KULTURVANOR

Myndigheten för kulturanalys släpper nytt igen; i rapporten Kulturvanor analyseras data från SOM-institutet, mestadels från 2014. Aktuella grejer det här alltså. Och rafflande läsning.

Undersökningen omfattar inte barn, har dragning mot ett estetiskt kulturbegrepp och är mestadels synkront.

Det material som spänner över tid visar en rätt stor grad av stabilitet. Tydligast är att biblioteksbesöken minskar, men att besök på pop- och rockkonserter och bio ökar. Bokläsningen ligger förresten i stort sett oförändrad över tid; larmrapporterna om bokens kräftgång verkar alltså vara överdrivna?

De vanligaste kulturvanorna är att lyssna på musik, se på film och handarbeta eller hantverka. Konsert och teater är också rätt vanligt, ungefär hälften har gjort det under loppet av ett år. Riktigt tungt går det däremot för klassiska konserter, dans och opera. Det är bara en bråkdel av respondenterna som har gjort det flera gånger under året. Internetbaserade tjänster används en hel del; klart vanligast är att se på film eller tv över nätet.

Genusvariabeln skiljer ut. Kvinnor är betydligt mer aktiva i kulturlivet än män; det gäller både produktion och konsumtion och särskilt språkliga aktiviteter (som att läsa och skriva) och teckning. Män dominerar en enda kategori – att spela dataspel.

Kvinnor alltså. Men inte nödvändigtvis kulturtanter. Ser man till ålder dominerar de yngre över de äldre. Kulturvanorna viker helt enkelt med ålder. Det är faktiskt bara inom de riktigt anrika genrerna som unga och äldre är lika aktiva – scenkonstarterna klassisk konsert, dans och opera.

Även geografisk hemvist reglerar kulturvanorna. I medelstora och stora städer frodas kulturlivet, på landsbygden går det trögare. Mest uppenbara skillnader röjs för traditionell scenkonst, konserter och biobesök. Antagligen hänger detta samman med tillgång – aktiviteter som är inom räckvidd och kräver små resurser är populära. Hantverk, teckning, sång och skrivande är t.ex. relativt jämnt fördelade, sett till både bostadsort och inkomst.

En tydlig distinktion kan utläsas i nivå på utbildning. Hög utbildning korrelerar med större kulturaktivitet. De enda aktiviteter där skillnaderna är små gäller musiklyssnande och internetrelaterade vanor. Klassbakgrund och särskilt inkomst visar mindre skillnader än utbildningsnivå. Pengar är avgörande bara där inkomstskillnaden är mycket stor.

Rapporten uppehåller sig särskilt länge vid läsning. Och här känner jag en viss utandning; vanorna är rätt starka, och över tid kan man faktiskt se en viss uppgång under de senast femton åren. Ålder verkar inte spela nån större roll, däremot framträder ett tydliga mönster för kön och utbildning – det är inte överraskande kvinnorna och akademikerna som dominerar läsningen. Ungefär 25 % av respondenterna utan eftergymnasial utbildning hade inte läst någon bok under året.

Rapporten har också undersökt vissa andra samband: Hur ser kopplingen ut mellan kulturvanor och andra aktiviteter som att besöka restaurang/bar/pub, motionera/träna, vistas i naturen eller besöka idrottsevenemang? Jodå, den som är kulturaktiv har ofta även den här typen av vanor. Kopplingen mellan kultur och restaurangbesök är särskilt är särskilt tydligt.

*          *          *

Det mesta av innehållet i rapporten överraskar mig egentligen inte. Lite förvånad är jag över att läsvanorna ligger på en både stabil och hög nivå. Åtskilliga studier, bland annat OECD:s PISA-undersökning, av grundskolebarn har ju tidigare visat en dyster trend för läsförmåga, i synnerhet för pojkar. En inte alltför djärv gissning är att effekterna kommer att visa sig på sikt även bland vuxna.

