Det sjungande trädet

Vissa dör snyggt. Som på film. Andra dör fult. Jag kommer nog att dö ganska fult. Men Johan Karlsson – han dog snyggt.

Johan Karlsson var ångbåtskapten på sjön Rottnen i Smålands inland. Hemmahamnen låg i Hovmantorp, båten hette Carl.

Kapten Johan och ångaren Carl var ett strävsamt par. Höll ihop i alla väder. Ja, det var ett slags kärlek när handflatans hud mötte relingen.

De for mellan småhamnarnas ångbåtsbryggor vid sjöstranden under en hel mansålder. Fornatorp – Sandstaden – Tomtsjön och vidare. Till vardags fraktade de mest last till och från glasbruken. Sand till hyttorna och glas därifrån. Men de fraktade människor och gods också.

Vid midsommar brukade Johan smycka sin ångare i grönskande lövris. Sen körde de livsberusade midsommarfirare mellan öarna.

Både Johan och Carl blev gamla och trötta. Johan vilade under en filt i sin säng i hemmet i Hovmantorp. Carl låg förtöjd vid bryggan i hamnen. De vilade på var sitt håll, men i tankarna betvingade de tillsammans sjöns vågor och grund.

Julnatt i Hovmantorp. Det borde ha klingat änglakörer och dånat storklockor. Sträng kyla. Snö. Några hästar, vagnar och slädar längs byvägen vid kyrkan. Klopp. Klopp. Ljud av djurens bjällror. Men annars tyst.

Röda, blossande kinder och froströkiga andedräkter under fårskinn och pälsar. Enstaka facklor lyste i mörkret.

I sängen vilade Johan, i hamnen vilade Carl. Den frusna sjön var mörk och slät. Men den kunde röra sig. Långsamt, långsamt nötte isen ett hål i skrovet. Carl tog in vatten. Först bara några droppar, sen en klunk, snart ett flöde. – – –

Ångaren sjönk ljudlöst. Skorstenens mynning passerade iskanten, några tysta bubblor. – – – När Carl försvann i det becksvarta gapet, slog Johan Karlssons hjärta sitt sista slag.

*           *          *

Johans biologi levde vidare i sonen Enoch. Enoch hade två stora talanger: kvinnans druva och glasmåleri. Men Småland blev för litet. –Jag åker till Böhmen, mor, sa han.

I det böhmiska paradiset tog han sig fram mellan hyttorna. Kunde aldrig språket. Men småländskan bar honom. Och penseln. Han följde slingriga vägar över gröna kullar och genom öppna dalar.

Men så fick Enoch hemlängtan. Den satt mitt i magen, och den spred sig över bröstet, halsen, läpparna och ögonen. Det måste finnas en väg tillbaka! Prag – Berlin – Köpenhamn.

Åter i hembygden. Och där stod Anna Ingeborg. Korröflicka av himmelskt ursprung. –Menar du allvar med dotter min? undrade Anna Ingeborgs mor. Hon tog honom i örat och spände blicken i konstnärsögat. –Ja. Jag ska föra henne till De tusen sjöarnas rike.

Så bar det av till Finland. Det djupa Finland. Inlandet. Nuutajärvi. Riihimäki. Enoch hade pensel och vacker fru.

Anna Ingeborg lärde sig förstå det finska språket. Sedan förstod hon också de finska kvinnorna. De var både varma och kalla, mjuka och hårda.

Anna Ingeborg och Enoch fick tre barn. Familjen återvände till Sverige efter några år. Elsa blev mentalsköterska i Sundsvall. Allan blev mästare i glashyttorna i Sandvik och Skruv. Osvald blev belysningsfabrikant i Smålands inland.

Osvald, min morfar, är död sedan många år. Men hans berättelser lever. Särskilt varmt skildrade han tiden i det djupa Finland. Och han dröjde gärna vid familjens utflykter. Osvald berättade en gång om ett mystiskt möte med en mor och hennes vuxna dotter. Det här är hans historia:

Vi reste mot sydöst. Hela familjen. Jag minns granarna, röken och skenornas flykt under tåget. Jag vet egentligen inte vart vi var på väg, vad vi letade efter. Kanske en blomma eller en källa. Så brukade det vara.

Snart nådde vi byn Raivola på Karelska näset. På en gård stötte vi samman med två kvinnor, två själar, en mor och en dotter. –Kom in, sa mamman. Kom in i vår trädgård.

