The song of Transjö glassworks

Yesterday Lundgren and I went to the Eastern parts of Kronoberg to pick some ruins – the tar piles of Hässle and Djupemosse, the old village of Läseboda and the glassworks of Transjö.

Transjö was definitely the highlight – a powerful chimney still up in the air and some really distinct foundation walls. The area is polluted from led and arsenic (the mushrooms that occur in the movie below were picked far away from the old industry…)

 

Nya lianer men gamla babianer

I våras hörde jag Alexander Bards vidsträckta föredrag på Biblioteksdagarna; jag vet inte säkert varför han bjudits in – kanske som snubben som kan skapa debatt och röra om? Och jag noterade att några i auditoriet reagerade på hans retorik som blandar driv och informellt, högt och lågt. ”Varje bibliotek borde anställa ett gäng 19-åringar som snabbt omvandlar biblioteket till ett medietek”, berättade han. Utgångsläget för Bard är att ungdom och medieteknik är den framkomliga rutten. Själv tror jag inte att ålder är framgångsfaktorn, däremot medieteknik, digitalisering och mediepedagogik.

Erik Fichtelius är tuppen för Nationell biblioteksstrategi som ska lämna sin slutrapport i mars 2019; på vägen kommer de att släppa delresultat och förslag till konkreta insatser. Ett av dessa är Digitalt först med användaren i fokus som kom ut i september 2016. (Titeln och texten är inspirerad av Digitalt först – den avsiktsförklaring som regeringen och SKL har antagit.)

Uppdraget är tydligt som ett fyrtorn i vinternatten: Sverige behöver rustas digitalt, biblioteken är oundgängliga i detta arbete och ett första steg är att utbilda landets biblioteksanställda. (Av nån outgrundlig anledning ska 75 procent av personalen utbildas, vad som händer med den resterande fjärdedelen är oklart…) När Bard föreslår nya lianer och nya babianer, föreslår Fichtelius nya lianer men gamla babianer.  

Biblioteken i Sverige har lagstadgade uppdrag som är omöjliga att lösa utan digitala perspektiv – de ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Helt omöjligt utan digitala skills. Dessutom ska folkbiblioteken verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Bibliotekets digitala habitat sträcker sig alltså långt utanför e-böcker, ljudböcker, databaser, publika datorer, fria nät, fiffigt biblioteksdatasystem, boktips på Youtube osv. Här pratar vi demokrati, delaktighet och folkbildning.

Det finns flera motiv till att höja den nationella digitala kompetensen på användarnivå: För det första – Sverige tappar i EU:s digitala ranking (Danmark toppar faktiskt), och EU tappar globalt mot t.ex. Japan och USA. Sverige har alltså snarast krymt i kraft under åren efter 2011, då regeringen gav ut sitt krävande strategidokument It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. För det andra – flera tunga utredningar (t.ex. Demokratiutredningen, Digitaliseringskommissionen och Medieutredningen) pekar på demokratiska orosmoln och på behov av kompetensförstärkning på användarnivå. För det tredje – den digitala sprickan i samhället riskerar att fördjupas som en konsekvens av ökad heterogenisering genom bl.a. ökade hälsoklyftor, större inkomstskillnader, urbanisering och migration.  

Biblioteken är av flera skäl särskilt lämpade för digital fortbildning – de flesta bibliotek har redan en rätt väletablerad digital infrastruktur, och vi kan därför ana att det finns kompetens i skrået; bibliotekssystemet är utbyggt i hela landet; trösklarna är låga i jämförelse med många andra offentliga verksamheter.

Fichtelius trånar efter den danska modellen, där många bibliotek har permanenta digitala hubbar, “borgerservicecentre”.

Nu är pengarna i rullning. Regionbiblioteken startar utbildningar. Exakt vad dessa innehåller är oklart, men jag antar att de föregås av en praktiknära behovsanalys.