Lite överraskad är jag också över att mönstren är så pass tydliga för flera av de anrika kulturformerna, t.ex. klassisk musik, balett och opera. Publiken är liten, urban och högutbildad. Så har det ju i stort sett alltid sett ut, men strukturen är som sagt supertydlig.

En hel del känns optimistiskt i undersökningen. Själv tror jag att (den lite löst sammanhållna kategorin) ”eget skapande” är bland de viktigaste kulturvanorna för ett samhälle redo för framtiden. Eget skapande förknippar jag med bildning och reflektion. Att infrastrukturer (studiecirklar, bibliotek, nätverk, museer, vuxenutbildning, DIY-verkstäder m.m.) för sån verksamhet bibehålls och byggs ut är nödvändigt.

GAMLA VARGAR YLAR

Jag vet inte hur många gånger jag i politiska styrdokument och visioner har stött på formuleringar om platsens och regionens betydelse för utveckling inom kultur och kulturella näringar. Så jag har passat på att gräva vidare lite bakåt i tiden. Ungefär 30 år räcker för att åtminstone börja begripa.

I slutet på 80-talet hade det brett ut sig en tämligen rejäl struktur runt kulturfrågor på kommunal och regional nivå – resurser till länsteatrar, länsbibliotek, folkbibliotek och andra kulturinstitutioner o.s.v. Trots att det tillsattes en ny nationell kulturutredning i början av 90-talet, var det dock inte på statlig nivå som den största uppmärksamheten tilldrog sig. Istället riktades blickarna mot regionerna. Kulturen sågs som en viktig faktor för att utveckla lokal identitet och ekonomisk tillväxt. Lite extra sneglades det på regioner i kris; eftersatta regioner borde kunna förstärkas eller åtminstone plåstras om med kultur – tänk attraktionskraft, nätverkande och arbetstillfällen…

Motorn till regionromantiken hade dubbla cylindrar: dels lyftes regionernas resurser fram i form av identitet och egen kraft, dels lyftes vissa regioners behov av extra stöd (i form av kultur) fram. En hel del av bränslet hämtades från kontinenten, inom EU hade man börjat prata om regioner med ett nytt tonfall – framtiden placerades i Regionernas Europa.

Under 90-talet fanns det alltså en omfattande diskussion om territoriets betydelse. Staternas Europa fick konkurrens av visionen om Regionernas Europa. Kanske ligger utvecklingskraften i regioner istället för nationer? ”Vissa hävdade till och med att nationalstaterna skulle få det allt svårare att hävda sig i korstrycket mellan, å ena sidan, överstatliga organ som EU och, å andra sidan regionala organ”, berättar Bengt Jacobsson i Kulturpolitik – styrning på avstånd (2014).

I debatten var Lisbeth Lindeborg en tung röst. Hon hämtade de flesta av sina exempel från Tyskland, men även i Storbritannien syntes både filosofi och viss praktik inom Cultural Industries. Kulturen borde ses som en integrerad del av näringslivsutvecklingen, och offentliga insatser inom kulturområdet borde verka genom, och inte mot marknaden.

Lindeborg författade 1991 skriften Kultur som lokaliseringsfaktor som gavs ut av Industridepartementet. Hennes mission var bl.a. att syna kulturens ekonomiska kraft. Och det visade sig att kulturen är – lönsam. Om man investerar i kultur kan man få upp till fem gånger pengarna. Vad i helvete!? De mest kallhamrade esterna blev såklart skitnervösa. Kulturen har ett egenvärde, inte ett ekonomiskt värde, den är inte nyttig. Lindeborg uppfattades som halvcynisk nyliberal, men det där riset förtjänade hon egentligen inte, eftersom hon underströk konstens egenvärde.

Den stora gurun blev snart Richard Florida, som både i Sverige och på andra håll, har kunnat turnera genom fyllda arenor. Han ser den kreativa klassen som hjärtat för ekonomisk utveckling. Tolerans och bohemindex, kreativitet och bögindex. En och annan har lagt märke till att Floridas beräkningar inte stämmer helt, men visst finns det väl en hel del sympatiska och rimliga resonemang i hans tankar!?