De pratade svenska. Mamman var robust och intelligent. Hon log brett, bländande. Men bakom leendet fanns något oroande. Nervöst, upprivet.

Det var något särskilt med dottern. Lätta armar, skälvande kropp, sköra drömmar. Jag kommer aldrig att glömma henne. Ett kort ögonblick av grönska i öknen.

Vi stod på trappan mot trädgården när natten kom. Mamman, dottern och vår familj. Vi lyssnade på alla stjärnor som svärmade i trädgården. Plötsligt föll en stjärna med en klang. Hela trädgården blev full av skärvor.

I samma ögonblick vände sig dottern mot oss andra. Hon höjde armarna som en kristusgestalt och började berätta sin livshistoria.

–Jag har växt upp här i Raivola, sa hon. Men jag gick i skolan i S:t Petersburg. Skolan låg mittemot Vinterpalatset. Jag kunde höra tsarens skakningar. Efter några år började jag på språkskolan. Moderna språk. Jag lärde mig tyska, engelska och ryska.

Men allra mest lärde jag mig franska. Det berodde nog på Henri. Fransklektorn. Åh! En sån man. Han tog min hand, min vita arm och mina axlar – – – Han vilade sin panna mot mitt bröst och kastade sin röda ros i mitt vita sköte.

Sen kom tuberkeln. Hostan. Jag hamnade på Nummela sanatorium. Olycklig. Här hade far mött döden. Jag tappade vikt och humör. Månen visste att blod skulle gjutas där i natten. Fantom mot fantom.

–Och dom kallade mig sinnessjuk. Jag råkade fria till en tjusig läkare. Jag vet faktiskt inte varför. Men han var en falsk spegel. Borde kastas i klippväggen. Han var en lögn, en skämd frukt.

Sen åkte jag hem med hosta och sprucken själ. Jag kände mig inte längre som en kvinna. Mer som ett neutrum. Men jag brann som en flamma!

Nu anade jag för första gången dödens skugga. Jag visste att mitt liv låg på nornornas bord. När jag trampat omkring tillräckligt länge på jorden kommer ödet att föra mig till ljuset, tänkte jag. Jag ska leende vända mig bort från livet.

–Men jag gav inte upp. Mor och jag for till Schweiz. På sanatoriet i Davos mötte jag en ny läkare. Ludwig. En gudagåva. Jag glömde allt, min barndom och mitt hemland! Han höll mig sluten i sina armar, hans smekningar höll mig fången.

Och det var en ynnest att lämna avkroken i Karelen. Här träffade jag spännande människor från hela Europa. Och dom förstod konsten. Konsten! –Det var plötsligt en triumf att leva, en triumf att andas, en triumf att finnas till!

–Och nu förstod jag att jag måste skriva. Dikt. Dikt. Dikt. Men inte på det där gamla sättet. Inte bygga diktslott.

–Jag vill skriva ogenerat, strunta i de ädla stilarna. Jag vill låta orden jäsa, aldrig skriva dikter som är som katedraler.

Vi återvände till Raivola, mor och jag. Och här står vi nu. Men hostan har inte gett med sig. Vad göra? Känner ni smärtan? Den är stark och stor med hemligt knutna nävar! – – – Den ger tusen kyssar som alla är tomma.

–Innerst inne tror jag på en kosmisk tillhörighet. Men ibland känns själen avlägsen. Jag har sjuka lungor och krossat hjärta! Själen? Känner mig som en kemisk massa, helt enkelt. Inget annat.

–Ibland längtar jag till ett annat land. Ett land som inte är. Månen har berättat. Där kan min heta panna få svalka. Jag vet vägen dit. Där går min älskade med en krona som gnistrar.

–Se här! Se på träden! Det är min barndoms träd som ni ser i det höga gräset. Se hur de skakar på sina huvuden. De frågar vad det har blivit av mig? Du är orkeslös och sjuk! Du pratar aldrig med oss längre!

Min barndoms träd ber mig att gå till hallonbacken istället. Där ligger nyckeln till alla hemligheter – – –

*           *           *

Finlandssvenskan Edith Södergran värderas idag som en centralfigur inom svenskspråkig lyrisk modernism. I hennes spår följde snart bl.a. Elmer DiktoniusGunnar Ekelöf och Karin Boye.

En uppenbar koppling mellan Södergran och Pär Lagerkvist, en annan tidigmodernist, ligger i tiden. Södergran debuterade 1916 med samlingen Dikter, och samma år släppte Lagerkvist sin legendariska Ångest. Titelspårets inledning är välkänd.

