg. Anders överlevde konkursen med tjugo år, sjuk och märkt av sina motgångar.  

Efter Liedberg tog Carl Schander över mossen, och han fortsätter utvecklingsarbetet – han tömmer gölen, bildar nya kvarter och bostäder, han odlar vidare, mossen är i strålande skick.  

Det finns egentligen inget kvar av de äldre strukturerna idag, förutom enstaka träd av hög ålder, resten är bortröjt och förändrat. Men vägen väster om Spetsamossen, Liedbergsgatan, bär namn av mossens första och originella betvingare. 

x   x   x

Sydost om Spetsamossen reser sig landet mot Ringsberg – Liedbergs boställe. Ringsberg och grannknallen ytterligare österut, Kristineberg, är kuperad terräng. Områdets karaktär bär ännu tydliga spår av de tre delar som dominerade från mitten av 1800-talet – skolan, fängelset och bryggeriet. Dessförinnan var området något av ett undantag – svårbrukat och beläget utanför stadskärnan.  

På kullarna finns det en lång tradition av småskalig odling och mat. Landerierna, med bostäder och odling, ägdes av privatpersoner men marken var kronans. Schweizerierna var kaféer med alkoholrättigheter, där kunde man få sprit till kaffet utan att det serverades mat.  

På 1860-talet såldes Kristineberg till Kronobergs läns hushållningsskola, och blev då en trädgårdsanläggning med förfinade trädplanteringar – hundratals buskar och träd planterades från Kungsgatan och ner mot Ringsberg. Även vid Ringsberg tillkom en trädgårdsanläggning genom seminarieskolan; byggnaden var lokaliserad där Ringsbergsskolans parkering ligger idag.   

Runt sekelskiftet hade seminariet varit alltför trångt alltför länge. Byggnaderna revs, och 1910 stod Ringsbergsskolan och gymnastikskolan klar. Ritningar av överintendentämbetets G. Hermansson, stilen nationalromantik och jugend. Till skolmiljön hör rektorsbostaden, vaktmästarbostaden och klosetthuset. Samtliga med nationalromantisk anstrykning. Utbildning på Ringsberg: Småskola, folkskola, vissa högre klasser och lärarutbildning. 

Visa källbilden

Fängelset, ritat av Fångvårdens arkitekt Carl Fredrik Hjelm, stod klart 1848 och placerades som en karaktärsbyggnad i Växjö, en fondbyggnad för Bäckgatan. Som cellfängelse är det ett av Sveriges äldsta. Ibland kallas det kvinnofängelse, och visst har det funnits kvinnliga fångar här, men majoriteten har varit män. Den mest kända fängelsedirektören är utan tvekan Rut Grubb, landets första kvinnliga fängelsedirektör, stark i det sociala engagemanget, framsynt i sin syn på fångvård och mån om utbildning, jämställdhet och sexualkunskap. 

Fängelset är en del av institutionernas stora epok i Växjös arkitekturhistoria – Växjö hospital, Växjö teatern, fängelset, Residenset.     

Till Växjös tämligen blygsamma industrihistoria hör bryggeriet på Kristineberg. Det var runt sekelskiftet 1900 en av Växjös största fabriker med runt trettio anställda. Äldre kartor avslöjar det äldre ortnamnet Lilla Bommalyckan, men gården döptes om av Johan Magnus Cassel – vars fru hette Kristina – runt 1840. Bryggeriet blev klart 1888, och började leverera öl av flera sorter. Den tydligast profilerade disponenten var Arvid Knöppel, en Stockholmsdirektör som tog sig an bryggeriet 1896. Efter många konkurser och uppstarter avslutades bryggeriepoken 1970. Idag är Kristineberg Växjö kulturskola 

Andra ställen på Kristineberg är vaktstugan och disponentvillan. Disponentvillan är mest iögonfallande. Den byggdes runt 1875, men fick sitt omfång under Arvid Knöppels era; efter utbyggnad 1902 bodde Knöppel, hans fru Cecilia, fem barn, fyra pigor och en guvernant i huset. Knöppel anlade också en tennisbana, först i Växjö – instruktören Hagger togs in från England. Till kuriosan hör att Arvid Knöppels son – med samma namn som pappan – blev skulptör, och ligger bakom en av Växjös mest framskjutna konstverk, bronsskulpturen Slagbjörn, i kommunhusets entré.        

