Tjuvar

Vi har just sprungit runt Riddarfjärden. Från Kristineberg, längs Norr Mälarstrand, förbi Stadshuset, över Riddarholmen och Taubes terrass, längs Söder Mälarstrand, över Långholmen och Västerbron och genom Rålambshovsparken.

Under joggingturen mötte vi faktiskt Ernst Brunner. Han joggar, han också. Han bär en tomatröd, glad toppluva som han har dragit upp som en strut på skallen. Han har ett lodrätt bekymmersveck i huden mellan ögonbrynen. Brunner är en allvarlig herre. Jag har läst några av hans böcker. I media brukar Ernst berätta att han boxas nånstans på Söder. Boxning är för tuffa killar.

Det är sent i november, fuktigt, blåsigt. Det väntas storm, kulmen ikväll, klass 3-varning. Nu stretschar jag ut mina ljumskar. Jag har knutit av skorna, krängt av mig den fuktiga underställströjan.

Anne och jag åkte till Stockholm i fredags. Nu är det söndag. Igår kväll träffade vi kompisar i Alvik och Bromma. Lotta, Beckettkännaren, var febrig, så vi sågs bara hastigt, sen drack vi bra vin, åt lamm och mörk choklad.

Igår såg vi också Tjuvar av Dea Loher, en tysk samtidsdramatiker, på Dramatens lilla scen. Bra föreställning. Som ett rått svinben framför den svultna hundens tassar. Ett knippe vilsna själar, som känner sig som tjuvar, trots att de egentligen bara bestjäl sig själva. På liv.

Närapå fenomenalt berättat, tänker jag. Bland skådisarna fastar jag för Shima Niavarani. Jag har aldrig sett henne förr, bara fängslats av hennes distinkta, nasala radioröst. Hon visade oss en fyllig tatuerad höft.

I pausen hänger vi i foajén, vi pratar om föreställningen, jag dricker vin, Anne dricker kaffe. Jag ögnar i Dramatens program för hösten, vintern och våren 2011 och 2012. Programmet är traditionellt: Ibsen, Moliére, Norén och Strindberg.

Egentligen gillar jag samtidsdramatik bättre än klassiker, men jag blir onekligen sugen på Strindberg. Till Damaskus. Spöksonaten. Och 2012 är ju faktiskt jubileumsår för den grandiosa litteratören August. Det är hundra år sen Strindberg dog. Men visst kan det sluta långrandigt när kulturgubbar firas. Säg den som inte tröttnade på Linnéåret.

*         *         *

Dramaten är ett fint exempel på statlig kultur. Verksamheten ägs helt av svenska staten. Statskulturens kontrahent är den privatdrivna kulturen. Jag är inte i Stockholm särskilt ofta, men jag var faktiskt här för runt tre veckor sen. Och då fick jag tillfälle att suga i mig lite privatkultur. Jag besökte Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken för första gången.

Tyvärr var jag illamående och infekterad av ett virus när jag skubbade från slutpläderingen på konferensen på Bonniers, gick över till Sven-Harrys, nyöppnat och inte helt färdigbyggt. Karin Broos. Ett bra val. Visserligen lite för förutsägbart, lite för homogent.

Sven-Harry Karlsson är byggfantomen som en dag började samla på galna, svenska mästare, typ Hill. Och nu när ålderdomen tar vid, gör han museum av sina samlingar. Som ett monument. Snart ett slags nekrolog, tänker jag.

Det finns onekligen en och annan likhet mellan Sven-Harry och Fredrik Roos, den poetiska yuppien bakom Rooseum. I den detaljrika och fascinerande boken Den döende dandyn (2011) har Karin Grundberg Wolodarski porträtterat den märkligt sammansatte och extravagante Roos.

Karriärist i ett glödhett 80-tal, i symbios med ett internationellt jet-set, präglad av ett natt-jag som var fullständigt skilt från dag-jaget. Roos tillhörde den grupp framgångsbögar som tidigt smittades av hiv, han dog i aids 40 år gammal, 1991.

*        *        *

Statskultur. Och privatkultur. Och när jag besöker utställningarna med Ai Weiwei och Klee och Cobra på Louisiana ser jag andra spår av finanser; i en katalog läser jag:

”Tak endelig til Louisianas hovedsponsor Bodum, uden hvem vi ikke kunne realisere projekter av denne lantrækkende karakter”.