Inte alls överraskande har politiker och tjänstemän nappat på dessa tankemönster. Den stora ledstjärnan kom att bli Cultural planning. Metoden är idag rikt utvecklad. Grunden är ett brett antropologiskt kulturbegrepp, medborgarperspektiv, platsens betydelse, mapping m.m.

Inom offentlig förvaltning har det växt fram en fräsch kritik mot stupröret – att frågor behandlas isolerat, kanske med viss idéhöjd men helt utan kringsyn. Cultural planning blev något av en motkultur, eftersom samverkan, holism och medborgarinflytande är grundmurar. Cultural Planning-metoden testades först på de brittiska öarna, men redan i slutet av 90-talet testades den också i Sverige, bl.a. i Göteborg.

Metoden är revolutionerande, eftersom den lyfter in kulturen i politikens centrum – kulturen blir en aspekt av varje politikområde. Men kulturarbetare och traditionella kulturinstitutioner upptäcker såklart järtecken – med det breda, antropologiska kulturbegreppet riskerar den traditionella, estetiska dimensionen att tappa mark. Gamla vargar ylar.

Ungefär så ser den ut i kortversion, historien om hur kopplingen mellan kultur, ekonomi och plats har hamnat i kulturpolitikens centrum. Den vanligaste invändningen gäller helt klart mätbarhet. Men jag är säker på att cultural planning-inspirerade processer ändå är här för att stanna.

Kulturbegreppet behöver utvecklas, och utan att känna mig djärv, ser jag att det kommer att justeras efter hand; istället för att mura upp väggar mellan olika konstarter och mellan konstarterna och omgivningen, kommer kulturbegreppet att vridas till att alltmer handla om meningsproduktion. Om den där meningen produceras via en fiol, en stopmotionfilm eller nån typ av digital interaktion spelar snart ingen större roll. Var så säker.

Tjugo mil till teatern

Visst är det spännande med prognoser och trender!?

Myndigheten för kulturanalys gav i oktober 2015 ut Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys som lyfter fram fem trender inom kulturområdet som förväntas få konsekvenser på längre sikt. Ungefär såhär ligger landet:

Mångfald

Sverige utvecklas stegvis till ett mer heterogent samhälle. Urbanisering, större variationer i ekonomisk kraft, migration och flera andra variabler ger människor olika förutsättningar för kulturvanor. Här gäller det att identifiera vita fläckar på kulturkartan – Kulturanalys ser det som ”angeläget att en nationell lägesbeskrivning av kulturutbudet i Sverige genomförs regelbundet”. Glesbygdsområden förväntas ha en allt större andel äldre människor än urbana områden, vissa stadsdelar förväntas ha större andel migranter än andra osv.

Glesbygdskommuner lär tappa runt 10 % av sin befolkning under de närmaste åren, och var femte svensk är invandrare eller barn till invandrare 2020. OECD rapporterar att bl.a. Tyskland och Sverige har ökat inkomstklyftorna mer än andra OECD-länder under 2000-talet.

Hur trafikerar kulturen olika geografiska områden och olika samhällsgrupper? Tja, på vischan kan man ha 20 mil till en teaterinstitution, och barn till föräldrar med svag ekonomi har helt enkelt inte råd med kulturen osv. Problem – inte sant? Hur möter vi upp sånt här?

Deltagarkultur och digitalisering

Vid sidan av den i långa stycken tröttsamma individualiseringen, syns ett fräschare engagemang som gäller påverkansmöjligheter och som ibland mynnar i kollektiva lösningar – matlag, bilpooler, politiska frågor utanför partipolitiken, crowdfunding, diverse peer-to-peer-lösningar etc.