På uppdrag av SKL, Digidelnätverket och KB rapporterar Ida Norberg om nuvarande tillstånd i Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken. Även om jag känner att materialet hade kunnat analyseras mer detaljerat, finns det en hel del att hämta där. Den allmänna känslan är att det visserligen görs en hel del på det digitala bildningsområdet på bibblorna runt om i Sverige, men att det digitala uppdraget inte är högprioriterat. (Jag tror helt enkelt att retoriken, dvs. mål- och resultatdokument, inte sällan trumfar verkligheten…)

Aktiviteterna är antingen reguljära eller knutna till kampanjveckor –  t.ex. Get online week och eMedborgarveckan. Till utmaningarna hör att bibliotekspersonalen får frågor i det vardagliga arbetet bakom infodisken, och att många anställda då känner osäkerhet pga. bristande kompetens. Utbildning av personal och nära samarbete med strategiska IT-resurser verkar vara nycklar.

Utan att ha djuplodat är det uppenbart för mig att biblioteken inte marknadsför sin digitala service särskilt hårt; det är t.ex. ofta rätt få besökare på arrangemangen trots att behovet av allt att döma är stort. I biblioteksrummet prioriteras bokens bildning före de digitala verktygen. Antagligen hänger detta samman med osäkerhet inför uppdraget, kompetensbrist och bibliotekens historiska arv.

Det digitala uppdraget knyts till och med till biblioteksväsendets överlevnad. Åsa Johnson-Persson, bibliotekschef i Åsele, resonerar:

”Vi lever i en tid då frågor kring bibliotekets överlevnad finns. Vad händer med boken? Kommer vi att finnas kvar? Vi måste slåss för […] vad vi har och vad vi kan erbjuda […]. Mycket mot politikerna som kanske inte riktigt vet, man får kämpa för sin verksamhet hela tiden”  (Ida Norberg, s. 29).

Kanske är det just här perspektivet når sin fulla potential; en verksamhet som inte följer sin tid kommer förr eller senare att förlora sitt berättigande. Förr om verksamheten är konkurrensutsatt, senare om den är en offentligt finansierad kulturverksamhet. En pigg bryggd av e-medier och kompetenser inom informationssökning, källkritik, digitala medier, kreativa verktyg (bild, ljud, film, programmering) i en pedagogisk förpackning är antagligen en styrketår.  

 

Kulturvärlden och det digitala erbjudandet

Jag har just tuggat i mig en remissversion av Region Kronobergs kulturplan för 2018–2020; i en passage tecknas denna framtidsvision: ”År 2020 möter länets invånare kultur digitalt och på okonventionella arenor”. Kronoberg lär vara den största IT-regionen i Sverige utanför Stockholm, och förutsättningarna för digital utveckling inom kulturområdet ska därför vara särskilt delikata. Visst blir man nyfiken på hur det där digitala erbjudandet formeras?

Den kultur som finansieras av offentliga medel i Sverige – teater, dans, konstnärlig musik, litteratur, bildkonst, hemslöjd, film, kulturarv o.s.v. – har djupa rötter. Filmen kan räknas till 1900-talet, övriga är äldre eller betydligt äldre. Kulturen kan alltså, om det vill sig väl, ta sats från en tät och myllrande historia. Med muskler, erfarenheter och motiv från förindustriella tider och produktionsformer rammar den framtiden…?

Men oss emellan – det är väl ändå rätt uppenbart att samtidens vardagliga berättande, opinionsbildning och gestaltande till stor del sker på arenor vid sidan av den offentligt finansierade kulturen? Mer eller mindre kommersiella digitala medier, forum och uttrycksformer är för standardmedborgaren det naturliga valet? Glappet kliar förstås, och den offentligt finansierade kulturen rör på sig. På sikt finns det givetvis risk att den kultur som inte finns online, inte heller är intressant. En mängd processer och perspektiv växer fram.

En av de vanligaste strategierna handlar om att tillgängliggöra analog kultur digitalt –  material görs t.ex. tillgängligt för människor med funktionsnedsättning, och teknologin kan överbrygga geografiska avstånd. Kulturarenan, som drivs av Betaniastiftelsen, är uttryckligen skapad särskilt för att tillgängliggöra kultur i vården. DigitaltMuseum  har en annan ingång – här odlas förhoppningen att kulturarvssamlingar enklare ska kunna användas för fördjupning, studier, undervisning och kunskapsuppbyggnad.