Vi kan kalla det näringslivskultur.

Laholms järnvägsstation

När jag besökte bokmässan i Göteborg för några veckor sedan, köpte jag upp mig på två titlar från förlaget Vertigo, som är skarpt profilerat mot skräck och erotik. Det blev en samling med Lovecrafts noveller och Felix Saltens roman Josefine Mutzenbacher. Lovecrafts noveller tillhör skräckens klassiker, riktigt mörka, gotiska, långt ner i den fuktiga avgrunden.

Och Josefine Mutzenbacher (med undertiteln ”En Wienerhoras historia”) är det mest ekivoka jag någonsin läst, jag rodnade varje gång jag vände blad; i stort sett alla tänkbara pornografiska figurer dyker upp: pedofili, incest, den lyckliga horan, den kätterska prästen, barn som har sex med barn o.s.v. Även om historien inte saknar socialrealism, är det den jovialiska gladporren som dominerar.

För min del är det perfekt att ha Lovecraft och Salten i ryggen när jag åker till Halmstad. Båda böckerna rör sig i det förbjudna, det undanträngda, det mentalas utmarker. Och Halmstad är som konststad till stor del psykisk, vill jag mena. Lena Cronqvists kvinna i balja hittar vi i ett grönområde.

Vi dricker en kaffe på Skånska hembageriet, innan vi går över till Halmstad konsthall, en biyta i biblioteket, som visar en rätt konventionell utställning med David Myrvold, där den integrerade belysningen är en stor behållning.

Men det är givetvis Mjellby konstmuseum som i första hand måste trafikera de mentala avkrokarna. Mjellby är Halmstadgruppens museum, Sveriges surrealistmecka. Den tillfälliga utställningen presenterar Nils Dardel, vid sidan av Den döende dandyn. Och Dardel var onekligen en utsatt konstnärssjäl. Hans konst är proppad av biografiska notiser och symboler av arketypisk valör.

Jag fastnar särskilt för ett av hans porträtt, med en skruvad David Lynch-känsla. Och jag blir givetvis nyfiken på Dardels nära relation till Pär Lagerkvist. Dardel gjorde omslag till samlingen Ångest och scenografi till en version av dramat Himlens hemlighet.

Halmstadgruppen får en fyllig presentation på museet, men Dardelutställningen är betydligt bättre. Jag ser för mycket manér, för mycket stil, i Halmstadgruppen. Några verk av Waldemar Lorentzon lyfter dock utställningen.

Men eftersom min utgångspunkt alltid är hjärtat och målet alltid subjektet, känner jag att något fattas. Konstens berättelser måste byggas med utgångspunkt i människan, inte i den ängsliga konsten i sig själv.

Halmstadgruppen kan bättre, tänker jag, det har jag sett tidigare. Så jag bryr mig inte; istället intresserar jag mig för den där mjuka, sköna känslan som jag har i bröstet. Och jag vet så väl vad den kommer sig av, men det är förbjudet att berätta. Jag andas stilla, pratar inte med någon av de andra, ler inåt, hittar den där fantastiska punkten inombords som håller mig samman.

*          *          *

Det är inte långt från Halmstad till Laholm, en diskret idyll, märkligt nog mest känd för att Björn Hellberg bor där. Laholms teckningsmuseum, som just ska övergå i kommunal regi, har ett gott rykte: vänligt, välgjort, somrigt. Just nu visas en utställning med Helena Roos: ”Ömma bröst”.

Teckningarna är ”teckningar i det utvidgade fältet”, ibland riktigt gripande, men tyvärr är ljussättningen bitvis helt misslyckad. Och själva museet känns lite väl bekvämt, lite väl präktigt. Här behövs rejäla doser fitta, kuk, satan, paranoia och annat som livar upp.

Jag får skjuts ner till Laholms station, det är mörkt och småregnigt. Stationen ligger väl undangömd utanför stan. Det är en kvart kvar tills tåget mot Helsingborg ska rulla in.

Jag har fortfarande samma känsla av fullständighet i kroppen, är knivskarp i sinnet, vänder ansiktet mot den mjuka vinden. Jag hänger på mig mina hörlurar och försvinner in i kapuschongen. Bara tågsignalerna längs spåret och mina ögon glöder i mörkret.