The song of Transjö glassworks

Yesterday Lundgren and I went to the Eastern parts of Kronoberg to pick some ruins – the tar piles of Hässle and Djupemosse, the old village of Läseboda and the glassworks of Transjö.

Transjö was definitely the highlight – a powerful chimney still up in the air and some really distinct foundation walls. The area is polluted from led and arsenic (the mushrooms that occur in the movie below were picked far away from the old industry…)

 

Nya lianer men gamla babianer

I våras hörde jag Alexander Bards vidsträckta föredrag på Biblioteksdagarna; jag vet inte säkert varför han bjudits in – kanske som snubben som kan skapa debatt och röra om? Och jag noterade att några i auditoriet reagerade på hans retorik som blandar driv och informellt, högt och lågt. ”Varje bibliotek borde anställa ett gäng 19-åringar som snabbt omvandlar biblioteket till ett medietek”, berättade han. Utgångsläget för Bard är att ungdom och medieteknik är den framkomliga rutten. Själv tror jag inte att ålder är framgångsfaktorn, däremot medieteknik, digitalisering och mediepedagogik.

Erik Fichtelius är tuppen för Nationell biblioteksstrategi som ska lämna sin slutrapport i mars 2019; på vägen kommer de att släppa delresultat och förslag till konkreta insatser. Ett av dessa är Digitalt först med användaren i fokus som kom ut i september 2016. (Titeln och texten är inspirerad av Digitalt först – den avsiktsförklaring som regeringen och SKL har antagit.)

Uppdraget är tydligt som ett fyrtorn i vinternatten: Sverige behöver rustas digitalt, biblioteken är oundgängliga i detta arbete och ett första steg är att utbilda landets biblioteksanställda. (Av nån outgrundlig anledning ska 75 procent av personalen utbildas, vad som händer med den resterande fjärdedelen är oklart…) När Bard föreslår nya lianer och nya babianer, föreslår Fichtelius nya lianer men gamla babianer.  

Biblioteken i Sverige har lagstadgade uppdrag som är omöjliga att lösa utan digitala perspektiv – de ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Helt omöjligt utan digitala skills. Dessutom ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Bibliotekets digitala habitat sträcker sig alltså långt utanför e-böcker, ljudböcker, databaser, publika datorer, fria nät, fiffigt biblioteksdatasystem, boktips på Youtube osv. Här pratar vi demokrati, delaktighet och folkbildning.

Det finns flera motiv till att höja den nationella digitala kompetensen på användarnivå: För det första – Sverige tappar i EU:s digitala ranking (Danmark toppar faktiskt), och EU tappar globalt mot t.ex. Japan och USA. Sverige har alltså snarast krymt i kraft under åren efter 2011, då regeringen gav ut sitt krävande strategidokument It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. För det andra – flera tunga utredningar (t.ex. Demokratiutredningen, Digitaliseringskommissionen och Medieutredningen) pekar på demokratiska orosmoln och på behov av kompetensförstärkning på användarnivå. För det tredje – den digitala sprickan i samhället riskerar att fördjupas som en konsekvens av ökad heterogenisering genom bl.a. ökade hälsoklyftor, större inkomstskillnader, urbanisering och migration.  

Biblioteken är av flera skäl särskilt lämpade för digital fortbildning – de flesta bibliotek har redan en rätt väletablerad digital infrastruktur, och vi kan därför ana att det finns kompetens i skrået; bibliotekssystemet är utbyggt i hela landet; trösklarna är låga i jämförelse med många andra offentliga verksamheter.

Fichtelius trånar efter den danska modellen, där många bibliotek har permanenta digitala hubbar, “borgerservicecentre”.

Nu är pengarna i rullning. Regionbiblioteken startar utbildningar. Exakt vad dessa innehåller är oklart, men jag antar att de föregås av en praktiknära behovsanalys.

På uppdrag av SKL, Digidelnätverket och KB rapporterar Ida Norberg om nuvarande tillstånd i Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken. Även om jag känner att materialet hade kunnat analyseras mer detaljerat, finns det en hel del att hämta där. Den allmänna känslan är att det visserligen görs en hel del på det digitala bildningsområdet på bibblorna runt om i Sverige, men att det digitala uppdraget inte är högprioriterat. (Jag tror helt enkelt att retoriken, dvs. mål- och resultatdokument, inte sällan trumfar verkligheten…)

Aktiviteterna är antingen reguljära eller knutna till kampanjveckor –  t.ex. Get online week och eMedborgarveckan. Till utmaningarna hör att bibliotekspersonalen får frågor i det vardagliga arbetet bakom infodisken, och att många anställda då känner osäkerhet pga. bristande kompetens. Utbildning av personal och nära samarbete med strategiska IT-resurser verkar vara nycklar.

Utan att ha djuplodat är det uppenbart för mig att biblioteken inte marknadsför sin digitala service särskilt hårt; det är t.ex. ofta rätt få besökare på arrangemangen trots att behovet av allt att döma är stort. I biblioteksrummet prioriteras bokens bildning före de digitala verktygen. Antagligen hänger detta samman med osäkerhet inför uppdraget, kompetensbrist och bibliotekens historiska arv.