Poängen med att omvandla analoga representationer till digitala uppmärksammades tidigt av kulturarvsinstitutioner och arkiv. Efterhand har uppdragets komplexitet röjts, och denna komplexitet möts upp av Digisam, som samordnar digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet i Sverige. Hur gränssnittet byggs upp är avgörande för hur kunskap byggs upp och materialet kan begripas. (En lösryckt bild på en flintyxa säger för de flesta inte mer än en enstaka not i ett partitur.) Nedan en presentation från Digikult 2016 av Cecilia Lindhé.

Till de entusiastiska pionjärerna hör Folkets Hus och Parker, som distribuerar global scenkonst på 180 biografer runtom i landet – balett från Bolsjojteatern, opera från Metropolitan och Kungliga Operan, teater från National Theatre i London osv. Initiativet startade 2007. Det finns förstås många utmaningar för den som jobbar med denna typ av tillgängliggörande –  åtskilliga kulturformer har sin grund i fysisk närvaro. Sändningen behöver produceras för att inte plattas ut, och när den produceras skapas väl i själva verket en ny produkt?

Vid all typ av digital spridning aktiveras frågor om upphovsrätt. Vanligtvis efterlyses tydliga regelverk som tillvaratar både konsumentens och kulturskaparens intressen. (Men eftersom lagstiftningen är nationell och nätet globalt, kompliceras frågan.) Till de uppmärksammade tvisterna under de senaste åren hör den mellan Wikimedia och BUS. 

Att tillgängliggöra hänger alltså samman med distribution – digitala biografer, digitala musiktjänster m.m. Distributionen kan i sin tur förknippas med bekvämlighet; Netflix skapar service genom effektivitet, du får tillgång till ett landskap av rörlig bild med några knapptryck. Fria pendanger från musiklivet är KonserthusetPlay och Musik i Syd Channel

En helt annan ingång till digital kultur handlar om att vidga kulturbegreppet – att uppmärksamma kulturformer som inte hör till den klassiska högkulturen. Ett typiskt fall är dataspel, som numera kan få en och annan seriös recension i media. Hit räknas möjligen också vissa Youtube-kanaler, en och annan podd, en och annan blogg o.s.v. Att vidga kulturbegreppet är svårare i praktiken än i visionen –  åtskilliga institutioner och finansiärer menar sig stå för ett brett, hermeneutiskt eller rentav antropologiskt kulturbegrepp, men några större avtryck i verksamheten syns mer sällan, här dominerar den estetiska kulturen. Sverok, spelhobbyförbundet, driver frågan att spel ska jämställas med film och musik och kunna få kulturstöd; lyssna gärna på Förslag: Ge spel kulturstöd. Det är inte svårt att argumentera både för och emot breddningar av kulturbegreppet; i själva verket är en tredje ståndpunkt ofta det rimligaste alternativet.

Att kontextualisera kulturen digitalt, dvs. att producera digitalt material som på olika sätt kommenterar den kulturella produkten, är en rätt utbyggd strategi; det kan handla om intervjuer med författare, curatorer, musiker etc. som publiceras som filmklipp eller ljudspår i appar, på webb eller i audioguider. Det finns också exempel på AR-lösningar med viss framgång. Kontexterna bildar ett komplementärt erbjudande – en produkt plus en tilläggstjänst (där tillägget ibland är så frikopplat att det kan förstås som en egen produkt). En särskild nisch är pedagogiskt orienterade kontextualiseringar som t.ex. förbereder inför ett fysiskt besök eller ger förslag på efterbearbetning; inte sällan handlar det om webbaserat material (text, bild, film) producerat av teatrar eller museer.   

Kontextualisering och marknadsföring kan flyta samman – tämligen utbyggda teasers produceras nuförtiden för sociala medier. Vi kan räkna med att analoga marknadsföringskanaler successivt förlorar i slagkraft mot digitala (t.ex. applikationer och sociala medier) och att de digitala kanalerna är i snabb transformation.

Finansiering är en utmaning för i stort sett varje kulturprojekt. Crowdfunding har blivit ett allt vanligare sätt att finansiera kulturprojekt (men metoden används också i andra sammanhang – för miljöprojekt, välgörenhet eller start-ups.) Vissa offentliga finansiärer använder crowdfunding i en ett-plus-ett-modell – varje bidrag från en privat finansiär dubblas av en offentliga finansiär. I Sverige har sajten Crowdculture fått viss uppmärksamhet. Crowdfunding tolkas ömsom som en fräsch alternativ metodik, ömsom som en nedmontering av offentlig finansiering eller konstnärlig frihet.

