AH! JE SUIS BLESSÉ

Undra hur många kulturårslöner en snubbe som August Strindberg har dragit in egentligen? Ett och annat arbetstillfälle hos bibliotek och förlag och bokhandlare såklart. Säkert också några nypor i konstvärlden. Tveklöst en hel del skrammel i Strindbergforskningen och på de litteraturvetenskapliga utbildningarna. Och Strindbergmuseet förresten. Och sen dramatiken – Fröken Julie spelas ju t.ex. rätt ohämmat än i dag. Filmerna ska inte glömmas heller. Och journalistik. Och…

En hel del av pengarna kommer helt klart direkt ur privata fickor (biljettintäkter, bokförsäljning, entréavgifter m.m.), men åtskilligt är offentliga medel.

*          *          *

Vi skulle knappast känna till den romerske statsmannen Gaius Cilnius Maecenas, död några år före Kristi födelse, om vi inte hade förevigat honom i lexikonet – mecenat. Maecenas uppskattade (noga utvalda) tänkare och diktare i sina samtid, t.ex. Vergilius(Aeneiden), Ovidius (Metamorfoser) och Horatius (Ars Poetica), och detta svärmeri drev honom att bli kulturens frikostige gynnare. Säkert insåg han att kulturen också kan stå i politikens tjänst; han var rådgivare till Augustus.

Kultur och politik hänger ihop. I Sverige är helt klart kungahuset ett fint fall av denna koppling, och Gustav III är självskriven portalfigur. Han var uttalad konstfantast och grundare av flera kulturinstitutioner som ju faktiskt ännu är helt centrala i svenskt kulturliv – Akademien (1786), Dramaten (1788) och givetvis Operan (1773). Det var ju just på Operan som den där ödesdigra maskeradbalen ägde rum 1792. Gustav var klädd i mask, trekantig hatt, tunn venetiansk sidenkappa och ordensstjärnor, när han träffades av kulan strax ovan sin rumpa och plågad yttrade: ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le”.

Ja, på den tiden var franska kulturspråk. Och Frankrike var föregångare också på andra sätt i kulturpolitikens historia. Långt senare dock. Där inrättades 1959 ett kulturdepartement, och till kulturminister utsågs en diktare – André Malraux. Fram till dess hade de totalitära kulturpolitiska insatserna dominerat. I Tyskland användes både ett estetiskt och antropologiskt kulturbegrepp som kulturpolitiskt roder i den nazistiska ideologin, och stalinismen påbjöd socialistisk realism som enda estetiska alternativ.

En viktig milstolpe var förstås brittiska Arts Council, som grundades 1946 med ambitionen att tilldela särskilt framstående kulturarbetare medel för att bli ännu mer framstående. Här etablerades också armlängdsmetodiken – ett slags avstånd mellan kulturens praktik och politiken. Arts Council fick en bestämd summa pengar av staten, men kunde själva avgöra hur punden skulle fördelas.

I Sverige grundlades kulturpolitiken (som vi känner den idag) först 1974. Då inrättades Statens kulturråd, som idag är myndigheten under kulturdepartementet (men något departement fanns faktiskt inte förrän 1991).

Även om en hel del av grunddragen är kvar idag har målformuleringarna justerats; bland målen från 1974 kan man läsa att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Det skulle dröja ett bra tag innan kontraordern gavs: visioner om kulturens kraft för ekonomisk utveckling i regioner, om cultural planning, om management, om kulturella och kreativa näringar, om upplevelseindustrin m.m. Just ”En upplevelse” utsågs förresten till årets julklapp 2008.

JAG HAR SIMMAT LÅNGT UT IFRÅN LAND, OCH DET SKYMMER

Det är två dar till julafton, i det mjuka skenet på trottoaren utanför de gigantiska fönstren i utställningshallen ser jag en mamma med två små barn, säg tre och fem år gamla, de ser trötta ut allihop, barnen tror på tomten, mamman tror på nåt annat, kanske på ett land bortom bergen. Men ingen av dem har rätt.

Det är alltså den 22 december 2015. Klockan är sex på kvällen, och jag släcker, låser och larmar konsthallen, där jag har lagt alla dessa ljusa, grå och svarta dagar och kvällar under de senaste åren, närmare sex faktiskt. Det regnar milt mot kullerstenen och jag tittar ut över den lilla allén på esplanaden, mäter ögonblicket mot lindarnas bastanta stammar.

Nästa år ska jag vara tjänstledig från konsthallen för ett annat kulturjobb, och det suger givetvis i bröstet när jag funderar över alla människor jag mött, alla utställningar, projekt, konserter, samtal och event som jag har fått var med om. Samarbeten med konstnärer, skribenter, föreningar för nutida konstmusik, universitet, konsertföreningar, gallerier, omställningsföreningar, konsthallar, gymnasieskolor, konstrundor, teatrar, konstföreningar, handikapporganisationer, företag, DIY-nätverk, folkhögskolor och annat. Hundratals arrangemang av olika slag.

Egentligen finns det mycket kvar att göra för mig på konsthallen, men just nu, i omständigheterna, känns det ändå rätt att pröva en ny utmaning, att simma lite längre ut från land.

*          *          *

Jag har hamnat i åtskilliga samtal inne i den där vita betongbyggnaden, ibland om livet och döden, ibland om livet och konsten. Ett av de ämnen som har återkommit både bland kulturarbetare och publik handlar om kulturens bredd och spets, folklighet och elitism, inkludering och exkludering. Två frågor som ställs mot varandra:

1. Hur fan kan man lägga offentliga medel på sånt som ingen begriper eller bryr sig om, som är till för kulturinternerna?
2. Hur fan kan man lägga offentliga medel på urvattnad och konventionell kvartsamatöristisk kultur som varken förnyar eller förvånar?

Nåja, kanske inte riktigt så skarpt formulerat, men du fattar…

Men för egen del ser jag egentligen inget problem i valet mellan bredd och spets. Det handlar nämligen inte om bredd eller spets, utan om att kombinera. David Karlsson skriver i En kulturutredning: pengar makt och politik (2010): ”Förmågan att uttrycka sig konstnärligt gör det mänskliga livet rikare. Det är en kulturpolitisk uppgift att se till att alla får möjlighet att söka sitt uttryck och komma i kontakt med olika konstformer. Konflikten mellan bredd och spets på kulturens område är skenbar, i själva verket är de ömsesidigt förstärkande.”

Vid sidan av de breda, sonderande perspektiven krävs utrymme för riktigt smal och krävande kultur, djupt specialiserad, som närmast påminner om grundforskning inom vetenskapen – absolut ingen omedelbar avkastning eller nytta, men samtidigt extremt värdefullt och skört, som ett lerkärl från bronsåldern i arkeologens händer. Litteraturvetaren Tomas Forser brassar på i Demokratins estetik (1999) – han noterar ett behov av en kultur som omfattar ”negation, opposition, sabotage och oförsvurenhet” mot det etablerade.

Själv tror jag alltså att höga krav på distribution och delaktighet i alla samhällsklasser, i alla regioner inte behöver klassa ut den där allra mustigaste brygden. Men allt kan inte göras på samma gång och på alla platser hela tiden.

Jämför gärna med vår tjusiga försäkring i naturen: Allemansrätten gör ju liksom inte alla till specialiserade fältbiologer, men nog ger den en och annan av oss obetalbara friheter och upplevelser.