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

Nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

Stelt. Kargt. Mörkt. Dikten djupnar om man känner till två texter som Lagerkvist anspelar på. Strofen nedan är hämtad från Erik Axel Karlfeldts Fridolins lustgård (1901).

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

Sakta ett underligt strängaspel

tonar igenom dess salar.

Kontrasten mellan Lagerkvists brutala ångest och Karlfeldts lyriska längtan är förstås slående. Lagerkvist vänder sig också mot nationalismen i Verner von Heidenstams dikt ”Sverige” i Ett folk (1902). Här kommer första strofen.

Sverige, Sverige, Sverige fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna, där härar lysts af brand,

och dåd blef saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Heidenstam föreslog (i all sin ödmjukhet?) dikten som svensk nationalsång. Lagerkvist knyckte delar av rytmiken och fyllde texten med själslig svärta. Helt briljant.

Före Ångest hade Lagerkvist publicerat några enstaka litterära texter och essän Ordkonst och bildkonst (1913). I Ordkonst och bildkonst gör han upp med den svenska dikten och föreslår att författare ska låta sig inspireras av bildkonstnärer, bl.a. kubister.

Ordkonst och bildkonst förenar faktiskt Lagerkvist med Isaac Grünewald, en av bildkonstens förnyare vid den här tiden. Grünewald komponerade nämligen omslaget till Ordkonst och bildkonst.

Grünewald grundutbildades på Konstnärsförbundets skola. Men lärarkollegiet (Karl NordströmRichard BerghEugéne Jansson och Nils Kreuger) inspirerade egentligen inte Grünewald, som istället riktade blicken mot Paris och Henri Matisse.

Grünewald ingick först i ”De unga”, sedan i ”De åtta”, två grupper som rätt radikalt kom att göra upp med de gamla Konstnärsförbundarna. Till ”De åtta” hörde förutom Grünewald bl.a. Einar JolinLeander Engström och Sigrid Hjertén.

Från omkring 1910 och fram till sin död framstod Grünewald som en av modernismens galjonsfigurer inom svensk bildkonst. Till hans mest kända verk hör Det sjungande trädet, Tjurfäktningen, Sigrid med den svarta stolen och Apachedansen.

Tillbaka till Lagerkvist. Pär Lagerkvist är självfallet känd för fler verk än Ångest, däribland romanerna Gäst hos verkligheten (1925) och Barabbas (1950). För egen del håller jag dock två andra av hans böcker högre, nämligen Onda sagor (1924) och Kaos (1919).

Onda sagor är en novellsamling präglad av groteskeri, expression och makabra berättelser. Till bokens klassiker hör ”Far och jag”, ”Hissen som gick ner i helvete” och ”En hjältes död”.

Kaos är en heterogen samling. Här finns dikter, prosa och drama. Många har läst de stämningsfulla dikterna “Nu löser solen sitt blonda hår” och “Det är vackrast när det skymmer”.

Samlingens drama “Himlens hemlighet” är ett expressionistiskt mästerverk, och novellen “Den fordringsfulla gästen” ger en känsla av Franz Kafka.

*         *         *

Lagerkvist och Södergran fick efterföljare. 1922 debuterade Karin Boye med diktsamlingen Moln, en ung människas grubbel över existensen. Det är lätt att fångas av rytm, upprepningar och bokstavsrim i t.ex. ”O en klinga”.

Till klassikerna i Härdarna (1927) hör “Jag vill möta” och “I rörelse”. I den sistnämnda återfinns de välkända diktraderna:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd.

Till Boyes lyriska högplatå räknas För trädets skull (1935). Samlingens mest lästa dikter är “Ja visst gör det ont när knoppar brister” och “Min hud är full av fjärilar”.

Boyes lyrik utmärks bl.a. av känsla för livsmysteriet, kvinnlig sensualism och kraftfulla bilder från strid och flora.

Av Boyes prosaverk är dystopin Kallocain (1940) mest läst. Som översättare gjorde hon sig känd för sin (och Erik Mestertons) version av T S Eliots Det öde landet.

Boye hade en hel del engagemang utanför sitt eget skrivande. 1927 blev hon medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion. Hon var också med och grundade tidskriften och förlaget Spektrum.

Boye var homosexuell. Men det var först efter en vistelse i Berlin på 30-talet som hon tog steget fullt ut. (Dessförinnan hade hon faktiskt varit gift med en man.) Hon levde tillsammans med Margot Hanel, en ung tysk-judisk kvinna som hon mötte i Berlin, fram till sin död.