Den offentligt finansierade kulturen jobbar sällan med inlåsning, men inom den kommersiella kulturen är det en vanligare strategi. När du t.ex. väl har upprättat din spellista på Spotify suger det såklart att lämna tjänsten. Den offentligt finansierade kulturen själv hamnar däremot själv inte sällan i inlåsning. Verksamheter köper system eller prenumerationer som är svåra att komma ur – biblioteksdatasystem, webblösningar o.s.v. Just skärningen mellan offentlighet och näringsliv är ett rafflande område, inte minst ur ett perspektiv av digitalisering av kultur.

Digitaliseringen öppnar givetvis också för interaktion, inte minst B2C- interaktion; kulturinstitutioner och konstnärer interagerar med sin publik. På sociala medier kan det påminna om förtjänt marknadsföring, dvs. omnämnanden i situationer som verksamheter saknar kontroll över. En inte oväsentlig del av ett museibesök kan vara att dokumentera och dela upplevelsen med följare på sociala medier, och dokumentationen kan vara påfallande raffinerad. Marken har beforskats av t.ex. Thomas Hillman och Alexandra Weilenmann.

Interaktionen kan förstås också ha mörka sidor. Myndigheten för Kulturanalys har i flera rapporter uppmärksammat kulturskapare som hotas, och hot kan enkelt framföras i digitala kanaler.

För vissa professioner är digitala verktyg standard – det gäller bl.a. film och fotografi. Kulturvaneundersökningar visar också att filmning och fotografering på amatörnivå är mycket vanliga kulturyttringar i Sverige, i synnerhet bland yngre. Sedan ett par år är särskilt den rörliga bilden på frammarsch. Produktionen är billig, och spridningen enkel. Här finns det potentialer för en ny och rätt avancerad folkkonst att utvecklas.

Folkbiblioteken har ett lagstadgat digitalt folkbildningsuppdrag: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” Uppdraget tolkas på olika sätt i olika kommuner, och rapporten Insatser för digital kompetens på folkbiblioteken av Ida Norberg ser behov av att uppdraget förtydligas och att bibliotekspersonalens kompetens förstärks. Rapporten visar också att de flesta bibliotek erbjuder aktiviteter inom det digitala området, och att nästan hälften av kommunbiblioteken använder kampanjveckorna Get online week och eMedborgarveckan.

***

Det finns tydligen en hel del möjligheter. Frågan är hur väl de anrika kulturformerna lyckas forma sina erbjudanden och affärsmodeller.

 

The Wealth of Networks

It has been ten years since Yochai Benkler – an Israeli-American researcher at Harvard – released The Wealth of Networks: How Social Production Transforms Markets and Freedom, one of the most influential books about digital networks and economy ever. It has happened a lot within the field since then, but the book is still not outdated, not even close to it. The Wealth of Networks is demanding – more than 500 pages, tiny letters, and written in an academic style. The text itself makes resistance, just like the content might challenge people holding on to old traditions. Benkler has definitely high ambitions, the scope of the study is broad – maybe too broad?

Communication, culture and information are the core products in every advanced modern economy. The development of an economy based on objects to an economy based on symbols (data, media, brands, currency) has been going on for a long time, more than a century, all over the world.

Benkler examines the emergence and the development of several types of media – radio, television, newspapers and so on – through the 19th and 20th century, and notices the strong centralization due to high production costs; this generation of media was produced on an industrial scale – the Industrial Information Economy. The contemporary world is full of opportunities – a new economic situation is emerging, the Networked Information Economy. This new situation is built up on the easily accessible tools for media production.

Yochai Benkler

To control media is always a kind of power, and the power has been decentralized, as a result of the reduction of physical and economic obstacles. A media production using non-proprietary platforms and strategies has emerged – collaborative production formats, GNU-licenses (open software) and so on.