Vaktstugan är av oklar ålder, en gammaldags bondeaktig timmerstuga, som sannolikt flyttades till sin nuvarande plats under första halvan av 1800-talet. Här bodde bl.a. bryggmästare och maskinmästare.  

I bryggeriområdet finns också stal för arbetshästar, verkstad och garage.  

x   x   x

1639 klövs det småländska hövdingadömet i två län – Jönköping och Kronoberg – och landshövdingen för Kronoberg slog sig ner i Växjö. Ett residens byggdes vid Stortorget, men den byggnad som idag är residens stod klart först 1848; flera bränder totalförstörde föregångarna. Under 1700-talet och halva 1800-talet användes Kronobergs kungsgård som landshövdingens bostad.  

Arkitekt till residenset var Carl Gustaf Blom Carlsson. Byggnaden är uppförd i tegel i två våningar i senempire eller Karl Johanstil – en försiktig uppluckring av nyklassicismen.

Växjö residens i senempire är byggd åren 1844-48.

Bara något år senare påbörjades Stadshuset, en pendang till residenset, efter ritningar av Theodor Ankarsvärd, som också ritade Växjö teater och Italienska palatset på Sigfridsområdet.  

x   x   x

Det var bl.a. beskattning och kyrklig reformation som utlöste Dackefejden – striden mellan den småländske bonden Nils Dacke (1510–1543) och den svenska centralmakten. Även om upproret redan efter ungefär ett år slogs ned av Gustav Vasa och hans fogdar, hörs ekot av Dacke än idag i Smålands inland: Gymnastikföreningen Dackegymnasterna, skidbacken Dackestupet, speedwayklubben Dackarna o.s.v. 

I Virserum framträder Dacke som beslutsam och stridsberedd frihetskämpe i en skulptur av Arvid Källström, och på Stortorget i Växjö finns Carl Milles betydligt diskretare bronsskiss Dackes dröm. Visst är det väl anmärkningsvärt att en skiss, 87 cm hög, har tagit plats på Stortorget? Men skulpturen är intressant på fler sätt. För det första sticker den rent estetiskt ut i Milles produktion: Den är utförd i en reliefstil och saknar den mjukhet som kännetecknar åtskilliga av Milles verk. För det andra finns det en lång historia kring verket, och denna historia har faktiskt delvis utspelats utanför Milles synfält. 

På 1950-talet föreslog Växjöpolitiker med Carl Petri (h) och Georg Lücklig (s) i spetsen att ett monument över Nils Dacke skulle resas på Stortorget i Växjö. Uppdraget gick till skulptören Carl Milles, som hade en stark position i framförallt Sverige och USA för offentlig gestaltning. Flera politiker var redan inledningsvis tveksamma till projektet, bl.a. Nathan Valmin (h): Borde inte motiv och kostnader utredas? Och varför inte utlysa en konstnärstävling? 

Milles idé var storslagen – skulpturen står på en granitsockel, med en sammanlagd höjd på åtta meter. Ur sockeln sprutar vatten i alla riktningar från en springbrunn. Skulpturen utgår från granen – spretig, tät och vass, och längst ner ligger Nils Dacke, antagligen i dröm. I granmotivet syns stridsmän, och många har stupat.  