Det digitala uppdraget knyts till och med till biblioteksväsendets överlevnad. Åsa Johnson-Persson, bibliotekschef i Åsele, resonerar:

”Vi lever i en tid då frågor kring bibliotekets överlevnad finns. Vad händer med boken? Kommer vi att finnas kvar? Vi måste slåss för […] vad vi har och vad vi kan erbjuda […]. Mycket mot politikerna som kanske inte riktigt vet, man får kämpa för sin verksamhet hela tiden”  (Ida Norberg, s. 29).

Kanske är det just här perspektivet når sin fulla potential; en verksamhet som inte följer sin tid kommer förr eller senare att förlora sitt berättigande. Förr om verksamheten är konkurrensutsatt, senare om den är en offentligt finansierad kulturverksamhet. En pigg bryggd av e-medier och kompetenser inom informationssökning, källkritik, digitala medier, kreativa verktyg (bild, ljud, film, programmering) i en pedagogisk förpackning är antagligen en styrketår.  

 

Kulturvärlden och det digitala erbjudandet

Jag har just tuggat i mig en remissversion av Region Kronobergs kulturplan för 2018–2020; i en passage tecknas denna framtidsvision: ”År 2020 möter länets invånare kultur digitalt och på okonventionella arenor”. Kronoberg lär vara den största IT-regionen i Sverige utanför Stockholm, och förutsättningarna för digital utveckling inom kulturområdet ska därför vara särskilt delikata. Visst blir man nyfiken på hur det där digitala erbjudandet formeras?

Den kultur som finansieras av offentliga medel i Sverige – teater, dans, konstnärlig musik, litteratur, bildkonst, hemslöjd, film, kulturarv o.s.v. – har djupa rötter. Filmen kan räknas till 1900-talet, övriga är äldre eller betydligt äldre. Kulturen kan alltså, om det vill sig väl, ta sats från en tät och myllrande historia. Med muskler, erfarenheter och motiv från förindustriella tider och produktionsformer rammar den framtiden…?

Men oss emellan – det är väl ändå rätt uppenbart att samtidens vardagliga berättande, opinionsbildning och gestaltande till stor del sker på arenor vid sidan av den offentligt finansierade kulturen? Mer eller mindre kommersiella digitala medier, forum och uttrycksformer är för standardmedborgaren det naturliga valet? Glappet kliar förstås, och den offentligt finansierade kulturen rör på sig. På sikt finns det givetvis risk att den kultur som inte finns online, inte heller är intressant. En mängd processer och perspektiv växer fram.

En av de vanligaste strategierna handlar om att tillgängliggöra analog kultur digitalt –  material görs t.ex. tillgängligt för människor med funktionsnedsättning, och teknologin kan överbrygga geografiska avstånd. Kulturarenan, som drivs av Betaniastiftelsen, är uttryckligen skapad särskilt för att tillgängliggöra kultur i vården. DigitaltMuseum  har en annan ingång – här odlas förhoppningen att kulturarvssamlingar enklare ska kunna användas för fördjupning, studier, undervisning och kunskapsuppbyggnad.

Poängen med att omvandla analoga representationer till digitala uppmärksammades tidigt av kulturarvsinstitutioner och arkiv. Efterhand har uppdragets komplexitet röjts, och denna komplexitet möts upp av Digisam, som samordnar digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet i Sverige. Hur gränssnittet byggs upp är avgörande för hur kunskap byggs upp och materialet kan begripas. (En lösryckt bild på en flintyxa säger för de flesta inte mer än en enstaka not i ett partitur.) Nedan en presentation från Digikult 2016 av Cecilia Lindhé.

Till de entusiastiska pionjärerna hör Folkets Hus och Parker, som distribuerar global scenkonst på 180 biografer runtom i landet – balett från Bolsjojteatern, opera från Metropolitan och Kungliga Operan, teater från National Theatre i London osv. Initiativet startade 2007. Det finns förstås många utmaningar för den som jobbar med denna typ av tillgängliggörande –  åtskilliga kulturformer har sin grund i fysisk närvaro. Sändningen behöver produceras för att inte plattas ut, och när den produceras skapas väl i själva verket en ny produkt?

Vid all typ av digital spridning aktiveras frågor om upphovsrätt. Vanligtvis efterlyses tydliga regelverk som tillvaratar både konsumentens och kulturskaparens intressen. (Men eftersom lagstiftningen är nationell och nätet globalt, kompliceras frågan.) Till de uppmärksammade tvisterna under de senaste åren hör den mellan Wikimedia och BUS. 