Poeten Hjalmar Gullberg skrev en berömd dikt om Boye strax efter hennes bortgång. Den heter “Död amazon”. Amazonen, den krigiska forntidskvinnan, är förstås Boye själv.

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås!

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås.

Fyrtiåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

 

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

 

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören ska evigt handla

om Leonidas’ nederlag.

 

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Dikten är inte helt lätt att begripa utan en bakgrund. Gullberg har nämligen låtit tre händelser lagras på varandra i texten:

  1. Boyes efterlysning och död.
  2. Tysklands invasion vid det grekiska bergspasset Thermopyle 1941.
  3. Grekernas (spartanernas) nederlag (under ledning av Leonidas) mot perserna vid Thermopyle 480 f.Kr.

Karin Boye dog för egen hand; hon avled av en överdos av sömnpiller. Den 40-åriga diktaren hade klätt sig i resdräkt och snott åt sig en burk Adofenyl och en flaska vichyvatten. Sällsamt mörk och med tårfyllda ögon flydde hon sedan ut i den västgötska skogen.

Hon ville både leva och dö. Hennes kropp hittades vid en stor sten på en kulle norr om Alingsås.

Älskarinnan och kvicksilvret Margot Hanel såg inga utvägar. Hon bäddade direkt på golvet i hemmet och ställde ett porträtt av Karin bredvid. Vred på gasen. Karins diktsamling För trädets skull låg över bröstet när hon startade sin himlafärd.

Karin och Margot dog inte snyggt. Alltsammans var bara, bara sorgligt.

Ur mörkret

Har du någonsin läst en svensk novell från 1890-talet? Kanske var den då skriven av Hjalmar Söderberg. I Historietter samlade han sina tidiga noveller, och samlingen blev snart en klassiker. Den räknas ännu som ett mästerverk.

Kanske har du läst om otrohetsödet i “Pälsen”? Kanske har du fångats av oron i “En herrelös hund”? Möjligen har du funderat över symboliken i “Tuschritningen”?

Men vid sidan av Söderberg fanns det givetvis många andra novellförfattare i Sverige vid den här tiden. Till de mer kända hör Selma LagerlöfAugust Strindberg och Verner von Heidenstam.

Lagerlöfs mest omtalade nittitalsnovell är antagligen “En herrgårdssägen”. (Berättelsen gränsar i sitt omfång till att kallas roman.) Här möter du själssjukdom, ockultism och en tung hyllning till konsten (i synnerhet musiken).

Fiolvirtuosen Gunnar Hede tappar förståndet, när han driver getter en vinter, och alla djuren går under i kölden. Sjukdomen blir ett slags skydd mot skam och ångest. Men Gunnar räddas ur förvirringen av den unga Ingrid som ger honom all sin kärlek.

Strindbergs mest kända noveller är nog superkoncentratet “Ett halvt ark papper” från Sagor och några av berättelserna i Giftas.

Giftas innehåller noveller om äktenskap och relationer och var ett inlägg i debatten om kvinnoemancipation. Strindberg gick i konflikt med Ibsen (och hans Nora i Et dukkehjem) bl.a. i förordet i Giftas.

I “För att bli gift”, en av de mest lästa novellerna i samlingen, gestaltar Strindberg äktenskapets till synes olösliga ekvation. En annan av novellerna, “Dygdens lön”, fick ett rättsligt efterspel (“giftasprocessen”). Strindberg hade förlöjligat nattvarden, hette det, och blev åtalad.

Heidenstam tillhör inte mina favoriter. Nationalistiskt. Konservativt. Besvärande. Men vissa av hans texter har nått många läsare genom åren.

Novellerna i Karolinerna kretsar kring Heidenstams favoritkung Karl XII och det ryska fälttåget. Berättelserna “Gunnel Fatburshustru” och “Skeppet” är antagligen några av de mest lästa.

Vid sidan av drakar som Söderberg, Lagerlöf, Strindberg och Heidenstam fanns det naturligtvis fler som skrev noveller under slutet av 1800-talet. Anne Charlotte Leffler och Mathilda Malling blev viktiga för den feministiska litteraturen.

Leffler skrev bl.a. noveller under titeln Ur livet. Där ingår “Sesam öppna dig!”, en berättelse om en man med sagoliknande drömmar om äktenskap och hem.

