Glimtar av alternativa världar

Just nu är jag engagerad i projektet Växelverkan 2, som startar den 24 januari 2015 på Växjö konsthall. Till katalogen har jag skrivit en kort essä. Och här följer den. 

Det är en grå, fuktig dag i december 2014. Jag besöker Kronobergs konstskola och S:t Sigfrids folkhögskola för att stämma av några detaljer med skolans huvudlärare – Mona-Lisa Eriksson och Börje Lindell – inför utställningen Växelverkan 2. Utställningen är ett samarbete mellan Växjö konsthall och skolan, och det är drygt en månad till vernissage.

Kronobergsnäset strax norr om Växjö är blytung historisk mark – kungsgård och slott. På en holme i Helgasjön, granne med skolan, ruvar slottsruinen på minnen av medeltida biskopar, Dackefejder, danskstrider och annat. Och det äldre namnet på Kronoberg, Thiudby, betyder ungefär “folkbyn”, och tolkas som en förhistorisk tingsplats för folklandet Värend.

I faggorna finns också en förkristen kultplats, åtskilliga förhistoriska gravar och mängder av röjningsrösen från äldre jordbruk. I Kronobergsnäsets historiska kraftfält huserar alltså idag en driftig konstskola.

Jag parkerar, går över skolans gårdsplan mot huvudbyggnaden. Till vänster reser sig skolans nybyggnad; eleverna har under senare år undervisats i ruffiga lokaler, men nu – storsatsning. Bygget är igång; exteriören börjar bli klar, och invändigt tar grunddragen form. En snickare skruvar råspont, en montör sprutar isolering i takkonstruktionen, betonggolvet är färdigslipat.

Nybyggnaden innebär givetvis ett rejält lyft rent pedagogiskt. Men den har också andra välkomna värden. Kronobergs konstskola är en resurs för kulturlivet i Smålands inland, och en satsning här, är detsamma som en investering i regionens kulturliv.

Kronobergs konstskola tillhör de ambitiösa folkhögskoleutbildningar som oförtröttligt lämnar styva märken i Sveriges kulturliv – utbildningen ger en allsidig grund vare sig man vill ta sig vidare till konsthögskolestudier eller skärpa sitt konstnärliga kunnande och språk i största allmänhet. Utbildningen är ett slags inre bildningsresa, där elever i metaforisk mening formger och skulpterar sig själva. Och åtskilliga elever från Kronoberg är idag etablerade konstnärer.

Konstnärerna i Växelverkan 2 har tidigare läst på Kronobergs konstskola och sedan gått vidare i olika riktningar via högre konstnärliga utbildningar; de reser genom utställningen alltså på retur till orten för sina förberedande studier. Även Kronobergs bägge huvudlärare medverkar i utställningen. Växelverkan 2 frågar nyfiket hur det har gått efter examen – vart tog eleverna vägen? Hur ser deras konstnärsgärning ut idag?

Samtidigt är utställningen en provkarta över det konstnärlga temperamentet i Sverige idag. Att de flesta av konstnärerna är under 35 år gamla, de yngsta faktiskt under 25, och alltså har ett långt konstarbetsliv framför sig, indikerar månne att Växelverkan 2blixtbelyser framtidens konstscen?

En av den estetiska kulturens styrkor är att diskutera och hantera osäkra situationer, och just nu –  en vinter i mitten av 10-talet – är läget onekligen vacklande: Hårt pressade migranter kolliderar med mörk ultranationalism i Europa, världsekonomin har skakats om, jorden har feber, oron i Mellanöstern består o.s.v. Samtidigt roterar vår civilisation snabbare än någonsin – uppdrivna hastigheter i produktion, information och teknologi förblindar.

Komplexa trångmål har komplexa lösningar; ingen av oss kan överblicka vilka strategier som krävs. Men nog anar vi åtminstone ett första nödvändigt steg: Utan en livsåskådning präglad av empati, respekt och rannsakan är våra utsikter grumliga. Att odla medmänsklig och ekologisk omtanke kostar utrymme för kontemplation och självreflektion – ja, kanske rentav för bearbetning av livsmysteriet.

Här har kulturen en given plats, och Växelverkan 2 ger onekligen svängrum för reflektion. Flera av konstnärerna är intresserade av att på ett eller annat sätt bygga upp eller ge oss glimtar av alternativa världar –  i vissa fall av mytologisk valör, i andra fall av minnesbilder, i åtskilliga fall av motiv på distans från vårt vardagliga sökarljus.

Många av verken sjunger av existentiell klangbotten – de opererar med skarpt laddade tecken i pendlingar mellan kropp, rum och psyke. Växelverkan  2 manar till eftertanke, frilägger alternativa perspektiv och upparbetar kritik mot samtidens uppskruvade takt.

Utdragna, analoga arbetsprocesser återkommer – teckning, skulptur och måleri tillhör konstens välbeprövade tekniker. Utställningen röjer hur dessa kan utvecklas utan att förbindelsen med historien förläggs.

Jag tror att många av oss kan lära av konstnärliga arbetsprocesser, som knappast är linjära, som gärna kräver ett extra varv, och som helst varierar mellan detaljvy och kringsyn. En av konstnärerna i Växelverkan 2, Hampus Forss, ger oss förresten en skymt av denna poetiska metodik i en lakonisk sentens: “Det var något som hände i Texas. Väl hemma tittade jag bland mina anteckningar. Där fanns det en skiss. Det behövdes inte mer än att ta sig till andra sidan Atlanten.”

TINY HOUSE

Får nån dag sedan besökte jag Återbruksbyn på Norremark i Växjö, där tre återbrukshus visades (och var till salu faktiskt). Husen är resultatet av kursen Återbruk – en praktisk byggkurs med återvunnet material som har gått på St Sigfrids folkhögskola under närmare ett år.