Och finansieringen då? De 300 000 kronorna skulle till största del täckas av privata donationer och fonder. Priset var onekligen högt – 300 tkr år 1952 motsvarar 4,4 miljoner år 2015 mätt med konsumentprisindex, och 15,4 mil-joner mätt med löneindex. Med facit i hand underskattades Dackes sprängkraft; hans minne var på 1950-talet fortfarande präglat av tidens nationsorienterade historieskrivning. Många skämdes över historien och vissa kände närmast ett hat mot Dacke – han hade förrått sitt land och gått emot sin kung, ”landsfadern” Gustav Vasa. Förrädare passar förstås inte på torget, och definitivt inte på en plats för landshövdingens representation… 

Tidsandan gjorde säkert sitt – i mitten av 1900-talet byggdes folkhemmet med homogenisering som ledord, inte separatism. Bilden av Dacke som landsförrädare stöddes dessutom av vissa av tidens främsta experter på Vasatiden. Flera lokalpolitiker kritiserade Dackes dröm, antagligen delvis som politisk strategi. Dackefrågan lyckades till och med splittra partier. Men också civilsamhället engagerade sig, bl.a. i insändare och i ett slags omröstning. Dessutom reagerade akademisk expertis. I viss mån fick Dackefejden nationellt genomslag i media, mestadels i notisformat, men också i mer omfattande genrer. 

Debatten utspelades både på blodigt allvar och med glimten i ögat. En fröken föreslår på Lätta sidan i Smp att Växjö borde prioritera en staty över ostkakans kvinnliga uppfinnare, och i rikspress framställs striden emellanåt som en småkomisk uppgörelse; satirtidningen Grönköpings veckoblad hör t.ex. till publicisterna. 

En första vändpunkt i den infekterade striden inträffar i juni 1955 när professor Milles, omgiven av internationell och estetisk aura, tillsammans med en amerikansk dokumentärfilmare, besöker Växjö. Kritiken tystnar, och stadsfullmäktige röstar snabbt – inom några dagar faktiskt – igenom Dackemonumentet. En andra vändpunkt inträffar strax därpå, i september 1955. Milles dör. Beslutet i stadsfullmäktige har då inte vunnit laga kraft, inget kontrakt är skrivet. Dackesaken läggs i träda. 

Det skulle dröja. Men sedan 1995 reser sig konstverket Dackes dröm på Stortorget i Växjö, dock inte i det kolossalformat som Milles hade planerat och inte på en särskilt framskjuten plats. 

De fyrtio åren mellan Milles död och skulpturens resning var dock ingen resa i bekvämlighet. Många engagerades i projektet. En centralfigur var Thure Vickhoff, som donerade en grundplåt på 120 000 kr till Växjö kommun, som dock vägrade att ta emot pengarna. Istället bildades en stiftelse – Stiftelsen för förverkligandet av skulpturen Dackes dröm i Växjö – med politikern Ragnar Munther (c) i spetsen. Visionen var att uppföra verket i det for-mat som Milles hade föreslagit. 

Åtskilliga finansieringsformer och produktionsmetoder diskuterades, och stiftelsen förde samtal med Millesgården om upphovsrättsfrågor. Flera gjuterier och tekniska specialister konsulterades, bl.a. Herman Bergman konstgjuteri i Stockholm och Bigel i Paris, men utmaningarna blev alltmer omfattande. Den erkänt skicklige teknikern Sune Rehn kontrakterades, men hans nerver bröts ner av pressen; han tvingades avbryta arbetet och tog sitt liv med sömnpulver. 

Drömmen om Dackes dröm i kolossalformat blev övermäktig – bl.a. upphovsrättsfrågor och ekonomiska begränsningar styrde slutligen projektet i en annan riktning. Konstnären Claes Hake kontaktades. 

Ett viktigt kapitel i historien om Dackes dröm hör samman med dess versioner. Den första fysiska modellen i 3D spåras till 1953, då Milles presenterade en mindre gipsskulptur för Växjöpolitikerna. Milles hade modellerat fram en version med obearbetad baksida. Carl Petri och Georg Lücklig var tveksamma inför modellen – monumentet var alltför krigiskt, och de fredliga skälen till upproret saknades, framförallt eken och oxen. (Den strypta gränshandeln med ek och oxar mellan Blekinge och Småland sågs som ett skäl till Dacke-fejden.) Milles medger ödmjukt att han missat eken och oxen. Ett år senare, 1954, tillverkade Milles en bronsmodell, som är snarlik gipsmodellen från 1953 – stor-leken är densamma, oxar och ek saknas fortfarande, och baksidan är fortfarande inte skulpterad. När skulpturen anlände till Växjö blev politikerna osäkra, och Nationalmuseum bjöds in för att be-stämma dess värde, vilket föga överraskande väckte Milles förtrytelse. Professor Erik J Lundberg och intendent Oskar Antonsson kunde dock konstatera att verket är högklassigt, men de förbryllas över den släta baksidan och föreslår att monumentet ska placeras med vegetativ fond i ett hörn av torget, antingen väster eller öster om residenset.  