Benkler explores several aspects of peer-production and sharing economy. He argues that the networked information economy makes it possible to organize production in new ways – one of the new strategies is commons-based collaborations. He looks into the anatomy of commons and gives FLOSS (Free/Libre and Open Source Software) as an example.

Proprietary and copyright are two crucial issues within the networked information economy. The traditional models are far away from processes and products lacking protection from copyright, patent and proprietary.

Another key component in the network society is the individual’s ability to play an active part in the content production – net-based content services, like Wikipedia, permit users to create knowledge and information instead of staying as consumers. UGC (user-generated content) is today exceptional developed: blogs, wikis, Facebook, YouTube, Twitter, Instagram, Soundcloud, Vimeo, IMDb, Flickr and so on. UGC is an example of democratization in content production.

The tools will probably produce a more critical and self-reflective culture, and they will also enable a kind of folk culture to make advantages; the folk culture can easily be produced, shared and consumed in the digital environments. This development was (almost) impossible in the industrial information economy. Benkler is critical to the industrial media production: It is made to entertain the broad audiences and lacking the sharpness of critical journalism, it is unable to process larger amounts of information since the number of data collectors are limited, and it concentrates a lot of political and cultural power to a small group of people.

Benkler recognizes the advantages of the networked communication: Easy access to knowledge and cheap forms of production makes it possible to improve justice and autonomy, locally and globally. The public discourse will be transformed due to the increasing number of diverse voices. This is definitely an improvement in most cases, but at the same time it is important to be prepared for unreliable alternative media, source criticism, trolling, filter bubbles, opaque algorithms and so on.

Products are either rival or non-rival. The value of rival products (for example a Scanian egg cake) decreases when the products are consumed, while non-rival products (for example a song) keep their value. A major part of the digital products is non-rival, and has therefore another kind of structure than for instance the automobile industry or the mining business.

The decreasing costs for the applications remove barriers for production. In the networked information economy, the human (creative) capital will be scarce commodity rather than the economic capital.

The network society supports non-hierarchic groups. Commons-based peer-production does not fit the traditional theories about the rational, egocentric choices. Benkler discusses some of the key-components for this emerging economy – commitment, participation, accreditation, and tools supporting cooperation. When the tools for collaboration are improving, cooperation will be an even stronger driving force. The human being is not as selfish as our societal systems sometimes indicate… Extrinsic motivation comes from the outside world, such as economic rewards or punishments, while intrinsic motivation comes from the inside, for example the satisfaction of completing a task.

You can easily navigate the digital and physical environments at the same time; digital communication does certainly not substitute analogue communication. Benkler introduces the concept of the networked-individual, who dynamically shifts between virtual and physical interactions and communities when necessary.

I don’t need to say this: The Wealth of Networks is published under a Creative Commons license.

Homo Deus

Yuval Noah Harari has written a book about the transformation of Homo sapiens to Homo Deus – man as God – Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. It is a logic continuation of his bestselling Sapiens: A Brief History of Humankind, released some years ago.

The times are changing – in the beginning of the 21st century it is more likely to die from your McDonald’s diet than to die from famine, Ebola or regular wars; sugar is more dangerous that gun powder. We have won several battles, and we are, according to Harari, heading for three new major  projects.

First. To invent immortality. It will take some time, that’s for sure, the first step is just to live longer lives. It is provoking, the journey is exhausting, but we can already see the signs. (It is like in a play – if a gun occurs in the first act, someone will fire it in the third…)

Second. To invent eternal happiness. Ice cream, drugs and gaming is not enough, we need to develop our biochemistry.

Third. To upgrade Homo sapiens to Homo Deus. It is no use to worry, at least not right now – mankind will upgrade itself, step by step, get more skills and power, until we, in a future, look back on our ancestors and find them as – another species. It is all about an evolution blending biology/body and technology.

During the 20th century the main purpose of medicine was to cure – it was an egalitarian project, everybody deserves a life and body on a “normal” level. The purpose for the next generation of medical research might be to upgrade healthy people – give them extra skills and produce a kind of übermensch. (It could be dangerous – it is possible that this superman will treat ordinary people just as bad as Europeans treated Africans in times of colonization.)