Mathilda Malling (som skrev under pseudonymen Stella Kleve) har gjort sig känd bl.a. för novellen “Pyrrhussegrar”.

Den handlar om kvinnlig sexualitet. Den unga Märta Ulfklo är döende i lungsot. Läkaren berättar att hennes tillstånd förvärras av hennes häftiga blod (d.v.s. undertryckta sexualitet.)

I novellen är mannen objekt, och kvinnan uppmanas att följa sina begär: Märta inser på sin dödsbädd “att det blott är för sjukdomen, denna allt nedbrytande, förhärjande sjukdom som hon har sparat sin härliga kropp.”

Victoria Benedictsson, som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, är antagligen en av Sveriges mest mytologiserade författare, och betydligt mer intresse har riktats mot hennes person än hennes litterära texter.

I de korta berättelserna håller hon hög konstnärlig nivå. Till klassikerna hör “Giftermål på besparing” i Från Skåne och den postumt utgivna “Ur mörkret” i Berättelser och utkast.

“Giftermål på besparing” är ytligt sett en komisk folklivsberättelse på realistisk prosa om äktenskap och ekonomi. Men bakom humorn finns ett bedövande socialt allvar. “Ur mörkret” är en kvinnas (Ninas) kraftfulla monolog om könet som rävsax.

*           *          *

Per Hallström, novellist främst under 1890-talet, är utanför litteraturkretsar i stort sett bortglömd idag. Och hans insatser bedöms på olika sätt. Vissa ser bestående värde i hans texter, andra är mer skeptiska.

Göran Hägg är en av Hallströms mer raljanta kritiker. I sin populära litteraturhistoria avgör han att Hallström helt enkelt saknar förmåga att berätta. Hägg överdriver naturligtvis. Däremot är Hallströms texter ibland oklara och snåriga. Dags att plocka fram dem ur mörkret.

Per Hallström

Hallström utbildade sig till civilingenjör och arbetade sedan som kemist i Amerika under en period. 1891 blev han amanuens i Svenska Telegrafstyrelsen, och samma år debuterade han som författare med diktsamlingen Lyrik och fantasier. Samlingen passerade kritikerna i stort sett helt obemärkt.

Större uppmärksamhet fick han för sin prosa. Under några år fram mot sekelskiftet gav han ut en serie novellsamlingar och romaner; till novellsamlingarna hör Vilsna fåglar och Purpur, till romanerna hör En gammal historia och Våren. Novellerna har klart bättre rykte.

Inga av Hallströms texter når särskilt många läsare idag. Den enda text som mig veterligen ibland dyker upp i antologier är den märkliga novellen “Falken” från Purpur.

Novellen innehåller en grym berättelse om social orättvisa, existentiella frågor och kollisioner mellan den kraftfulla naturen och den mänskliga kulturen. Symbolspråket är kittlande och svårt att greppa.

Hallströms stilmedvetna texter, som ibland kan kännas lite omständliga och onödigt välvårdade, utmärks ofta av ett slags ödesmättad pessimism. Schopenhauer.

Hallström arbetade också som essäist och översättare. Han översatte bl.a. Shakespeares dramatik. 1908 valdes Hallström in som ledamot i Svenska Akademien, och han var ständig sekreterare mellan 1931 och 1941.

Ur mörkret

Hallström rörde sig en hel del i konstnärskretsar. I början på 1890-talet umgicks han särskilt med en grupp konstnärsbohemer vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm. I kretsens centrum fanns den dynamiske skulptören Knut Åkerberg. Hallström gifte sig 1895 med Knuts syster Helga.

Andra personer i gruppen var Ivan AguéliFritz LindströmArthur Bianchini, Björn AhlgrenssonAxel Erdmann och Olof Sager-Nelson.

Jag gissar att det är miljöer och personer från den här tiden som gav Hallström inspiration till novellen “Ur mörkret” i samlingen Vilsna fåglar från 1894.

Novellen handlar om en grupp konstnärer som genomgår en mental förändring när de får besök av en okänd flicka.

Berättelsen startar hos konstnärerna i en ateljé. De talar om måleri, symbolism och annat och framstår som rätt pretentiösa.

Vi tyckte om att prata, vi hade hvar och en övertygelser och meningar, så fasta, att de imponerade på alla andra, ja till och med på oss sjelfva, när vi tänkte efter, några hade också en del skepticism, som på lämpliga ställen imponerade ännu mer, ett par stycken tego bara och det imponerade nästan allra mest.