Att tillgängliggöra hänger alltså samman med distribution – digitala biografer, digitala musiktjänster m.m. Distributionen kan i sin tur förknippas med bekvämlighet; Netflix skapar service genom effektivitet, du får tillgång till ett landskap av rörlig bild med några knapptryck. Fria pendanger från musiklivet är KonserthusetPlay och Musik i Syd Channel

En helt annan ingång till digital kultur handlar om att vidga kulturbegreppet – att uppmärksamma kulturformer som inte hör till den klassiska högkulturen. Ett typiskt fall är dataspel, som numera kan få en och annan seriös recension i media. Hit räknas möjligen också vissa Youtube-kanaler, en och annan podd, en och annan blogg o.s.v. Att vidga kulturbegreppet är svårare i praktiken än i visionen –  åtskilliga institutioner och finansiärer menar sig stå för ett brett, hermeneutiskt eller rentav antropologiskt kulturbegrepp, men några större avtryck i verksamheten syns mer sällan, här dominerar den estetiska kulturen. Sverok, spelhobbyförbundet, driver frågan att spel ska jämställas med film och musik och kunna få kulturstöd; lyssna gärna på Förslag: Ge spel kulturstöd. Det är inte svårt att argumentera både för och emot breddningar av kulturbegreppet; i själva verket är en tredje ståndpunkt ofta det rimligaste alternativet.

Att kontextualisera kulturen digitalt, dvs. att producera digitalt material som på olika sätt kommenterar den kulturella produkten, är en rätt utbyggd strategi; det kan handla om intervjuer med författare, curatorer, musiker etc. som publiceras som filmklipp eller ljudspår i appar, på webb eller i audioguider. Det finns också exempel på AR-lösningar med viss framgång. Kontexterna bildar ett komplementärt erbjudande – en produkt plus en tilläggstjänst (där tillägget ibland är så frikopplat att det kan förstås som en egen produkt). En särskild nisch är pedagogiskt orienterade kontextualiseringar som t.ex. förbereder inför ett fysiskt besök eller ger förslag på efterbearbetning; inte sällan handlar det om webbaserat material (text, bild, film) producerat av teatrar eller museer.   

Kontextualisering och marknadsföring kan flyta samman – tämligen utbyggda teasers produceras nuförtiden för sociala medier. Vi kan räkna med att analoga marknadsföringskanaler successivt förlorar i slagkraft mot digitala (t.ex. applikationer och sociala medier) och att de digitala kanalerna är i snabb transformation.

Finansiering är en utmaning för i stort sett varje kulturprojekt. Crowdfunding har blivit ett allt vanligare sätt att finansiera kulturprojekt (men metoden används också i andra sammanhang – för miljöprojekt, välgörenhet eller start-ups.) Vissa offentliga finansiärer använder crowdfunding i en ett-plus-ett-modell – varje bidrag från en privat finansiär dubblas av en offentliga finansiär. I Sverige har sajten Crowdculture fått viss uppmärksamhet. Crowdfunding tolkas ömsom som en fräsch alternativ metodik, ömsom som en nedmontering av offentlig finansiering eller konstnärlig frihet.

Den offentligt finansierade kulturen jobbar sällan med inlåsning, men inom den kommersiella kulturen är det en vanligare strategi. När du t.ex. väl har upprättat din spellista på Spotify suger det såklart att lämna tjänsten. Den offentligt finansierade kulturen själv hamnar däremot själv inte sällan i inlåsning. Verksamheter köper system eller prenumerationer som är svåra att komma ur – biblioteksdatasystem, webblösningar o.s.v. Just skärningen mellan offentlighet och näringsliv är ett rafflande område, inte minst ur ett perspektiv av digitalisering av kultur.

Digitaliseringen öppnar givetvis också för interaktion, inte minst B2C- interaktion; kulturinstitutioner och konstnärer interagerar med sin publik. På sociala medier kan det påminna om förtjänt marknadsföring, dvs. omnämnanden i situationer som verksamheter saknar kontroll över. En inte oväsentlig del av ett museibesök kan vara att dokumentera och dela upplevelsen med följare på sociala medier, och dokumentationen kan vara påfallande raffinerad. Marken har beforskats av t.ex. Thomas Hillman och Alexandra Weilenmann.

Interaktionen kan förstås också ha mörka sidor. Myndigheten för Kulturanalys har i flera rapporter uppmärksammat kulturskapare som hotas, och hot kan enkelt framföras i digitala kanaler.

För vissa professioner är digitala verktyg standard – det gäller bl.a. film och fotografi. Kulturvaneundersökningar visar också att filmning och fotografering på amatörnivå är mycket vanliga kulturyttringar i Sverige, i synnerhet bland yngre. Sedan ett par år är särskilt den rörliga bilden på frammarsch. Produktionen är billig, och spridningen enkel. Här finns det potentialer för en ny och rätt avancerad folkkonst att utvecklas.

Folkbiblioteken har ett lagstadgat digitalt folkbildningsuppdrag: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” Uppdraget tolkas på olika sätt i olika kommuner, och rapporten Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken av Ida Norberg ser behov av att uppdraget förtydligas och att bibliotekspersonalens kompetens förstärks. Rapporten visar också att de flesta bibliotek erbjuder aktiviteter inom det digitala området, och att nästan hälften av kommunbiblioteken använder kampanjveckorna Get online week och eMedborgarveckan.

***

Det finns tydligen en hel del möjligheter. Frågan är hur väl de anrika kulturformerna lyckas forma sina erbjudanden och affärsmodeller.