The history of the planet Earth is divided in eras – the current era is Holocene, but it could be called Anthropocene instead – Homo sapiens has made a huge impact on the ecosystem. Anthropocene could also be connected to the humanism of the last – let’s say – 300 years. Nature has definitely lost its magic, God is not the supervisor anymore – what is left to believe in? Humanity.

But our bodies and identities are never stable and constant. Nor is humanity. Experiments on Homo sapiens have given clear results – it is possible to create or even erase complex emotions like love, anger, hate, fear and depression by stimulating the right locations in the brain. Our brains and bodies are nothing but algorithms – emotions are mathematics, full of complexity?

Well, we should consider that statement as a metaphor rather than a fact. In the 19th and 20th century, the body was considered as a machine – run by steam or electricity. The machine was the golden technology at that time, not the computer. The body is obviously a battlefield for ideologies. I think we are heading a new clash of ideologies – the struggle between humanism and post-humanism.

The reality will, according to Harari, consist of a net of biochemical and digital algorithms without any distinct intersections, everything interwoven, nothing isolated. But also stratified. Think about the social consequences of the upgrading – who will have access to the emerging technology?

The new religions and philosophies will not emerge in the caves in the Middle East or on the Indian countryside. Their origin will be in the laboratory. Socialism promised salvation through steam and electricity – the new techno-religions will promise salvation through algorithms, technology, DNA etc.

One of the major questions for the future deals with the differences between consciousness and intelligence. AI will produce intelligence, far more intelligence than we can imagine right now. But what about consciousness – who will take care of that? And what do we need it for?

Anyway, the development is not deterministic – we can still shape the destiny. Please, read Homo Deus, it is a good starting point!

 

Yuval Noah Harari

A ruin is the present in drag

52 ruins #27–38

It has been an awesome weekend in the south-west of Region Kronoberg. Hedrén, Lundgren and I visited 12 ruins of different kinds – the highlights were Gustafsfors’ works (industries, powerstation and dungeon)Byvärma northern åbro (an old bridge and floodway) and Skagaholm (a medieval castle in a tremendous setting).

We stayed in the area one night in a mobile trailer – that fits our nomadic lifestyle perfect – in Sjöared on the border between Småland and Halland.

Please enjoy the movie below. I composed and recorded the sountrack to the film a few years ago, and I found that it carries the same feeling as the lifestyle of a ruin tracker. The danish title in translation: A bullet in the fog.

 

A speech

Last week I held a speech for graduating bachelors in Design, Music production and Arts and culture at the Linnaeus University. An honor for me! This is (approximately) what I said:

I am grateful for being invited here today. Through my profession I am used to collaborate with teachers and students in design, culture and music at the Linnaeus University. I work on cultural development at the culture and leisure services at Växjö municipality, and I have previously worked for many years at Växjö Art Gallery, so the field of design and arts at Linnaeus University is one of my co-players.

You have organized an awesome program here today – it definitely puts some pressure on me, since I am the last speaker. But I am excited as well, I get the chance to say the last words at the university to you – words that will call in your ears forever?!

Maybe I should tell you about the contemporary cultural world, about what you will meet out there, what I meet every day. And I will do that, but I will start at another end.

I love metaphors, pictures that help the mind understand. And one of the metaphors I abuse is the walker. I consider life as a walk, an inner journey through darkness and light, through gates, along paths and in crossroads.

I will tell you about one particular walk, it was twenty years ago. I saw my first elephant in freedom. I saw my first baboon, gorilla and lion cub. I had arrived in east Africa, and as a bonus I would climb the continent’s highest mountain – Kilimanjaro in northern Tanzania. For some reason, man is like that –if there is a highest, you want to go there.

I remember it was very hot and humid when I took the first steps on the slope. Around me tropical vegetation. Further down the valley were open fields, some cultivated, with scarecrows and rusty plows. I felt like a snail – I could carry all I needed inside myself – and I did not need that much – my breath, some water and an inner compass.

I followed the same route as Ernest Hemingway, and I remember reading Hemingway. (At that time of my life, I could do that without being embarrassed.) Around here, many of his African stories took place.

I went through the rainforest, I went through the clouds.

At 4 500 meters, the landscape changes, I meet the alpine desert, bare stone beds, lava fields, loads of loose gray sand. The last walk towards the top started in the night, I was a lantern that slowly climbed through the darkness.