Kursen går helt enkelt ut på att praktiskt lära sig att bygga hus med grund i ekologiska och resursmedvetna val.

Men återbrukshusen har givetvis också en djupare fond i den samtida alternativrörelsen; frågor om globala resurser, samhällsutveckling, ekonomi, biopolitik m.m. reser sig. Tankar om omställning, kritisk attityd mot normer och dolda samband dyker upp i mina tankar.

Huvudnumret på Återbruksbyn är Tiny House, en samhällskritisk rörelse som förespråkar att leva enkelt i små hus. Man satsar på komprimerade, väldesignade lösningar istället för volym – inredningdesignen öppnar t.ex. för flera användingsområden. (Tyvärr är dock husen i Återbruksbyn ännu inte inredda, jag får hålla till godo med exteriörerna…)

Tiny houses är visserligen en reaktion på den senaste ekonomiska krisen, men traditionen har rötter ner i 60- och 70-talet.

Det är givetvis omständligt att konstruera med utgångspunkt i återvunnet material – träet måste rensas, dimensionerna är inte optimerade m.m.

Min erfarenhet är att det tar mer än dubbelt så lång tid att producera möbler och inredningsdetaljer av recyclat trä. (Och ändå kan det vara värt det…) Samtidigt får man per automatik till en lekfull look. Återbruksbyggda produkter känns liksom igen i själva estetiken.

Det finns åtskilliga hustyper inom alternativa byggrörelsen, vid sidan av Tiny Houses:

Halm- och lerhus. Halmbalar isolerar, putsad lera utgör fasad. Halm har rätt bra isolervärden, är billigt och naturligt. Dessutom är det enkelt att bygga runda, organiska former, en klassisk alternativ byggestetik (som ju beundras även av den ickealternativa majoriteten, jfr Gaudís grejer i Barcelona.)

Timmerhus. Klassiskt snitt, helst träfiberisolering.

Jordskepp. Den mest ingenjörsmässiga varianten av alternativhus. Här bygger man man hus av gamla bildäck, och innerväggarna muras med lera eller cement, glasflaskor och aluminiumburkar. Fönstren fungerar som växthus för odling. På taket sitter solfångare (för varmvatten), solpaneler (för elproduktion) och vattenuppsamlare. Jordskeppet är en totallösning.

*          *          *

Själv känner jag en stark lockelse i den alternativa byggrörelsen. Visst borde man väl vara förmögen att slå ihop ett återbrukshus? Med hjälp av vänner och research? Men än är jag inte där. Jag bor visserligen ekologiskt men i mainstreamkulturen. Kvarteret heter Portvakten, och mitt hyreshus är Sveriges högsta trähus i passivhusteknik.

Ett passivhus är byggt utan traditionellt uppvärmningssystem (inga element) och är  helt tätt. Fönstren är maximalt isolerade. Värmen som alstras av oss som bor här, hushållsmaskiner och lampor tas tillvara i bostaden och den täta konstruktionen minimerar värmeutsläppet. Jag trivs bra.

Nejsägarna

Just nu arbetar jag med en utställning på som heter Frihet på barrikaderna? – Konstens självständighet i ett globalt perspektiv. Martin Schibli är curator. Till katalogen har jag skrivit ett förord. Såhär låter det:

Vid Stortorget i Växjö centrum den 13 april 1985. En kvinna tar sats och drämmer handväskan mot en nynazist i Nordiska rikspartiet som håller demonstration. Ögonblicket fångas på bild av fotografen Hans Runesson. Fotografiet blev snabbt klassiskt, kanske det mest kända fotografiet i Sverige genom alla tider, och vid flera tillfällen prisbelönt. Bilden har en outslitlig symbolisk kraft. I bakgrunden framträder de mörka stråken i Europas 1900-talshistoria, och vi anar kvinnans biografi. Nu säger hon ifrån, nu säger hon nej.

Varje samhälle behöver nej-sägare, på olika nivåer och i olika sammanhang. Ibland får de opinionen mot sig och uppfattas som tvärviggar, motvalls och bakåtsträvare, och ibland får de opinionen med sig. Ibland hörs de som harmlöst joller i marginalen, och ibland uppfattas de istället som hotfulla och obekväma. Under de senaste åren har whistleblowern – visslaren – varit ett inslag på den globala politiska scenen. Med hjälp av media utmärker visslaren vad hon uppfattar som ohederligt förfarande i maktens brännpunkt, och varje visslare ställer upp i ett vågspel – hon riskerar att tystas eller straffas.

I nej-sägarens kontrast står ja-sägaren, som aldrig stakar ut en oberoende position, som aldrig riskerar sin status. När stater, organisationer eller arbetsgrupper stänger ute alternativa analyser smyger sig gärna konsekvenserna in – tankens befruktning uteblir, orättvisor grinar, sammanbrottet närmar sig.

Den 4 juni 2014 invigdes Det fria ordets hus i Växjö – en spetsverksamhet inom kulturområdet, vars ambition är att främja dialog och debatt och knyta samman frågor om yttrandefrihet med verksamheter i regionen. I fonden ligger dels ett program för fristadsförfattare, dels ett modigt kulturarv – Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg och Elin Wägner slogs genom sina verk för yttrandefrihet och människors lika värde.

Växjö konsthalls utställning Frihet på barrikaderna? visar verk av ett tiotal konstnärer som med olika inriktning verkar just i det fria ordets anda. Den handlar om konstens självständighet i ett globalt perspektiv och ställer frågor om konstnärlig frihet, censur och yttrandefrihet. Vad säger det om ett samhälle om det tystar och förföljer konstnärer och konstaktivister? Vad händer när konstnärer går över konventionens gränser?