Carl Milles hann, som sagt, aldrig färdigställa sin Dackeskulptur. Men en av Milles vänner, Axel Wallenberg, förde senare vidare arbetet på sitt sätt. Han tillverkade en version som visserligen behöll de blygsamma måtten, men som hade skulpterad baksida. Wallenberg – som studerade för Milles på Konstakademien på 20-talet – assisterade sin lä-rare i flera sammanhang och var en kännare av hans tekniska och estetiska preferenser. Efter Millles död arbetade Wallenberg som intendent på Millesgården fram till pensionering, 1983. 

Verket bekostades av Dackestiftelsen, som ett led i att realisera Milles verk i storformat på Stortorget, och gjöts av Gunnar Petterssons konstgjuteri. Verket såldes till Södra Skogsägarna år 1994 för 30 000 kr efter att under flera år har funnits i företagets lokaler. Hur ska denna version av Dackes dröm värderas? Är det ett autentiskt Millesverk eller har verket rentav två upphovsmän — Milles och Wallenberg? Enligt Mikael Karlsson, senior advisor på Gallery Milles/Millesgården, är tumregeln att verket räknas som autentiskt om Wallenberg inte har signerat verket. Mig veterligen saknas signatur, så det lutar alltså åt att verket ska uppfattas som ett äkta verk av Milles. På Kronobergsgatan, just sydöst om Stortorget i Växjö, finns alltså sedan 1995 den version av Dackes dröm som är i Växjö kommuns ägo. Verket, som är en skiss till monumentalverket i skala 1:10, står på en hög kolonn och speglar sig i ett vattenkar av Claes Hake. Hake hade av Dackestiftelsen fått uppdraget att ordna en konstnärlig miljö för Milles skulptur. 

Själva Millesverket tillhörde redan Växjö kommun; det köptes in av kommunen 1960 av Milles dödsbo för 10 000 kronor och stod placerat i kommunledningsförvaltningens representationslokaler i över 30 år. År 1994 deponerades verket till Dackestiftelsen, som genast överlät verket i kombination med Hakes arrangemang. Villkor – att Växjö kommun sköter verket för all framtid. 

Verket finns, berättar Mikael Karlsson, i ytterligare två exemplar—ett i Millesgårdens samling och ett hos en privatperson i Uppsala. Millesgårdens exemplar är enligt min bedömning samma som visades för Växjöpolitikerna 1954. Sammantaget finns det alltså fyra bronser av Dackes dröm—tre med slät baksida och en med skulpterad baksida. Samtliga är att betrakta som autentiska Millesverk. Tre av dem har tillkommit efter Milles död. 

Det gigantiska Dackemonumentet planerades alltså för Stortorget i Växjö, en stark och central miljö. Platsen är allt annat än oproblematisk, vilket lyftes fram redan i debatten 1955. Då framträdde inte minst politiska, etiska och motiviska skäl. Långt senare, år 1985, avrådde landsantikvarie Lars Thor och 1:e antikvarie Karl Johan Krantz kommunen från att uppföra Dackes dröm på Stortorget. Anledningen var nu snarare estetisk och kulturhistorisk – torgets rena och tidstypiska utseende skulle störas av Milles verk. Till Stortorgets utmaningar hör förstås också de historiska och förhistoriska kulturlager som vi kan räkna med finns under stenläggningarna. 