At the top of the mountain is the glacier and the volcano, and on the crater is Uhuru Peak, meaning ”freedom” in Swahili.

The sun rose. In front of my feet, Africa is bathing in the sun’s first rays.

I move my gaze up and down, to the left and to the right, I like the vertical best. I am fascinated of birds and frogs, because they have the right perspectives. Some clouds down there, and in the west I see a brook in a ravine. In front of me a pink and yellow sky, and I think it is harvest time.

But at 6000 meters altitude everything is fragile. About ten climbers die of altitude sickness every year. I notice how I slowly loose contact with my senses – nausia, oxygen deficiency and headache.

And there, on the crater, on the top of Kilimanjaro, we leave that story …

The walks of life, up the slopes, over the hills and then down again. We crash in the valleys, and we start to live again on the peaks. That is the life that lies in front of all of you who really want to live.

Sometimes we talk about flow, sometimes we talk about peak experience – moments of devotion, cosmic experience, ecstasy. The peaks turn into an alpine desert or a wet marshland. But we who want to live – we keep on walking on the journey of life.

Everything is connected: Man and mountains and valleys. Man needs the mountains or we lose sight. And the mountains need their valleys to exist as mountains.

And what happened to the guy on the crater? Well, I came down to the foot of the mountain. I had mouth ulcers, fungal in my groins, and blisters on my feet. And I remember ending up in Dar es Salaam on the coast, from where I took an unreliable boat to Zanzibar, a paradise island. Diving on a reef, laying under palm trees. Zanzibar was a world of pineapples and coconuts and joints.

And right there I end this story – now it is time for you to keep on walking. And I have only one single advice for you: Dare to love a little bit more than your neighbor. Good luck!

Swedish version:

Jag är tacksam över att jag har fått komma hit idag. Jag är rätt van vid att möta lärare och studenter från design, kultur och musik, bl.a. genom mitt yrke. Jag arbetar idag som verksamhetsutvecklare inom kultur i Växjö kommun och har tidigare jobbat i många år på Växjö konsthall, så kulturfältet inom Lnu är givetvis en medspelare.

Jättefint program ni har ordnat idag – det sätter ju dock en viss press på mig. Samtidigt är jag lite förtjust över att få prata sist – visserligen är alla lite trötta, men jag får ju chansen att säga de sista orden på universitetet för er del – orden som kommer att ringa som en tinnitus i era öron i en evighet.

Jag borde kanske berätta om framtiden eller samtiden, kulturvärlden, om vad ni kommer att möta där ute, vad jag möter varje dag. Och det ska jag göra, men jag börjar i en annan ände – jag drar några skrönor från förr.

Såhär är det: Jag älskar metaforer, de där bilderna som hjälper sinnet att förstå. Och en av de metaforer som jag missbrukar är vandraren. Jag tänker att livet är en vandring, en inre resa genom mörker och ljus, genom portar, längs krokiga stigar, via krökar och korsvägar.

Lyssna nu! Det här är viktigt, jag ska berätta om en vandring! Det var tjugo år sedan. Jag såg min första fria elefant. Jag såg min första fria babian, gorilla, lejonunge. Jag hade hamnat i Östra Afrika och som en bonus skulle jag bestiga kontinentens högsta berg – Kilimanjaro i norra Tanzania. Av nån anledning är människan sån där – finns det nåt som är den högsta, så ska man fan i mig dit.

Jag minns att det var väldigt varmt och fuktigt på sluttningen när jag tog de första stegen, runt mig tropisk växtlighet, längre ner i dalen låg öppna fält, vissa uppodlade, med fågelskrämmor och rostiga plogar. Jag gick uppåt, var som en snigel – kunde bära allt jag behövde inom mig – och jag behövde inte så mycket – mina andetag, vatten och en inre kompass.

Jag följde samma led som Ernest Hemingway tog på sin tid, ni vet författaren, och jag minns att jag läste Hemingway. Det var sånt jag gjorde utan att bli generad på den tiden. Här i krokarna utspelas många av hans afrikanska berättelser.

Jag gick genom en regnskog, jag gick genom moln.