Även kulturen är en del av detta intresse; den blir i allt högre grad deltagarorienterad och digitaliseringen gör att allt fler kan delta i och påverka kulturen. Det institutionella kulturutbudet påverkas (förhoppningsvis?) av aktuella frågor i samhället, och dessa frågor går först som drev genom sociala medier. Och tänk på fanfiction, bloggar, podcasts, onlinedatorspel, musikskaparprogram som Garageband…

Idag är det alltså tämligen smärtfritt inte bara att konsumera kultur utan också att producera, delta, påverka, reagera och kommentera – klickklickklick. Och den här trenden lär inte vika.

Bildsamhället

Vi utvecklar ett bildsamhälle, där förmågan att på olika sätt tolka bilder blir oundgänglig. En betydande del av den digitala kommunikationen idag har visuella förtecken – bilder och grafiska element – och denna utveckling lär ju absolut inte stagnera. Men mediekompetensen har sannolikt inte höjts på motsvarande sätt, och förutsättningar ”att tillägna sig medie- och informationskunnighet varierar med socioekonomisk bakgrund”, skriver Kulturanalys.

Kultur-, utbildnings- och mediepolitik kan tillsammans sprida kritiska mediekompetenser.

Efterfrågan styr utbudet och filterbubblor

Stora datamängder om människors kulturvanor används för att anpassa kulturen till efterfrågan. Här finns det en risk för att likriktning och brist på nyskapande kultur. (Än så länge gäller nog detta främst den kommersiella kulturen, men jag kan egentligen inte se att särskilt många av de klassiska kulturbastionerna kommer att hålla sig undan på sikt.)

Tipsen på t.ex. Spotify, Bokus och Zalando är kanske ännu rätt trubbiga, men vänta bara – när tekniken blir smartare, blir människan…

När kulturutbudet på internet individanpassas i allt större utsträckning med hjälp av algoritmer, riskerar vi att fastna i filterbubblor. Man får den information och den kultur som man redan känner till. Bekräftelse som knappast leder framåt, funderar jag. Ett slags slutna informationsekosystem.

*        *        *

Egentligen innehåller rapporten inte särskilt mycket som överraskar mig. Vi lever liksom redan i de trender som skissas fram. Den visuella explosionen har jag levt med under stora delar av mitt liv och mångfaldsutmaningarna är ju helt uppenbara.

Jag ser mest fram emot att följa hur den befintliga infrastrukturen på kulturområdet hanterar deltagarkultur och publikengagemang; hur förskjuts rollerna för producenten, förmedlaren, konsumenten, kommentatorn, kritikern?

ARTS, INC

Amerikanen Bill Ivey, som bl.a. varit ordförande för National Endowment of the Arts (ungefär Kulturrådet, utan att egentligen vara särskilt likt Kulturrådet…) har skrivit boken Arts, Inc., där han ger röst för det expressiva livet. Ett expressivt liv utmärks bl.a. av kapacitet att kunna formulera sig konstnärligt.

Det är, enligt Ivy, alla människors rättighet att få leva expressivt, vilket såklart inte innebär att varenda jösse ska bli konstnär, författare eller musiker. Nej, inte alls. Och inte heller behöver alla ha engagemang att framkalla egna formuleringar i all världens genrer, tekniker och konstformer. Däremot ska alla få chans att laborera sig fram genom olika uttryck.

Alla borde stå i förbindelse med det kunnande och få tillgång till den hantverkserfarenhet som fordras för att bemästra konstformer. Det kan gälla att spela ett musikinstrument, teckna, dansa, komponera eller designa. Men det kan också handla om en livsinställning med sin bas i kreativiteten.

Kompetensen att uttrycka sig konstnärligt handlar ju egentligen inte alls bara om konst, utan om självkänsla och om att hitta verktyg för att tolka sin omgivning. Pengar, makt och framgång står i skuggan av det expressiva livet. Det expressiva livet är på så vis i någon mening autonomt, självständigt, höjt.

För min del är det expressiva livet fullständigt grundläggande i vardagen. Här på Träspråks webbplats syns min relation till trähantverket tydligast. Men jag lever också genom musiken, bilden och rummet och kanske starkast av allt genom det poetiska språket.