Sydöstra hörnet av Stortorget blev alltså Dackes plats. Men det har funnits åtskilliga andra förslag. Nationalmuseum föreslog, som nämnts ovan, en placering i nordväst eller nordöst på torget. Även en mer östlig placering, utanför Riksbankshuset, har föreslagits. Dessutom har Kronobergs slottsruin diskuterats, liksom de öppna ytorna mellan Växjösjön och Södra Skogsägarnas lokaler. 

x   x   x

Linnéparken anlades 1879, och 1909 fick den sitt namn efter vetenskapsmannen Carl von Linné. Fram till mitten av 1800-talet gick Växjösjön nästan upp till kyrkan, och sjösänkningar och nedsmutsning hade förvandlat området närmast kyrkan till obehaglig sumpmark. Järnvägen etablerades och dämde upp, området fylldes upp och säkrades – parken kunde ta form. 

Växjö gamla gymnasium kallas Karolinerhuset, eftersom huset restes vid sekelskiftet 1700, under Karl XII:s era. Sten plockades från Kronobergs slott, redan i förfall. Carl von Linné och Viktor Rydberg gick i skola i Karolinerhuset, och Esaias Tegnér höll flera av sina berömda skoltal här, det första med temat Linné. Undervisningen i huset upphörde under 1800-talets andra hälft, och gymnasiet fungerade sedan under en längre period som stiftsbibliotek. 

Konst i området: Arwid Källströms Peter Wieselgren och Esaias Tegnér. John Börjesons Linnébyst. Sigfrid av Peter Linde. Dessutom en runsten, enkel och utan språklig eller visuell elegans.     

x   x   x

Smålands museum är landets äldsta länsmuseum – insamlingen av föremål påbörjades redan på 1790-talet, men museet fick egen byggnad först 1885, och dörrarna slogs upp för allmänheten 1890. Byggnaden ritades av Fredrik Wilhelm Scholander, en av Sveriges mest anlitade arkitekter under 1800-talet.  

Embryot till museet var en donation av mynt till stiftet, och denna donation kompletterades med en brokig bukett arkeologiska objekt och kuriosa. Alltsammans bakades in i stiftsbiblioteket och exponerades i ett av domkyrkans tornrum. Samlingen växte och flyttades till det gamla gymnasiet. När Gunnar Olof Hyltén-Cavallius donerade ett par hundra allmogeföremål, stod det klart att museet hade växt ur sitt skinn – här behövs nya lokaler.  

Under andra delen av 1800-talet startades fornminnesföreningar upp på många håll i Sverige, bl.a. den Växjöbaserade föreningen Smålands museum med Hyltén-Cavallius i spetsen. Hyltén-Cavallius drev museifrågan hårt – framför sig såg han en timrat hus, fornnordiskt och nationalromantiskt, med inslag av Värends förflutenhet och stavkyrkor i uttrycket.   

Gunnar Olof Hylten-Cavallius.jpg

Hyltén-Cavallius var entusiastisk och arbetsvillig – han dammsög landsbygden efter allmogeföremål, gammelslöjd, seder och historier. Till de skriftliga arbetena hör Wärend och Wirdarne, som handlar om folktro i Värend, och Svenska folksagor och äventyr (tillsammans med George Stephens).   

Den park som idag kallas Museiparken var ursprungligen kopplad till järnvägen. Från 1860, när järnvägen kom till Växjö, fanns det i området ett nöjesstråk med järnvägsrestaurang, kägelbana, dansbana, slingrande stigar och musikscen. Först under mellankrigstiden växte parkens friluftsmuseum med äldre byggnader fram – kvarnar, soldattorp, loftbod och hällkista.  

Museet blev förresten arkitekten Scholanders sista projekt, han dog innan ritningarna hade omsatts i byggnation. Och Hyltén-Cavallius avled på sommaren 1889, bara månader innan Smålands museum öppnade för allmänheten. Hur välförankrad och öppen den mäktiga byggnaden egentligen var är tveksamt – museet hade öppet helgfria lördagar mellan 12 och 13.