Vid 4 500 meter förändras landskapet, nu möts jag av alpin öken, kala stenbäddar, lavafält, sträckor av lös, grå sand.

Den sista vandringen mot toppen startade i natten, jag var en lykta som sakta ringlade fram i mörkret.

På toppen av berget finns glaciären och vulkankratern, och på kraterkanten ligger Uhuru Peak, vilket betyder ”frihet” på swahili.

Solen reste sig. Framför mina fötter badar Afrika i solens första strålar.

Jag lät min blick vandra i sidled och höjdled, jag gillar höjdleden bäst, jag fängslas av fåglar och grodor, eftersom de har de rätta perspektiven. Några molnbankar gäspar där nere, i väster ser jag en bäck i en ravin. Framför mig ligger en laxskär himmel och jag tror det är skördetid.

Men på 6000 meters höjd är allt skört. Ungefär tio klättrare dör av höjdsjuka varje år. Jag märker hur mina sinnen långsamt knyter sig i syrebrist och huvudvärk.

Och där på kraterkanten, på toppen av Kilimanjaro, lämnar vi den berättelsen…

Så här kan de se ut. vandringarna i livet, längs sluttningar, över höjder och sen ner igen, berg sjunken djup stån opp!  Och vi krisar i dalarna och blir yra på topparna. Och det är precis ett sånt liv som ligger framför alla av er som verkligen vill leva, tänker jag.

Ibland talar man om flow, ibland talar man om peak experience – ögonblick av hängivenhet, kosmisk upplevelse, lyckorus, extas. Topparna löser av en karg, alpin öken eller en suckande kärrmark. Men vi som vill leva – vi går och går som vandrare på livsresan.

Allt hänger samman: Människan och bergen och dalarna. Människan behöver bergen, annars förlorar hon utsikten. Och bergen behöver sina dalar för att vara berg.

Och vad gjorde jag sen då? När vi hade kommit ner till bergets fot… Jag hade munsår, svamp i ljumskarna och skoskav, minns jag. Och jag vet att jag efter ett tag hamnade i Dar es-Salaam ute vid kusten och att jag tog en skum båt till Zanzibar, en paradisö, där jag dök, låg under palmer. Zanzibar var en värld av ananas och kokosnötter och spliffar.

Och just där låter jag min röst tystna – nu är det dags för er att göra er vandring. Och jag har ett enda råd – våga älska lite mer än din granne. Lycka till!

A Wicked Game

Ruin # 22-26

Third of June, and another ruin trip with my enthusiastic colleagues. The starting point this time is Huseby bruk, where I and Lundgren meet up with Hedrén, who had ridden his speedy cyclocross bike from his home village Hunna.

We visit one prehistoric gravefield (close to Vislanda rectory) and three old churches – ÖjaVislanda and – the best one – Skatelöv. The location is beautiful, the living nature and the view over the poetic Skatelövsfjärden. (The former name of Skatelövsfjärden was probably Odensjö, the lake of the pagan god Odin, and on the opposite side of the lake you can find Blodberget, the Blood Mountain, with grave fields, erected stones and probably an old sacrificial grove.)

It is not much left of the old church in Skatelöv, some foundation stones that mark the place for the building, but the cemetery is interesting. We find the grave of Bengt Berg, the guy who brought the Canada goose to Sweden (not very flattering…). But the most prominent grave is the huge, decorated stone of Gunnar Olof Hyltén Cavallius, a local ethnologist.

Another spectacular object is a flat rune stone (brought to the new church), the text says: Bose hacked the church. Bose hacked the stones for the church of the people in Skatelöv. The inscription is ugly, one of the worse I have seen when it comes to runes…

The Rune Stone in Skatelöv

Another really interesting ruin is Huseby charcoal burning plant. During World War II it became difficult to get fuel to cars and buses. The solution was to use generator gas, based on charcoal, which was complicated, filthy and dangerous: The risk for fire was extremely high, and in 1941 the decision was made that every car had to have a fire extinguisher and ten liters of water on board. No one used generator gas after the end of the war. (Look at the enthusiastic inspection btw!)

When we drive home, we are actually halfway. We have visited 26 of the 52 ruins of the year. We feel it in our chests. A Wicked Game.