Novellens berättare, som är en av konstnärerna, inser diskussionens brister, och jämför samtalet med “Kejsarns nya kläder”. I själva verket är dialogen naken, men ingen förmår avslöja detta.

I novellens inledning får vi också veta att konstnärerna verkar ta hypnos på allvar: det “låg någonting i det”. Och ett slags hypnotisk förvandling visar sig bli centrum i berättelsen.

Leo, en av konstnärerna, har just avvikit för en stund. När han återkommer har han med sig Cecilia, en mystisk flicka som han har träffat under promenaden.

Leo beskrivs som något av gruppens nav: exalterad, spänstig, energisk. Och det är alltså genom denna nerviga karaktär som det okända leds in i berättelsen och konstnärsgruppen.

Konstnärerna intervjuar flickan: Vem är hon? “En sällsam flicka” , “en gestalt i en dröm”. Konstnärerna känner “i mystisk oro, att hvarje gest har mening, hvarje steg gömmer betydelsen af det kommande”.

Man brukar säga att ögonen är själens spegel, och Cecilias ögon är mystiska:

Det var svårt att säga ögonens färg, den måste kunna skifta från den gråa nyans, som violer ha i skymning, till glans af det svartaste vatten, äfven storleken måste kunna vexla mer än vanligt, allt efter den tanke, som brann i dem, vidgas ut med vidgade pupiller, slutas samman kring blickens stålklingor.

Cecilia – en gestalt från den mörka, skrämmande omvärlden – är gåtfull, kanske kan hon förstås som en symbol för framtidens potentialer, de nya tidernas möjligheter?

Der hade hon kommit ur mörkret, kommit tyst som mörkret sjelft, gåtfull, oroande som en dröm, omöjlig att fatta, omöjlig att fånga. Var det inte en syn bara, inte framsprungen ur oss, ack nej, men det slumrande mörkrets syn, den ovissa möjligheten, det stora nya, det som kunde komma.

Cecilias övernaturliga krafter markeras av hennes sätt att granska konstnärernas blickar. Hon konstaterar att ingen av dem “ser, riktigt ser, tvärsigenom”. Ockultism.

Konstnärerna blir osäkra, Cecilia är svår att förstå. De prövar att teckna henne, men de lyckas inte.

Efter en stund somnar flickan. Sömnen ska naturligtvis kopplas till hypnos, förvandling, drömmar. När hon sover håller Jaques, en av konstnärerna, en märklig monolog. Jaques är vanligtvis blyg och tystlåten, men i förvandlingens ögonblick tar han ton.

Vad ska det bli av den märkliga flickan? Först berättar Jaques om vad som kommer att hända flickan i framtiden: Hon går mot ett kroppsligt och själsligt förfall, precis som alla andra. Jaques betar av kroppsdel efter kroppsdel i monologen. Så här säger han om läpparna:

Läpparna komma att sluta hårdare, när de inte öppnas af skratt, här kommer det att krympa sig samman allt, trötthet af åtrå och qvalm af kyssar, hat, som stelnar i leda och blygsel, som kväfs

Sedan berättar Jaques om flickans verkliga potentialer:

Kunde någon ta henne, der hon ligger och drömmer, ta henne och bära henne långt bort, och lyfta henne högt på armen. Vi tala jemnt om konst här, om hvad vi vilja, och hvad tiden drömmer om. Är det någon, som har blod att drömma samma drömmar och kraft att vilja dem, är det någon som är man, då är hon hans. Och hvad kan det då inte bli af dem båda!

Stämningen skruvas upp. Så vaknar flickan. Hon lämnar ateljén med löftet att aldrig återkomma. Konstnärerna följer hennes steg bort från ateljén:

så var hon borta, inne i allt det svarta, inne i snön och natten och det ovissa, hotfulla, som hon kommit ifrån  

Konstnärerna fortsätter att prata, men nu är stämningen annorlunda. Konstnärerna grälar, måleriet fungerar inte, och snart tystnar de.

Och det blef ingen värme i diskussionen, bara hvasst elaka infall, som piskade på än den enas, än den andras käpphästar, och bragte dem att skena bort i rymder, der begreppen upphöra. Snart tego vi allesamman. 

Novellen är en oroande berättelse om konstens riskabla balansgång mellan yta och djup och dess möjlighet till förvandling i mötet med det okända. Flickan blir en symbol för detta okända, kanske för framtidens potentialer.